På sistone har jag tänkt mycket på hår. Igen, ska jag väl säga, för det är absolut inte första gången jag funderat på det här. Men funderingarna har krupit upp till ytan igen, för att jag och yngste avkomman suttit och sett om de två första Sagan om ringen-filmerna. Därav bilden på Aragorn. Inte för att han är bästa exemplet, utan för att det var lätt att googla bilder på honom.
Jag har långt hår. Inte jääättelångt, men långt.
Jag har det nästan aldrig utsläppt. Utsläppt hår är i vägen, hamnar i ögonen, trasslar in sig i saker, blir fort rufsigt, och så vidare. Det är obekvämt och opraktiskt.
Till vardags har jag en fläta eller bara en enkel låg hästsvans – på något vis hålls håret ihop i nacken och borta från ansiktet. Om tid och ork finns (sällan numera; oftare när jag var yngre och hade ett socialt liv 
) kan jag sätta upp det lite mer avancerat.
Med moderna hårprodukter finns det förstås möjligheter att få håret att hålla sig mer stilla och snyggt även om det är utsläppt. I alla fall om man mest sitter stilla (eller kanske har möjlighet att springa och fixa till det ofta).
Men det jag blivit påmind om när vi nu tittat på ringen-filmerna är alla dessa långhåriga figurer som springer omkring med utsläppt hår. Trots att de är ute på strapatser av olika slag, utkämpar stora slag, och så vidare. I storm och ösregn. De flesta av dem mer långhåriga än Aragorn.→ Läs resten av inlägget!
