Ensamhet. Ensamhet kan vara bland det mest smärtsamma som finns.

Och har man en gång sluppit undan ensamheten, och sedan förlorar den där personen, så är det på något vis ännu smärtsammare.

När man vant sig vid att det finns någon som kan dela smärta, tårar, oro, någon som kan hålla om och trösta, någon som kan lugna och ta hand om, någon som kan prata sönder och mana bort ångesten …
… då är det nästan olidligt att tvingas klara sig utan det igen.

Alltså, egentligen går det inte.

När man vuxit samman med någon, någon som alltid finns där, någon man avslutar meningar åt. Då kommer det alltid att finnas ett stort hål, inte bara efter den som är borta, utan också hål i en själv.

När den som fanns där som stöd och skydd och livlina är borta, då går det egentligen inte riktigt att fortsätta finnas.

Ändå gör man det. För att liv handlar om frånvaron av kemisk jämvikt. Så länge blodet pumpar så finns det liv, även om det är känslomässigt trasigt.

Men hålen efter den som fattas gör att man lättare snubblar, trillar och slår sig, och när man gör det fattas den som får det att läka.

Det är ett svårt och tungt liv. Nästan omöjligt att få rätsida på.

Att ha varit älskad är något väldigt fint. Men att ha förlorat den älskade ger djupa sår som aldrig läker. Och när man ändå kämpar på med att fortsätta livet, så kommer man att falla, igen och igen, och det kommer alltid att finnas nya blåmärken.

🥀

Ibland tänker jag att jag låter Ailsa i mina böcker ha en onödigt kämpig tillvaro. Men idag är en av de dagar då jag tänker att jag ändå låtit henne slippa en av de värsta sakerna. Idag är en av de dagar jag försöker påminna mig själv om att det egentligen är ett under att jag står upp så många dagar som jag gör, och att jag förmodligen bara gör det för att jag är född utan förmågan att ge upp.

Och nu postar jag det här fastän jag egentligen tycker att jag nog inte borde.