Man vet inte förrän i efterhand hur något slutar. Eller ens när.

Det där funderar jag ofta på.

Man är själv så fast i de förutsättningar man själv lever i, och det är samtidigt så lätt att glömma bort att man är det. Fast.

Om man exempelvis tänker på någonting som hände under andra världskriget, låt säga 1944, så tänker jag lätt ”Ja, men då var det ju bara ett år kvar av kriget”. Som att jag på något vis tycker att det borde varit betryggande för människorna år 1944, att veta att det bara var ett år kvar av kriget.

Och sen kommer den, efter ett kort tag: insikten som är nån sorts bakvänd aha-upplevelse: Människorna år 1944 visste inte när kriget skulle sluta. Vilket ju är fullkomligt självklart egentligen. Men när man levt hela sitt liv efter världskrigen, så är det ibland som att åren för när de där krigen började och slutade är något förutbestämt, som människor i alla tider måste ha vetat om.

Men framtiden vet vi inte hur den blir. Och vi vet inte heller hur nutiden hade sett ut om en del av de saker som hände inte hade hänt.

Om jag inte hade känt att jag behövde jobba med miljö, så hade jag kanske skrivit klart mina böcker tidigare. Då hade böckerna blivit väldigt annorlunda mot vad de blev. (Kanske inte den första men resten.)
Om inte min man hade dött så hade böckerna sannolikt inte blivit klara än. För då hade jag fortsatt att ägna mig åt andra saker ett bra tag till, och plockat upp bokskrivandet när barnen flyttat hemifrån. Då hade böckerna också blivit ganska annorlunda.

Efter att något jobbigt hänt, något man önskar inte hade hänt, kommer det sannolikt tids nog hända trevliga saker som inte hade hänt om inte det jobbiga hänt. Inte för att de egentligen har med varandra att göra, utan bara för att livsbanan påverkades.

Det där funderar jag också en del kring i mina böcker. Ja, de som är skrivna efter att min man dog. Det är väl bland annat därför jag vävt in sådana tankar i det jag skriver.

Och vi vet inte hur det slutar med klimatet – apropå gårdagens inlägg. Det finns inte bara två ytterligheter i hur det slutar, det är en gigantisk gråskala däremellan. Den som lever så länge får se. Vi som lever nu vet inte när kriget slutar.