Ð och ð

Ð. ð.
Konstiga bokstäver.
Men just bokstaven ð förekommer i Viddernas väv. I ett namn på en plats.

Fantasy är ju i nån mån ökänd för konstiga namn, konstiga stavningar, konstiga språkkonstruktioner, på nivån att det ibland drivs med det 🙂

Så är det bara show off? (Heter det så?)
Nä, inte i det här fallet i alla fall.

Namnet kom till av att jag lekte med olika ord, vände och vred på stavelser och uttal av vanliga välkända ord för att skapa något nytt som passade för sammanhanget. Vidd. Vidder. Wyðja.
Bokstaven ð fick vara med för att den fick namnet att låta så som jag ville ha det.

Men ja, jag tycker, rent estetiskt att det är en snygg bokstav. Också.→ Ta mig till sidan!

Skiora

Karaktärer i böcker kan komma till på väldigt olika sätt. Det här var ett:

Jag satt och läste om noanamn i wikipedia. Noanamn eller noaord, är ord eller namn som använts när det egentliga ordet varit tabu för att man varit rädd att frammana ett djur eller väsen om man använde dess rätta namn.

Hin håle istället för Djävulen.

Varg istället för Ulv, och senare Gråben istället för Varg.

Sånt där är spännande, tycker jag. Både språkligt och folktromässigt.

Någon gång för några år sedan läste jag om det där på wikipedia (för att jag följde någon tråd i någon tankebana). Och så fick jag syn på att Skata är ett noanamn för Skjora. Alltså att fågelarten skata egentligen från början hette skjora.

Det där fastnade hos mig. Och Skiora kom att bli en karaktär, som ni får träffa i tredje boken om Elsinorien.

(Fast hos mig uttalas det med hårt k och som ett trestavigt namn, medan jag gissar att fågelnamnet skjora ska uttalas med sj-ljud.)→ Ta mig till sidan!

Vannes eller Vanese

Jag tror det var sommaren 1989. Vi var på semester i södra Bretagne, och en dag åkte vi in till staden Vannes. Där hamnade vi mitt i ett stort evenemang, som jag först långt senare lärde mig hette Les fêtes historiques de Vannes och var (är) årligen återkommande.

Det jag upplevde då var bland annat ett tåg eller en parad genom staden med människor klädda i … tja, kläder av äldre stil. Medeltid? Renässans? Jag minns inte så noga, och det var säkert blandat.

Det jag minns är att det gjorde intryck på mig och triggade igång min fantasi. Den där paraden finns med, i form av att kejsaren och hans följe passerar genom en stad i min bok Lysande klot tvenne.

Till att börja med döpte jag om staden till något helt annat. Men senare ändrade jag tillbaka till något mer närliggande “originalet”:

Vanese.

“Strax därpå hände något. Först kom det bara som en känsla, en vindpust. Gycklarnas upptåg avstannade, musikanter slutade spela. Sorlet från hundratals människor tystnade på några få sekunder. Tystnaden var så total att man inte vågade hosta eller harkla sig. Folkmassan skingrades ut mot sidorna så att gatan blev tom.

Snart kunde vi också se orsaken till uppståndelsen. Ett långt följe, till stor del till häst, närmade sig i riktning från stadsporten. De var fortfarande en bra bit bort, men bland de främsta anade jag en gestalt som jag skulle känna igen var som helst, när som helst. Den hållningen, som om han ägde världen.”→ Ta mig till sidan!

L som i Leinion

Min huvudperson, jaget i mina böcker, har många namn. I början av första boken kallas hon Nanna, men egentligen heter hon Iona Ailonise, och i stora delar av andra boken kallas hon Ailsa.

Men innan hon fick namnet Ailonise hann hon ha många andra namn. De namn jag valde när jag först började skriva min bok 1989 hann jag växa ifrån, eller hur man ska säga.

Smeknamnet Leinion har hon däremot haft länge. Kanske inte sedan allra första början, men i alla fall sedan 1991. Leinion, smeknamnet som betyder ungefär “flickan från skogen” och som inte uttalas som det stavas. Jag var väl i en ålder när jag tyckte det där med stavning och språk var spännande (okej, det tycker jag visserligen fortfarande). Och det fick hänga kvar. Det är Leinion det står på pärmar och tidskriftssamlare med material från den tiden, och det är Leinion det stått i mina arbetsdokument och manus. Leinion, eller förkortat L. Bok 2 hette länge bara L2.→ Ta mig till sidan!

Leike

“På den sjätte dagen glesnade skogen och efter ett tag kom vi fram till ett öppnare område. Skogen låg fortfarande runtom, men på behörigt avstånd.”

När jag skulle namnge en av de viktiga platserna i boken Knutar och band så kände jag att jag ville basera namnet på något som faktiskt betydde något.

Jag började med ordet glänta. För det var ju på sätt och vis en glänta det handlade om, både rent konkret och mer känslomässigt: en öppen och ljus plats. Så jag lekte med ordet “glänta”, med bokstäverna, och försökte få fram ett bra namn. Men jag lyckades inte.

Så då började jag leta andra ord jag kunde utgå från, ord som kunde ha en relevant betydelse, även i överförd mening.

Jag passerade exempelvis förbi ordet “lund”, alltså “mindre (i allm. icke planterad) trädsamling, liten (tät) skog, dunge, skogsdunge” men också “i hednisk religion, om lund som tros vara boning för ngn gudomlighet, lund som betraktas ss. helig o. vari kulthandlingar försiggå”. Men det funkade ju inte – platsen i min bok skulle ju tvärtom vara ett ställe där det inte växte träd.

Och nånstans i det där trillade jag över ordet Lycka.

Ja, inte lycka så som vi oftast använder det. Utan lycka som beskrivs så här i SAOB:

“(i vissa trakter) (inhägnad mindre) åker l. svedjemark l. äng (omgiven av skog); åkerlapp, (litet) gärde; täppa.”

Men jag var inte riktigt nöjd. Så jag vandrade vidare. Via funderingar på ängar, till engelska ordet “leigh”:

“(archaic) A meadow.
From Middle Englishlegh, lege, lei(“clearing, open ground”) from Old Englishlēah(“clearing in a forest”) from Proto-Germaniclauhō(“meadow”), from Proto-Indo-Europeanlouk-(“field, meadow”).→ Ta mig till sidan!

D.

D.

Så hette han under lång tid, karaktären som fanns med i det enda färdigskrivna avsnittet i bok 2, personen som var ett bärande skäl till att bok 2 någon gång måste skrivas, krävde att bli skriven.

D stod det i mina anteckningar om honom, för jag visste att han skulle heta något på D. Men jag kunde inte komma på vad han skulle heta, kunde inte hitta vare sig några befintliga namn eller några egenkonstruerade som verkade stämma.

Fram tills nyår 2016/2017. Då var jag på gång att ta upp skrivandet av bok 2 (eller om jag faktiskt hade hunnit börja?), och han behövde verkligen ha ett namn.

Och plötsligt fanns namnet där, i mitt bollande av bokstavskombinationer under nyårshelgen.

Dainas! Dainas skulle han heta!Och det har han hetat sedan dess, och det är alldeles alldeles rätt ❤Ta mig till sidan!

Varför Elsinorien?

Min fantasyserie heter Elsinorien. Landet berättelserna utgår ifrån heter nämligen Elsinorien. Men varför heter det just Elsinorien?

Under lång tid hade jag egentligen “glömt” hur det blev så. Eller ja, landet hade hetat Elsinorien så länge att det var helt integrerat för mig, en sån där självklarhet man inte alls funderar över. Men så råkade jag höra ursprunget till namnet i nåt sammanhang, och då kom jag ihåg.

Elsinore är det engelska namnet på den danska staden Helsingör. Staden man turar till med färjor från Helsingborg, och även staden där Shakespeares Hamlet hör hemma (på Kronborgs slott).

Jag snappade upp namnet Elsinore i ett engelskt (amerikanskt?) uppslagsverk som fanns i mitt barndomshem. Arvegods efter någon, tror jag. Och som barn älskade jag att bläddra i uppslagsverk, läsa lite här och lite där, mest på slump. Man började med något uppslagsverk, och sedan bläddrade man vidare, eller blev nyfiken på något utifrån det man läst och slog upp nästa ord.

Någon av de där gångerna snubblade jag alltså över Elsinore. Jag tyckte det var fint, och det fastnade i mitt huvud. När jag sedan behövde ett namn på mitt påhittade land så fiskade jag uppenbarligen upp det ur minnet.

Elsinorien har inte så många likheter med Elsinore/Helsingör. Båda ligger på östkusten. Båda är ganska lika hemma fast ändå inte riktigt. Men det är nog allt.→ Ta mig till sidan!

Namn

Namn har alltid varit viktiga för mig.

Från början handlade det förmodligen mest om att namn kan vara vackra, fantasieggande, men också förmedla en känsla av helt annat slag. Det är som att en hel berättelse kan rymmas i ett namn. Men med tiden blev namns betydelser också intressant. Och med “med tiden” menar jag redan under mellan- och högstadietiden. Jag kan mycket väl ha varit den som lånat “Svenska förnamn” av Roland Otterbjörk flest gånger på det lokala biblioteket 🙂 Och det som intresserat mig med språk har alltid mer varit hur de är uppbyggda och släkt med varandra än att kunna tala eller skriva ett språk.

När jag först började skriva min bok så fick personerna “helt vanliga” namn, fast namn jag tyckte om. Då var jag 13½ år gammal. Med tiden ändrades mitt fokus, och tids nog bytte många av karaktärerna namn.

Det har funnits tankar kring dessa namnbyten, förstås. Dels har det varit uppdelning i namn i vår värld och den andra världen, dels en hel massa tankar kring hur namn uppfattas.

Men namnen är också ett tydligt exempel på att jag inte har riktigt det helhetsgrepp om mitt världsbygge och min historia som jag ibland tycker att jag borde ha. Skulle jag ha byggt från början idag så skulle jag ha tänkt ut hela världen och alla sammanhangen från början, på ett mer strukturerat sätt. Och ibland tycker jag själv att jag borde ha tagit det helhetsgreppet senare. Men … det är mer ansträngande än jag orkar, faktiskt.→ Ta mig till sidan!