Plågsamheten hos ett korrektur

Förr brukade jag gilla korrektur. Det där att mer eller mindre systematiskt leta småfel, detaljer, hitta saker som skulle vara jätteirriterande att hitta i något färdigtryckt men som är en lättnad att få syn på i tid, det är fina grejer.

Men det var när det var i jobbsammanhang. Det var jämförelsevis kortare texter, och det var verkligen inriktat på att hitta riktiga FEL. Ja, och så satt jag “på andra sidan”. Det var alltså jag som korrekturläste. Eller möjligen någon annan som korrekturläste och jag förde in ändringar. Men det var inte mina texter, och det var inte på samma nivå.

Nu är jag inne på min andra bok. Och jag kan säga att korrekturläsning av ett bokmanus är på en annan nivå. Det handlar till väldigt liten del om stavfel (jag tror det kan ha varit två eller tre i det här manuset?) och liknande saker.

Till väldigt stor del handlar det istället om “som”, “att” och “hade” – ord som visserligen ska vara där om en text ska vara hundra procent korrekt grammatiskt men som samtidigt hindrar läsflödet och får mig att känna mig mer byråkratisk än i byråkratjobbet.

Det handlar om tempus – och även om det kanske formellt sett är mer korrekt att skriva att något hade hänt, för att det inträffade tidigare än det som är nuet i berättelsen, så behöver det, enligt min mening, ibland ändå uttryckas som att det hände, för att det var något som pågick under en lång tid, inte som en enskild händelse.

Och det handlar om kommatering, där det finns hur många skolor som helst (nej, självklart inte så många) om vad som är rätt eller fel.

Dessutom är det många ord man får förslag om att man borde byta ut, med motiveringen att de inte stämmer med stilen, eller handlingens tidsålder, eller målgruppen för boken, eller för att de inte anses vara vanliga i skönlitteratur. (Eller för den delen att korrekturläsaren föredrar en annan av stavning av ordet, även om båda varianterna är godkända.) Och jag som älskar ord och vill ha alla möjliga typer, för så ser mitt språk ut! Ofta får jag dessutom känslan av att korrekturläsaren inte alls tror att jag funderat över mitt ordval – men tro mig, det har jag nästan alltid gjort.

Utöver detta får man visst lite lektörs– och redaktörsläsning på köpet. I all vänlighet, på köpet, för att korrekturläsaren vill vara snäll (eller inte kan låta bli). Även när man specifikt sagt att man inte vill ha det, för att manuset redan stötts och blötts och nu är förbi den punkten. (Och som alla vet så har varje person som läser ett manus olika åsikter om hur det borde utvecklas eller förändras. De synpunkter man får pekar ofta i ytterligare en helt ny riktning.)

Sammantaget är det väldigt ansträngande att gå igenom de kommentarer man fått vid korrekturläsning. Det är inte bara så enkelt som att titta igenom ändringsförslagen och godkänna. Tvärtom är det en lång lång radda av väldigt svåra beslut:

– Varför är det där ordet så viktigt för mig? Kan jag acceptera att byta ut det? Eller kan jag motivera för mig själv varför jag vill behålla det? Behöver jag motivera det?

– Hur mycket jobbigare blir texten att läsa om jag gör den här ändringen? Hur mycket påverkar det tyngdpunkten i meningen, var betoningarna kommer?

– Tycker jag att det där kommat tillför något eller stör det snarast?

– Är känslan som det “felaktiga” tempuset här förmedlar viktigt nog för att jag ska kunna vidhålla att jag vill behålla det?

Och så vidare.

Det är ett rannsakande av mitt sätt att skriva, mina prioriteringar, min stil. Flera tusen små beslut, där jag för vart och ett känner att jag sviker och trotsar korrekturläsaren. För … det är mycket jag inte går med på. Det skulle helt enkelt ändra min text för mycket, på ett sätt som skulle göra att det inte vore min text längre.

Men det är plågsamt hela vägen.

(Hej alla korrekturläsare som läst det här! Jag förstår om ni suckar och inte håller med om det jag skrivit ovan, eller om ni tycker att jag inte fattar grejen. Men ovanstående text kommer sig av att jag behövde sätta ord på min känsla. Det är det jag gör, det är min roll som författare, att sätta ord på tankar, känslor och händelser. Och jag tycker det kan vara intressant att höra om fler författare känner igen sig i det här.)

3 reaktioner på ”Plågsamheten hos ett korrektur

  1. En korrekturläsare här, hej! Fascinerande att få höra om korrekturläsning ur en författares synvinkel. Ofta är mitt jobb väldigt enkelriktat, utan direkt kontakt eller dialog med författaren vars text jag läser. Det kan vara hemskt tråkigt! Jag vet att jag är en sån som påpekar saker som strikt taget är utanför korrekturläsarens område (även om jag oftast jobbar som språkgranskare, så då får, kan och ska man gå lite djupare), men jag försöker vara lyhörd för författarens stil och alltid tillåta medveten konstnärlig frihet. Förstås är det också stor skillnad på att granska facklitteratur och skönlitteratur. Jag blev att fundera på vad för slags kommentarer som är “över gränsen”, så att säga, skulle du kunna ge några exempel? Tack för en intressant text!

    1. Jag hade egentligen inte tänkt ge konkreta exempel, för jag vill absolut inte att någon korrekturläsare ska känna sig uthängd (och det kändes svårt nog att skriva texten, eftersom jag verkligen inte vill göra någon ledsen). Och just nu kommer jag förstås bara på banala exempel som inte alls är särskilt bra:
      – när korrekturläsaren vill att jag ska ändra nuförtiden till nu för tiden, fastän båda varianterna finns i SAOL
      – när korrekturläsaren tycker att jag ska skriva om så att jag slipper använda ordet dito, med hänvisning till målgruppen för boken (unga vuxna)
      – när korrekturläsaren tycker jag ska sätta punkt istället för frågetecken för att meningen inte har klassisk frågemeningsbyggnad men där det ändå tydligt är en fråga som ställs av en person i en dialog.

      Som sagt var, det är ganska kassa exempel. Samtidigt, när det blir väldigt många sådana påpekanden så ser man till slut inte skogen för alla träd. Risken är att jag faktiskt missar viktiga påpekanden för att jag har fullt upp med sådana här saker.

      Och jag skulle gärna vilja ha utrymme för dialog. Med en korrekturläsare som “släpper” sånt som är tyckande så kan det blir utrymme till att förklara för mig. För jag är en sån där hopplös som gärna vill *förstå*. Och det finns en del saker som jag gärna skulle vilja få chansen att få rätsida på och lära mig bättre i samspråk med en korrekturläsare – men det blir det liksom aldrig utrymme för 🙁

      Vad bra att du tyckte texten var intressant 🙂 Det är ju trots allt så att det först är när “din sida” och “min sida” kommunicerar som vi kan lära oss av varandra <3

      1. Tack för att du ville förtydliga trots allt! Jag håller med om att allt blir bättre när man har tid, utrymme och möjlighet till dialog, så att både författaren och korrekturläsaren får en chans både att förklara och att förstå. De är ju experter på olika saker: författaren på sin text/historia/sitt ämne, korrekturläsaren på språket. Jag försöker alltid vara pedagogisk och motivera större ändringsförslag eller rättelser, så att skribenten förhoppningsvis kan få ut något mera av det, men alltid räcker ju inte tiden eller arvodet till, så att säga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *