Till dig som gillar Ronja Rövardotter

Idag har den nya inspelningen av Ronja Rövardotter premiär på Netflix. En hel massa människor kommer att rasa över varje detalj som skiljer sig från filmatiseringen från 1984, inklusive de saker som faktiskt stämmer bättre med boken (som ju kom först). Säkerligen kommer en del att titta på ”den nya Ronja” bara för att kunna oja sig över det de tycker är fel.

Det här inlägget riktar sig till dig som gillar Ronja, men är öppen för att alla versionerna (bok och filmatiseringar) kan vara bra OCH som gärna vill upptäcka nya böcker.

Jag föreslår att du läser min bokserie Elsinorien.

En ung tjej i huvudrollen – lite äldre än Ronja. Skogar. Slätter. Ingen älv, men en å, och havet. Funderingar över livet. Ställningstaganden över vilka vägval man själv ska göra och hur man ska förhålla sig till föräldrarna.

Du som gillar Ronja kommer att hitta saker du känner igen dig i. Men också väldigt mycket annat, som inte alls finns med i Ronja Rövardotter, och det är väl tur det. För även om berättelsen om Ronja är fantastisk, så behöver vi ju nya berättelser, fler berättelser!

Och ja, självklart kommer jag också att se den nya Ronja 👩‍🦱🐎🦅Läs resten av inlägget!

Naturen och mina böcker

En av de saker läsare brukar uppskatta med mina böcker är naturbeskrivningarna.

Själv tycker jag att naturbeskrivningar i böcker lätt kan bli tråkiga och långrandiga, och det är nog inte direkt ovanligt att jag skummar igenom dem ganska snabbt. Så det kan ju verka elakt att jag samtidigt utsätter mina läsare för just naturbeskrivningar.

Men naturen spelar verkligen en viktig roll i mina böcker. För mig är den en viktig del av fantasyn.

Kanske är det just så det hänger samman? För när man bygger en fantasyvärld så handlar det ofta, åtminstone för många av oss, att bygga ihop fragment av sådant vi tycker om, men som i vår vardag har en liten och undanskymd roll, till en helhet. Vackra kläder, fantasieggande byggnader, eller vad det nu kan vara. Och djupa skogar eller ödsliga vidder. I verkligheten behöver vi göra som på instagram: ta bilderna i rätt riktning så att inte museets informationsskylt om toaletter kommer med på bilden, eller så att inte andra skogsvandrare i grälla träningskläder eller strövområdets parkeringsplats syns. Eller de stolpar med olika färger som markerar de olika lederna. (Jag behöver färgmarkeringarna! Utan dem skulle jag gå vilse rätt kvickt, jag har ingen inneboende känsla för väderstreck.) I Sverige år 2024 är naturen på många håll undanträngd, och stora naturområden är nästan lika sällsynta som älvor och troll. Men i vår fantasi, i texterna vi skriver, behöver vi inget bildredigeringsprogram för att ta bort sådana irriterande detaljer, för det är vi själva som skapar. Och i den värld jag skapat finns vidsträckta hedar och pelarbokskogssalar utan störande joggare.→ Läs resten av inlägget!

Hur fångar man allt det vackra i naturen?

Mina sätt är dels med foto, dels med ord.

När jag fotograferar blir det numera ofta väldigt många bilder. För jag vill få med alla aspekter och skiftningar. Både helheten och de små detaljerna. Både de grönskande träden och de gamla, döda, knäckta. Både ljuset som spelar i grönskan och skuggorna som bildas. Och helst rörelserna också. De vajande grenarna, virvlarna i bäcken … Och jag har svårt att sovra, så jag publicerar fler bilder än folk orkar titta på 😉 Ofta blir det några halvkassa filmsnuttar också, varav de flesta blir kvar i telefonen, opublicerade.

När jag skriver … så tror jag överlag jag mer svepande och återhållsam? Jag vet att många bokläsare har svårt för långa naturbeskrivningar. (Jag med.) Och jag vet att jag har mycket natur i mina böcker. Men jämfört med när jag fotograferar så tror jag att jag i mitt skrivande gör mer av enstaka nedslag. Det är mer av bara fylliga lila backsippor än att fotografera blomman i varje vinkel, med fokus på än ståndare, än dun på blomkalken, och det är mer av skir grönska på bokarna än att beskriva varje enskilt blad. Mer en snabb sketch än en detaljbild av hela scenen.

Men det är ju inte alls säkert att läsaren uppfattar det så.

För övrigt är träd det enda jag nånsin känt mig hyfsat okej på att rita.→ Läs resten av inlägget!

Vårbetraktelse

Våren börjar som små fläckar. Enstaka små gröna strån av kommande snödroppar som man bara ser om man vet var man ska leta och letar noga.

Efterhand blir det större fläckar. Små färgglada öar av gula, orange, lila och blåa blommor i havet av fjolårsbrunt och grått.

Bit för bit blir öarna av vår fler och större.

Och så plötsligt exploderar det! Våren har spritt sig, tagit över världen. Det gröna väller fram överallt, ur varenda brun kvist och mellan alla döda fjolårsståndare. Allt är grönt, sju miljoner nyanser av grönt. Grönt som strävar mot blå himmel, grönt som suger åt sig av varje droppe livgivande regn.

Vår!→ Läs resten av inlägget!

Fotografi, skrivande och backsippor

Närbild på luddiga backsippor

Ibland känns det som att man redan tagit alla bilder. Som att det inte finns fler sätt berätta om en blommas skönhet. Som att man redan tagit den bästa bilden för tio år sedan och alla bilder man tagit efter det är dåliga kopior. Och att man egentligen borde sluta envisas med att ta bilder på backsippan varje år.

Men om man slutar ta bilder på backsipporna så kanske ni som inte ser dem där ni är glömmer hur vackra de är. Och det vore ju farligt. Människor behöver minnas hur vackra blommorna är, hur skön naturen är. Precis som vi behöver minnas och påminnas om en massa andra saker, onda och goda.

Och på samma sätt är det med skrivandet. Det kan kännas som att allting redan är skrivet, att allting redan har sagts. Så kanske det är. Och samtidigt behövs det ständigt nya vinklar på det. För att vi inte ska tycka att det där har jag redan läst och sett. Nya vinklar för att vi ska se och minnas.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Och jag tycker om att fotografera. Men en dag som idag, när jag fotograferat backsippor på en nybränd torräng vid havet, så påminns jag om vad det är som gör att jag i grunden föredrar skrivandet som min uttryckssätt.

När jag parkerat bilen och klivit över det lilla räcket så tar jag in allting nästan omedelbart.

Jag ser det blåa havet med sitt solglitter, och jag ser själva solen i den övre ytterkanten av synfältet.→ Läs resten av inlägget!