När man hittar rätt korrekturläsare

En del i bokutgivning är korrekturläsningen. Beroende på hur man ger ut sina böcker kan det vara en integrerad del i förlagets process eller något man har att hantera själv. Mina böcker ges ut på hybridförlaget Visto, vilket innebär att det är jag som anlitar korrekturläsare.

Korrekturläsning handlar ju om att hitta felaktigheter i texten, så alla korrekturläsare borde ju vara lika bra, eller?

Nej, så enkelt är det inte. Språket är fullt av gråzoner. Och en bok ska inte nödvändigtvis vara formellt korrekt i alla aspekter – den ska ha ett språk som passar sammanhanget, och författarens stil ska finnas kvar.

Vilka ord kan man anse “finns”? Vilka ordformer ska vi hålla oss till? Vilken stil ska boken ha, och vilka stilbrott är avsiktliga?

Det språkliga är spännande! Och för att landa rätt så är en god korrekturläsare guld värt. En som lyssnar och resonerar, så att man känner att man landar i något som även en sån som jag blir nöjd med 😉

Söker du korrenturläsare? Jag rekommenderar @textvart av hela mitt hjärta!→ Ta mig till sidan!

Godkänna

Kontroll av tryckfiler. Slutgodkännande.
I princip en kontroll av att inget märkligt hänt när layoutfiler omvandlats till tryckfiler (filer anpassade för tryckeriets inställningar och sånt där). För vi vet ju alla att det kan hända märkliga saker vid omvandling mellan filformat.
Men också en sista chans att upptäcka eventuella dumma stavfel i titeln eller något annat viktigt.

Och som alla som suttit med sådana här saker vet: varje gång man tittar igenom material så kan man hitta aker man inte begriper att man inte sett innan. För perfekt blir det ju aldrig nånsin.

Så … jag har just noterat ett missat mellanslag.

(Jag har ingen aning om det varit där genom hela processen eller inte. Jag orkar inte ta reda på det just nu heller. Kanske en annan dag.)→ Ta mig till sidan!

Kursiverade mellanslag

Arbetet med att göra bok av Viddernas väv pågår.
En del är att kolla igenom så att inget blivit konstigt när min wordfil lästs in i layoutprogrammet hos förlaget. Och i det ingår att kolla så att inga kursiveringar försvunnit.

Det har det förstås aldrig 😊 Men blir man ombedd att kolla så gör man ju helst det, eller hur? För säkerhets skull.

Arbetsgången hos mig är den här:
Ha wordmanuset öppet, ställa in avancerad sök på att hitta kursiveringar, och sedan för varje hittad kursivering använda sökfunktionen i acrobat och kolla att det ser rätt ut i pdf:en.

Som bonus hittar man en del märkligheter, som inte syns. Som en punkt som enligt manuset är kursiverad (vilket jag ärligt talat inte är kapabel att se) utan rimligt skäl. Eller för den delen ett antal kursiverade mellanslag i slutet av stycken 😁

Det är rätt tråkigt och enformigt arbete – och just medan jag gör det är jag rätt irriterad på mig själv över mina kursiveringar 😉→ Ta mig till sidan!

Plågsamheten hos ett korrektur

Förr brukade jag gilla korrektur. Det där att mer eller mindre systematiskt leta småfel, detaljer, hitta saker som skulle vara jätteirriterande att hitta i något färdigtryckt men som är en lättnad att få syn på i tid, det är fina grejer.

Men det var när det var i jobbsammanhang. Det var jämförelsevis kortare texter, och det var verkligen inriktat på att hitta riktiga FEL. Ja, och så satt jag “på andra sidan”. Det var alltså jag som korrekturläste. Eller möjligen någon annan som korrekturläste och jag förde in ändringar. Men det var inte mina texter, och det var inte på samma nivå.

Nu är jag inne på min andra bok. Och jag kan säga att korrekturläsning av ett bokmanus är på en annan nivå. Det handlar till väldigt liten del om stavfel (jag tror det kan ha varit två eller tre i det här manuset?) och liknande saker.

Till väldigt stor del handlar det istället om “som”, “att” och “hade” – ord som visserligen ska vara där om en text ska vara hundra procent korrekt grammatiskt men som samtidigt hindrar läsflödet och får mig att känna mig mer byråkratisk än i byråkratjobbet.

Det handlar om tempus – och även om det kanske formellt sett är mer korrekt att skriva att något hade hänt, för att det inträffade tidigare än det som är nuet i berättelsen, så behöver det, enligt min mening, ibland ändå uttryckas som att det hände, för att det var något som pågick under en lång tid, inte som en enskild händelse.→ Ta mig till sidan!

Acceptera och ignorera

Att gå igenom korrektur har sina läskiga sidor. Bland annat rädslan för att råka trycka fel utan att man märker det.

Alltså, jag älskar smidigheten med ordbehandlingsprogram, hug lätt det är att göra ändringar. Och jag älskar spåra ändringar-funktionen, att det tydligt framgår vad som föreslagits att ta bort eller lägga till och att man enkelt accepterar eller ignorerar ändringsförslagen.

Men jag sitter samtidigt med andan i halsen. För det är så lätt, när man sitter och går igenom så mycket smått, att man råkar trycka fel. Och då kanske man råkar trycka ignorera när man tänkt acceptera, eller tvärtom. Och då haf man kanske plötsligt två ord (två varianter) där det bara skulle vara en av dem. Eller inget av orden.

Eller så har muspekaren någon annanstans än man trodde och råkar lägga in en styckebrytning mitt i ett ord, eller klistra in det senaste man kopierat som råkade vara informationen om försenade tåg på Skånetrafikens webbplats, eller länken till senaste träningsvideon man körde på youtube. Det skulle liksom kunna bli så fel!→ Ta mig till sidan!