Etikett: namn

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Cikoria / Vägvårda

”Jag heter Koria”, sa den unga kvinnan. ”Som blomman. De där blåa blommorna som ska växa vid vägkanten. Det har jag alltid fått höra. Men jag såg inga såna alls på min resa från Karsene och hit.”

Vägvårda måste hon mena? ”De blommar inte än, inte förrän det är riktig sommar”, svarade jag.

”Jaså. Ja, jag är ett stadsbarn, jag har knappt varit utanför stadsmuren förrän nu”, ursäktade hon sig.

ur Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien

Mitt första minne av cikoria är från en bilsemester med min pojkvän (senare man). Det bör ha varit sommaren 2000 eller möjligen 2001. Jag var vid det laget redan examinerad biolog, och jag hade väl hört talat om växten innan, men det var då jag upptäckte denna ljuva blomma som fanns i mängder längs alla småvägars kanter.

Ett eller ett par år senare flyttade vi till hus på landsbygden på Söderslätt. Här växer cikorian också längs vägen, inte minst längs ”vår egen” grusväg. Tyvärr har den minskat hos oss på senare år, kanske för att väghållaren klipper vägkanten för hårt och vid fel tillfällen; kanske på ökande konkurrens från näringsgynnade växter. Så för en del år sedan köpte jag frö och sådde in den i min egen trädgård. Här växer den nu i överflöd.

De ute vid vägen är generellt lägre och med mindre och mörkare blad, medan de på min tomt är riktigt höga och med kraftiga ljusa bladrosetter. Jag tror dock att en stor del av skillnaden handlar just om att de på min tomt inte klipps ner till marken flera gånger under säsongen.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Namnen på städerna i mina böcker

Karta över Elsinorien, Dawmanya och övriga länder i boken Viddernas väv
Karta över Elsinorien, Dawmanya och övriga länder i boken Viddernas väv.
  • Tarakina fick sitt namn av att jag kastade om bokstäverna i Katarina, ett konditori som jag gått förbi på väg till jobbet många gånger.
  • Vanese är namngiven efter den franska staden Vannes.
  • Karsene heter så för att det ska vara något som liknar Vanese.
  • Lyra har fått sitt namn efter den nordirländska journalisten Lyra McKee, för jag tänkte att det finns många sätt att se till att ett namn finns kvar för eftervärlden, så när jag hörde nyheten om att hon skjutits till döds så namngav jag en stad efter henne.
  • Illosa uppkom när jag lekte runt med bokstäver för landets namn Illidien.
  • Monia minns jag inte alls hur det fick sitt namn, för det har hetat så sedan ungefär 1990.
→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

– Varför måste ni ha så konstiga namn i fantasy?

När jag började skriva det som med tiden blev Lysande klot tvenne, så hade karaktärerna helt vanliga namn. Paulina. Maria. Nadja. Andreas. Nathan. Jag använde namn jag tyckte om men funderade inte så mycket mer över saken.

Senare började jag mixtra med stavningen av en del av namnen. Jag minns inte exakt hur mina tankar gick, men det var väl ett sätt att markera skillnaden mot ”vår vanliga värld”, eftersom boken huvudsakligen inte utspelar sig här.

Med tiden gjorde jag mer genomgripande förändringar. Framför allt för att de flesta av de namn jag dittills hade använt har sitt ursprung i bibliska sammanhang, på ett eller annat sätt. Och det blev ärligt talat inte särskilt vettigt, med tanke på … allt. Jag ville frikoppla från den religionskulturella bakgrund som vi i vardagen, i Sverige idag, rätt sällan tänker på.

En del namn hittade jag på. Andra genomgick mer drastiska förändringar än bara stavning.

För de personer som hör till vår värld, här på Jorden, satsade jag på namn med sin grund i det fornnordiska. På det sättet kunde jag låta början utspela sig i en mycket diffus ”dåtid”. (Sinja är en ganska ovanlig variant av Signe.)

Hade jag skapat ”min” värld idag hade jag kanske varit mer systematisk från början. Låtit namn från samma land i min påhittade värld vara byggda på liknande sätt. Nu är det lite mer slumpmässigt. Så blir det väl å andra sidan ändå när folk har kontakter med sina grannländer och sin omvärld?

Och ja, några av mina namn är nog lite krångliga.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Cikoria

Mitt första tydliga minne av cikoria, eller vägvårda som den egentligen heter på svenska, är från Öland, när jag och min pojkvän (senare man) var där på bilsemester som unga vuxna. Det var fullt med denna vackra blomma längs vägarna vi körde på vårt roadtrippande mellan märkliga loppisar och annat spännande.

Senare flyttade vi till hus på landsbygden i södra Skåne. Här var cikorian också ett vanligt inslag i vägkantsfloran på högsommaren, tillsammans med bland annat väddklint och palsternacka.

Men väghållare och bönder klipper gärna vägkanterna lite för ofta och lite för mycket. Under de tjugo år vi bott här har mängden blommor i vägkanten minskat drastiskt, och det är i högre grad bara gräs och maskrosor och mindre av det färgglada.

Så vad gör man om en blomma man älskar och som brukat finnas i ens närhet minskar? Man sår den i sin trädgård förstås!

Enligt det sparade mejlet med beställningen från Impecta var det 2013 som jag köpte fröpåsen med Cikoria. Jag sådde nog inte alls fröerna, och i ärlighetens namn var det inte så många av dem som kom upp. Kanske sådde jag resten av dem i något övergivet hörn av trädgården året efter, jag minns inte säkert.
De första åren var det i i alla fall inte många plantor av cikoria i min trädgård. Men sen tog det fart! Nu växer den lite överallt. Egentligen i lite för stor utsträckning. Och den frösår sig flitigt, så jag springer och rycker småplatntor mellan teglet på uteplatsen, och det kommer upp små cikoriaplantor mellan alla krukblommor på innergårder.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Namnet Ailonise

Varför heter huvudpersonen i mina böcker något så trassligt och omständligt som Ailonise?

Ja, det kan man ju fråga sig. Speciellt eftersom det uppfyller fördomen om konstiga namn i fantasy.

Från början – när jag började skriva boken som 13-åring – så tror jag hon hette Paulina. Senare bytte hon namn till Nadja. Och sedan hette hon varianter på dessa båda namn, med olika stavningar, och ibland med dessa båda namn i kombination.
På den tiden hade alla karaktärerna vanliga namn, alltså namn från vår värld. Vanliga namn i vår värld (i vår del av världen) har ju dessutom ofta koppling till kristendomen på ett eller annat sätt.

Tids nog kom jag fram till att jag ville frikoppla från det. Personer med ursprung i den andra världen skulle ha namn utan tydliga sådana kopplingar. Alltså fick jag byta namn på en väldig massa personer.

De flesta gick ändå hyfsat lätt. Men med huvudpersonen var det svårare. Förmodligen för att det kändes för viktigt.

Men så kom jag att tänka på ett namn som mitt huvud lekt fram vid något helt orelaterat tillfälle.

Ailonise.

Egentligen tyckte jag inte det passade riktigt bra i sammanhanget. Det var ”för mycket”. För långt, för komplicerat, och med för oklart uttal.

Men jag kom inte på något annat. Och till slut fick jag helt enkelt svälja och acceptera. Hon fick heta Ailonise.

Med tiden kom hennes omgivning att kalla henne Ailsa. Det passar henne mycket bättre. Så numera är det oftast som Ailsa jag tänker på henne.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Ð och ð

Ð. ð.
Konstiga bokstäver.
Men just bokstaven ð förekommer i Viddernas väv. I ett namn på en plats.

Fantasy är ju i nån mån ökänd för konstiga namn, konstiga stavningar, konstiga språkkonstruktioner, på nivån att det ibland drivs med det 🙂

Så är det bara show off? (Heter det så?)
Nä, inte i det här fallet i alla fall.

Namnet kom till av att jag lekte med olika ord, vände och vred på stavelser och uttal av vanliga välkända ord för att skapa något nytt som passade för sammanhanget. Vidd. Vidder. Wyðja.
Bokstaven ð fick vara med för att den fick namnet att låta så som jag ville ha det.

Men ja, jag tycker, rent estetiskt att det är en snygg bokstav. Också.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Skiora

Karaktärer i böcker kan komma till på väldigt olika sätt. Det här var ett:

Jag satt och läste om noanamn i wikipedia. Noanamn eller noaord, är ord eller namn som använts när det egentliga ordet varit tabu för att man varit rädd att frammana ett djur eller väsen om man använde dess rätta namn.

Hin håle istället för Djävulen.

Varg istället för Ulv, och senare Gråben istället för Varg.

Sånt där är spännande, tycker jag. Både språkligt och folktromässigt.

Någon gång för några år sedan läste jag om det där på wikipedia (för att jag följde någon tråd i någon tankebana). Och så fick jag syn på att Skata är ett noanamn för Skjora. Alltså att fågelarten skata egentligen från början hette skjora.

Det där fastnade hos mig. Och Skiora kom att bli en karaktär, som ni får träffa i tredje boken om Elsinorien.

(Fast hos mig uttalas det med hårt k och som ett trestavigt namn, medan jag gissar att fågelnamnet skjora ska uttalas med sj-ljud.)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vannes eller Vanese

Jag tror det var sommaren 1989. Vi var på semester i södra Bretagne, och en dag åkte vi in till staden Vannes. Där hamnade vi mitt i ett stort evenemang, som jag först långt senare lärde mig hette Les fêtes historiques de Vannes och var (är) årligen återkommande.

Det jag upplevde då var bland annat ett tåg eller en parad genom staden med människor klädda i … tja, kläder av äldre stil. Medeltid? Renässans? Jag minns inte så noga, och det var säkert blandat.

Det jag minns är att det gjorde intryck på mig och triggade igång min fantasi. Den där paraden finns med, i form av att kejsaren och hans följe passerar genom en stad i min bok Lysande klot tvenne.

Till att börja med döpte jag om staden till något helt annat. Men senare ändrade jag tillbaka till något mer närliggande ”originalet”:

Vanese.

”Strax därpå hände något. Först kom det bara som en känsla, en vindpust. Gycklarnas upptåg avstannade, musikanter slutade spela. Sorlet från hundratals människor tystnade på några få sekunder. Tystnaden var så total att man inte vågade hosta eller harkla sig. Folkmassan skingrades ut mot sidorna så att gatan blev tom.

Snart kunde vi också se orsaken till uppståndelsen. Ett långt följe, till stor del till häst, närmade sig i riktning från stadsporten. De var fortfarande en bra bit bort, men bland de främsta anade jag en gestalt som jag skulle känna igen var som helst, när som helst. Den hållningen, som om han ägde världen.”→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

L som i Leinion

Min huvudperson, jaget i mina böcker, har många namn. I början av första boken kallas hon Nanna, men egentligen heter hon Iona Ailonise, och i stora delar av andra boken kallas hon Ailsa.

Men innan hon fick namnet Ailonise hann hon ha många andra namn. De namn jag valde när jag först började skriva min bok 1989 hann jag växa ifrån, eller hur man ska säga.

Smeknamnet Leinion har hon däremot haft länge. Kanske inte sedan allra första början, men i alla fall sedan 1991. Leinion, smeknamnet som betyder ungefär ”flickan från skogen” och som inte uttalas som det stavas. Jag var väl i en ålder när jag tyckte det där med stavning och språk var spännande (okej, det tycker jag visserligen fortfarande). Och det fick hänga kvar. Det är Leinion det står på pärmar och tidskriftssamlare med material från den tiden, och det är Leinion det stått i mina arbetsdokument och manus. Leinion, eller förkortat L. Bok 2 hette länge bara L2.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Leike

”På den sjätte dagen glesnade skogen och efter ett tag kom vi fram till ett öppnare område. Skogen låg fortfarande runtom, men på behörigt avstånd.”

När jag skulle namnge en av de viktiga platserna i boken Knutar och band så kände jag att jag ville basera namnet på något som faktiskt betydde något.

Jag började med ordet glänta. För det var ju på sätt och vis en glänta det handlade om, både rent konkret och mer känslomässigt: en öppen och ljus plats. Så jag lekte med ordet ”glänta”, med bokstäverna, och försökte få fram ett bra namn. Men jag lyckades inte.

Så då började jag leta andra ord jag kunde utgå från, ord som kunde ha en relevant betydelse, även i överförd mening.

Jag passerade exempelvis förbi ordet ”lund”, alltså ”mindre (i allm. icke planterad) trädsamling, liten (tät) skog, dunge, skogsdunge” men också ”i hednisk religion, om lund som tros vara boning för ngn gudomlighet, lund som betraktas ss. helig o. vari kulthandlingar försiggå”. Men det funkade ju inte – platsen i min bok skulle ju tvärtom vara ett ställe där det inte växte träd.

Och nånstans i det där trillade jag över ordet Lycka.

Ja, inte lycka så som vi oftast använder det. Utan lycka som beskrivs så här i SAOB:

”(i vissa trakter) (inhägnad mindre) åker l. svedjemark l. äng (omgiven av skog); åkerlapp, (litet) gärde; täppa.”

Men jag var inte riktigt nöjd. Så jag vandrade vidare. Via funderingar på ängar, till engelska ordet “leigh”:

”(archaic) A meadow.
From Middle Englishlegh, lege, lei(“clearing, open ground”) from Old Englishlēah(“clearing in a forest”) from Proto-Germaniclauhō(“meadow”), from Proto-Indo-Europeanlouk-(“field, meadow”).→ Läs resten av inlägget!