Två olika fjortonåringar

Huset vid regnbågens slut handlar om fjortonåriga Ella.

Lysande klot tvenne handlar om fjortonåriga Nanna/Ailonise.

Det är förstås många böcker som handlar om fjortonåriga flickor. Men när jag börjar läsa Huset vid regnbågens slut av Annika Rolfsdotter så fastnar jag till att börja med på lite för många saker som känns lika. Första mötet med den mörkhårige pojken på den nya platsen. Första mötet med hästarna.

Men samtidigt slås jag av skillnaderna mellan Ella och Nanna. De är två väldigt olika fjortonåringar, med väldigt olika bakgrund och erfarenheter.

Nanna har på ett sätt varit med om mer och tyngre saker, haft mer mörker omkring sig. På ett annat sätt är det Ella som är mer erfaren och världsvan, där Nanna är okunnig och naiv. Sammantaget upplever jag Ella som den yngre av dem, större delen av tiden – men inte hela tiden.

Jag vill inte säga något särskilt alls med detta. Mer än möjligen just detta: Människor är olika. Exempelvis är fjortonåringar väldigt olika. Det går inte att säga att fjortonåringar är på ett visst sätt. En del är si, en del är så. En del är väldigt mogna, andra är väldigt barnsliga. De flesta är väldigt vuxna på ett sätt och väldigt barnsliga på ett annat sätt, eller tvärtom.

Och ja, det är också bra att bli påmind om.

[Okej, jag hade mer tankar om detta i början av min läsning av Annikas bok, men eftersom jag valde att ha fokus på boken istället för jämförelsen mellan Ella och Nanna så hann jag glömma bort en hel del av det innan boken var slut.]→ Läs resten av inlägget!

WHERE IS THE BLOODY QUEEN?♟️⁠

Inför årets internationella mensdag 28 maj lanserar WaterAid ett schackspel utan drottning för att uppmärksamma hur svårt det är att vinna utan kvinnor – både i schack och i samhällen.

Jag är författare, och jag funderar över mensens (o)synlighet i böcker.

När jag för en del år sedan plockade upp mitt gamla bokmanus ur ”byrålådan” för att bearbeta det och komplettera med fler böcker i serien, så tänkte jag faktiskt på det där med mens och hade en vag ambition att plocka in hanteringen av mens i mina böcker. En ung kvinna som ofta är på resande fot (till häst), i en lågteknologisk fantasyvärld, hur hanterar hon sina menstruationer? Mensvärk? Mensskydd?

Men det fanns många andra aspekter att fundera över, och … jag släppte menstanken. Tyvärr. Den första gången mens över huvud taget nämns i mina böcker är när den uteblir. Och jag skäms lite över att jag tog den lätta vägen, samtidigt som jag ju vet att man aldrig kan täcka in allt i en bok.

Nu, inför internationella mensdagen, vill jag dock lyfta ämnet och utmana andra författare att berätta om hur ni ”hanterar” mens i era böcker. Finns mens ens med? Min fråga riktar sig till författare av alla kön och inom alla genrer. Ungefär 50 procent av alla människor kommer att ha mens under en stor del av sitt liv, så det är svårt att skriva böcker där inga karaktärer menstruerar. Jag taggar några, men hoppas många fler vill hänga på.

Förresten är det ju även mors dag imorgon.→ Läs resten av inlägget!

Fangirls är hjältar

Jag har visserligen alltid tyckt att fotbollssupportrar är ganska märkliga – ja, rentav just hysteriska. Och jag har själv aldrig varit en av de tjejer som haft den där sortens riktigt starka känslor för just en artist eller ett band, och min musiksmak har dragit åt andra håll än pojkband.

Ändå känner jag att det här talar till mig: What we can learn från fangirls (Facebook Watch)

För samtidigt som ”fangirls” (de kallades inte så på den tiden, va?) kunde ses ned på, så var deras engagemang på sitt sätt om inte accepterat så i alla fall etablerat. De hade känslor för ”rätt” saker, för något som tillräckligt många hade känslor för. Och det var i alla fall mer accepterat än att ha känslor för fel saker. Gillade man fel musik (eller fel inom något annat område för den delen) så skulle man inte visa det alls.

Sammantaget var det överlag säkrast att inte visa några känslor alls, för det fanns en överhängande risk att de känslor man hade var fel, på ett eller annat sätt.

Jag har vid några tillfällen (både före och efter utgivning, tror jag) fått kommentarer om att huvudpersonen i mina böcker är för återhållsam med sina känslor. Att det hade varit bättre om känslorna fått svälla ut och välla över alla bräddar.

Men jag hämtar ju ur min egen erfarenhet. Jag vet hur dumt det kan bli av att man inte riktigt tillåter sig att ha känslor, för att man vet att man borde låta bli, eller för att man inte ens vet om man vågar ta risken att ha känslor som omgivningen inte tycker man borde ha.→ Läs resten av inlägget!