Det måste ha varit min tolvårsdag. För vissa år infaller midsommarafton på min födelsedag, och så var det den här gången, det minns jag – och en snabb sökning säger mig att det alltså måste varit året jag fyllde 12.

Jag och några ungefär jämngamla kompisar hade bestämt oss för att plocka sju sorters blommor, som traditionen bjuder på midsommar. Under tystnad, för så ska det ju vara. Inte för att någon av oss väl liksom trodde på att något skulle hända av det, eller för att någon av oss ens brydde sig om att vilja drömma nåt av det slaget, utan mer för att … kul med traditioner med magisk antydan, liksom? Plocka blommor och midsommar och drömma, precis en lagom aktivitet en midsommar när man är tolv.

I alla fall, mina föräldrar hade midsommargäster. Vuxna människor som fanns hemma i vår trädgård när vi återvände från blomplockandet på kvällen, med ambitionen att inte prata något mer den kvällen.

Så kallat vuxna människor är inte alltid så vuxna, speciellt inte i sin attityd till de som är yngre.

Så någon av de där gästerna – jag minns inte säkert vem det var, så här 35 år senare, men någon *man* – hade väldigt roligt med att reta oss och fåna sig över att vi gjort det här med sju sorters blommor och försöka lura oss att prata.

Vad fan är det med vuxna män och bristen på respekt för unga flickor? Den här idén om att man har rätt att håna dem och driva med dem, med deras smak, deras aktiviteter, deras … allt?

Det är ju liksom inte fånigare att plocka blommor en midsommarkväll än väldigt mycket annat mänskligheten ägnar sig åt, av långt sämre skäl.

Jag minns inte så noga vad som hände sen. Jag tror att jag till slut blev så less och trött på att hånas att jag bestämde mig för att strunta i hela grejen så jag kunde få prata, för det där med att någon hånar en utan att man ”kan” säga emot är liksom rätt påfrestande. Ja, jag blev arg. Säkert precis den effekt som önskades.

Men i det långa loppet var ju effekten att jag fick med mig (ytterligare en gång av) att de val jag gör, oavsett sammanhang, riskerar alltid att leda till att någon tar sig rätten att driva med mig.

Tänk på det. Och var inte den sortens vuxen.