Krig.

Fantasyböcker innehåller ofta sånt som krig och onda härskare. Så även mina böcker.

Det är viktigt att komma ihåg att de berättelser jag och andra författare skriver är påhittade, och det är farligt att dra påtagliga paralleller mellan våra berättelser och specifika verkliga händelser.

Med det sagt, så vill jag ändå påpeka att påhittade berättelser har relevans för verkligheten. Det jag och andra skriver om hämtar förstås inspiration (usch, så vidrigt att använda detta vackra ord om något så hemskt) från verkliga händelser och omständigheter. Så har människor gjort i alla tider: hanterat verklighetens hemskheter genom sagor och berättelser. För att bearbeta. För att kunna hantera ondskan genom att se den i omskriven form. Lyfta blicken och få andra perspektiv på det som händer. Behålla hoppet om att det, som i de flesta sagor, ska sluta lyckligt. Och samtidigt för att kunna fly verkligheten, att låtsas att det där onda inte är på riktigt, åtminstone en stund.

Det är vanskligt att skriva om sånt här. Inte minst dagar som denna. Det är lätt att det blir för pompöst, och dessutom att böckerna och berättelserna ges för stor vikt.

Böcker kan bara skildra en begränsad del.
Böcker hindrar inte en galning att starta krig.

Krig är inte sagor. Krig är smutsigt och blodigt och orättvist och vedervärdigt.
Och krig har sällan lyckliga slut.→ Ta mig till sidan!

Utdrag ur Lysande klot tvenne

Idag bjuder jag på ett utdrag ur Lysande klot tvenne. Texten kommer från slutet av kapitel 5.

⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪ ⚪

Allt eftersom tiden gick vävdes alla de där bitarna samman till någon sorts bild av landet och världen jag kommit till.

”Men vad finns utanför Elsinorien? Ni pratar om språket som talas i andra länder, om gamla krig och kungar. Var finns de länderna?” frågade jag någon av kvällarna med Arenas och Nialdo.

Och Arenas berättade om våra grannländer. Det var Ladnovya i norr.

”Dit reste vi ibland när jag var riktigt liten, och kungen från Ladnovya brukade komma hit och hälsa på. Där finns det också en del människor som talar ditt språk, men ovanför deras nordgräns, norr om bergen, tar andra språk över helt. Men vår gammalelsinoriska skiljer sig inte mycket från de språken.”

”Och i söder?”

”Där finns också flera länder. Men dem har vi nog inte haft någon direkt kontakt med som jag kan minnas. Det har vi förstås inte med Ladnovya heller på senare år, fast det beror på … annat. Men sydländerna är det bättre du frågar pappa om ifall du vill veta mer.”

Han rev barken av ett vedträ och ristade med kniven en enkel kustlinje.

”Här ligger Elsinorien. Det där är Ladnovya, och där länderna längst i norr, Hendelmark och några till. Här nere där floden rinner ut”, han karvade lite till, ”ligger sydländerna.”

”Men alla länderna du pratar om ligger längs kusten. Vad finns i väster, innanför skogen?

Ta mig till sidan!

Slåssascener

Jag har väldigt svårt för slåssa-scener.
Ja, jag kallar dem så, som samlingsnamn.

Med slåssascener menar jag alla sorters scener där många människor slåss mot varandra. Slagsmålsscener. Stora krigsslag. Actionscener.

Det kan alltså vara i Sagan om ringen, eller Avengers, eller valfri actionrulle. Principen är i grunden densamma: väldigt många människor slåss eller skjuter mot varandra.

Det är ett virrvarr av människor. Allting går väldigt snabbt. Både att slag eller skott utdelas snabbt, men också att det klipps snabbt mellan olika karaktärer som är med i slaget.

För mig är det där helt hopplöst.

Hastigheten i sig är problem ng. Jag hinner helt enkelt inte med.
Men mitt ointresse förvärrar det hela. Om jag verkligen tyckte det var intressant att försöka följa med så skulle jag väl kunna försöka fokusera lite mer och kanske hänga med aningen bättre. Men istället zonar jag ut helt. För jag bryr mig verkligen inte. Eller, jo, alltså, självklart bryr jag mig om vem som vinner, för det är ju avgörande för hur det ska gå i filmen – men just själva slåssascenen intresserar mig inte ett smack.

(Ännu värre är det i filmer där alla är klädda i gråbrunbeiga kläder, för då finns inget att ta fasta på.)

Jag tappar tråden. Tänker på annat. Verkligen helt andra saker.

Och när scenen slutligen är över så får jag försöka fånga upp vad den resulterade i efteråt. Vem vann? Vem skadades, vem dog?

I böcker då? Tja, det funkar väl aningen bättre. Där kan jag ju inte skylla på hastigheten, för jag får ju läsa i vilken hastighet jag vill.→ Ta mig till sidan!