Midsommar är komplicerat

Jag drömmer om en perfekt midsommar. För min del involverar det (utöver sill, potatis och jordgubbar) bland annat blomsterkransar, folkmusik, möjlighet att dansa folkdans (alltså både musik, yta, och människor att dansa med, inklusive någon som faktiskt vill dansa mig, så att jag inte bara blir sittande och tittar på, för evigt påmind om nån som brukade dansa med mig men inte längre finns).

Jag vill gärna ha mycket folk omkring mig på festen, men inte folk som super sig drängfulla, och inte heller människor som kräver ett intensivt umgänge – jag vill liksom ändå kunna försvinna i mängden.

Midsommar är komplicerat.

Det är ju inte så att de människor som bor omkring mig magiskt har samma önskemål som jag. Folkmusik och dans på kvällen ingår inte i gemene mans midsommarstandard; snarast är fokus på små grodorna runt midsommarstången för ointresserade barns skull och sen en spellista från spotify med aktuella hits eller hits från den egna ungdomen. Tror jag i alla fall; jag minns inte ens när jag firade midsommar med ”gemene man” 😉

Jag har dessutom den dåliga vanan att ta semester precis till midsommar. Det innebär att jag liksom haft fullt upp in i det sista, och när semestern väl börjar, på midsommar, så har jag inte haft tid att planera nåt. I år har det verkligen varit full rulle ändå till mållinjen, både på jobbet och privat, och idag har jag egentligen inte ork eller lust för något firande – kan vi inte skjuta på midsommar en vecka, så jag orkar bry mig, liksom?→ Läs resten av inlägget!

Midsommarbetraktelse 2023

Högtider är svåra. Inte minst när man är ensamstående förälder, bor långt från de flesta, och har barn med andra behov än man själv.

Det påpekas så ofta att det är helt okej att inte fira högtiderna på samma sätt som andra, att var och en får lov att göra på sitt sätt. Men kruxet är ju att jag skulle vilja fira.

Samtidigt är jag själv inte så flexibel heller. Jag har inget intresse av att fira på ett sätt jag inte gillar bara för att få vara med och ha ett sammanhang. Att prata i många timmar om ointressanta saker och dricka massor med alkohol är inte min grej. Jag är hellre ensam hemma än att göra saker jag inte gillar. Och jag har själv bosatt mig långt från ära och redlighet (i den mån man alls kommer så långt bort här i södra Skåne). Jag får nog skylla mig själv.

Men det som stör är att det finns önskningar i mig om hur jag vill ha midsommar. Jag, som är biolog och med stort intresse för blommor. Jag som älskar att fantisera om magi och sagor. Jag som älskar folkmusik och gärna vill få chansen att dansa en polska eller vals i midsommarnatten. Min midsommardröm är full av blomsterkransar och vemodig musik i moll hela natten. Många liksinnade människor, men ändå en möjlighet att gå för mig själv i vimlet. Tillsammans och var för sig på samma gång.

Och den består förstås av ett hopplock av minnen. Den midsommarkväll då jag och några klasskompisar på gymnasiet hamnade på en dansbana vid ett koloniområde.→ Läs resten av inlägget!

Midsommarminne

Det måste ha varit min tolvårsdag. För vissa år infaller midsommarafton på min födelsedag, och så var det den här gången, det minns jag – och en snabb sökning säger mig att det alltså måste varit året jag fyllde 12.

Jag och några ungefär jämngamla kompisar hade bestämt oss för att plocka sju sorters blommor, som traditionen bjuder på midsommar. Under tystnad, för så ska det ju vara. Inte för att någon av oss väl liksom trodde på att något skulle hända av det, eller för att någon av oss ens brydde sig om att vilja drömma nåt av det slaget, utan mer för att … kul med traditioner med magisk antydan, liksom? Plocka blommor och midsommar och drömma, precis en lagom aktivitet en midsommar när man är tolv.

I alla fall, mina föräldrar hade midsommargäster. Vuxna människor som fanns hemma i vår trädgård när vi återvände från blomplockandet på kvällen, med ambitionen att inte prata något mer den kvällen.

Så kallat vuxna människor är inte alltid så vuxna, speciellt inte i sin attityd till de som är yngre.

Så någon av de där gästerna – jag minns inte säkert vem det var, så här 35 år senare, men någon *man* – hade väldigt roligt med att reta oss och fåna sig över att vi gjort det här med sju sorters blommor och försöka lura oss att prata.

Vad fan är det med vuxna män och bristen på respekt för unga flickor? Den här idén om att man har rätt att håna dem och driva med dem, med deras smak, deras aktiviteter, deras … allt?→ Läs resten av inlägget!