Jag är tjock

Jag är tjock. Eftersom jag inte var det från början så är det mitt eget fel. Och alltså skäms jag, för det vet jag att jag ska göra.

Jag var en spinkig unge. Inte för att jag inte åt, för det gjorde jag. Både mat och mammas kanelbullar. Jag var smal för att det var sån jag var.

Sen kom puberteten. Då blev jag tjock om låren och baken. Fast det märkte jag inte förrän i efterhand, för det var inte sånt jag tänkte på på den tiden (tack och lov). Upptill var jag fortfarande smal, både om mage och allt annat.

Jag har ”alltid” haft en markerad midja. Jag trodde det skulle förbli så. Det satte sig aldrig något runt magen på mig.

Men så kom graviditeterna. För första gången fastnade en del av fettet på magen. Och just det fettet ville inte försvinna igen. Jag fick vänja mig vid att folk då och då (allt från okända barn till kollegor på jobbet) frågade om jag var gravid (igen), trots att jag inte varit gravid på flera år.

Numera är jag tjock. Nej, det behövs inga omskrivningar. Jag är tjock. Magen är värst.

Det finns många faktorer i det:

– Jag går på SSRI sedan en hel massa år. Tack och lov! Det har gjort underverk för min ångest. Tack vare det kan jag leva ett liv där inte ångesten styr. Givet de snåriga stigar livet vandrat på senare år så vet jag inte hur jag skulle rett ut det annars.→ Läs resten av inlägget!

De där kroppsidealen …

För några dagar sedan postade @hennajohansdotter ett utdrag ur en självbiografisk text. Texten handlade om män, alla dessa män som tar sig friheter när det kommer till kvinnors kroppar. Oavsett om kvinnan ifråga uttryckt intresse. Bara för att kvinnan råkar finnas, just där, just då.

Jag hör till de som varit förhållandevis förskonade, åtminstone när det kommer till mäns fysiska intresse. Jag hade små bröst och var nog på det hela taget ganska ointressant. Sen när jag blev gravid och ammade så växte mina bröst, men å andra sidan lämnade graviditeterna efter sig en tjockare mage, som sedan fortsatt att växa ändå, och det motverkade väl effekterna av de större brösten ur det här hänseendet.

Jag är väl medveten om att jag inte uppfyller kroppsidealen och att delar av ”samhället” omkring oss tycker att jag borde göra vad jag kan för att bättre passa in i tidens kroppsform. Åtminstone borde jag se till att bli mindre tjock – och oavsett hur mycket folk hävdar att det handlar om hälsoaspekten så vet vi väl alla att om det inte *syntes* att man var tjock så skulle nästan ingen bry sig?

Hennas inlägg påminde mig om fördelarna med att inte ha en ”idealkropp”. Det har faktiskt sina fördelar att vara en småtjock tant.

(Och som sagt var, jag har inte varit helt förskonad. Men att jag varit en tjej med åsikter har alltid varit det dominerande skälet till problem, om vi ska snacka män/pojkar.)→ Läs resten av inlägget!