Jag har visserligen alltid tyckt att fotbollssupportrar är ganska märkliga – ja, rentav just hysteriska. Och jag har själv aldrig varit en av de tjejer som haft den där sortens riktigt starka känslor för just en artist eller ett band, och min musiksmak har dragit åt andra håll än pojkband.

Ändå känner jag att det här talar till mig: What we can learn från fangirls (Facebook Watch)

För samtidigt som ”fangirls” (de kallades inte så på den tiden, va?) kunde ses ned på, så var deras engagemang på sitt sätt om inte accepterat så i alla fall etablerat. De hade känslor för ”rätt” saker, för något som tillräckligt många hade känslor för. Och det var i alla fall mer accepterat än att ha känslor för fel saker. Gillade man fel musik (eller fel inom något annat område för den delen) så skulle man inte visa det alls.

Sammantaget var det överlag säkrast att inte visa några känslor alls, för det fanns en överhängande risk att de känslor man hade var fel, på ett eller annat sätt.

Jag har vid några tillfällen (både före och efter utgivning, tror jag) fått kommentarer om att huvudpersonen i mina böcker är för återhållsam med sina känslor. Att det hade varit bättre om känslorna fått svälla ut och välla över alla bräddar.

Men jag hämtar ju ur min egen erfarenhet. Jag vet hur dumt det kan bli av att man inte riktigt tillåter sig att ha känslor, för att man vet att man borde låta bli, eller för att man inte ens vet om man vågar ta risken att ha känslor som omgivningen inte tycker man borde ha. Det är den erfarenheten jag velat förmedla.

I mina ögon är fangirls hjältar, som vågar stå för sina känslor och leva ut dem, trots omgivningens åsikter.