För några dagar sedan postade @hennajohansdotter ett utdrag ur en självbiografisk text. Texten handlade om män, alla dessa män som tar sig friheter när det kommer till kvinnors kroppar. Oavsett om kvinnan ifråga uttryckt intresse. Bara för att kvinnan råkar finnas, just där, just då.

Jag hör till de som varit förhållandevis förskonade, åtminstone när det kommer till mäns fysiska intresse. Jag hade små bröst och var nog på det hela taget ganska ointressant. Sen när jag blev gravid och ammade så växte mina bröst, men å andra sidan lämnade graviditeterna efter sig en tjockare mage, som sedan fortsatt att växa ändå, och det motverkade väl effekterna av de större brösten ur det här hänseendet.

Jag är väl medveten om att jag inte uppfyller kroppsidealen och att delar av ”samhället” omkring oss tycker att jag borde göra vad jag kan för att bättre passa in i tidens kroppsform. Åtminstone borde jag se till att bli mindre tjock – och oavsett hur mycket folk hävdar att det handlar om hälsoaspekten så vet vi väl alla att om det inte *syntes* att man var tjock så skulle nästan ingen bry sig?

Hennas inlägg påminde mig om fördelarna med att inte ha en ”idealkropp”. Det har faktiskt sina fördelar att vara en småtjock tant.

(Och som sagt var, jag har inte varit helt förskonad. Men att jag varit en tjej med åsikter har alltid varit det dominerande skälet till problem, om vi ska snacka män/pojkar.)