Etikett: psykisk ohälsa

Men ensamhet tär

Det är den mörkaste tiden på året. Och nånstans mellan tappade trådar finns inte längre ork att hålla mörkret borta från själen.

Sedan många år handlar en ansenlig del av min tillvaro om att hålla andra över ytan. Min egen tillvaro har krympt sedan min man dog för snart tio år sedan: det är jag ensam som ska styra och sköta skutan och hålla alla vid liv. Det finns inte utrymme för mig själv, ingen möjlighet att planera att träffa andra människor, och planerar jag något så riskerar det att ställas in, så jag låter oftast bli, det är enklast att inte hoppas och inte behöva rodda det inställda.

De säger att kvinnor drar största delen av lasset för att det ska bli jul. Tja, jag har inget val. Det är jag som är den ensamma föräldern, och lasset är mitt. Och för det mesta klarar jag att driva saker framåt själv. Men nu är det som att drivkraften också tagit slut. Viljan att ens komma ihåg vad som ska göras, när det inte finns någon att planera med, när allting bara är ett stort frågetecken som ska falla på plats lagom till den 24. Det kommer ju att sluta med att vi inte träffar någon den här julen heller.

Vad jag vill göra istället? Jag minns inte längre. Jag behöver människor omkring mig, men jag har inte längre vare sig ork eller lust att umgås. Och vem vill umgås med någon som sedan länge slutat orka med umgänge som tar mer än det ger att inte kunna vara sig själv – först av omsorg om sig själv och sedan av tidsskäl.→ Läs resten av inlägget!

Utan mina svagheter är jag ingenting

Jag såg ett klipp på tiktok häromdagen. En engelskspråkig författare som radade upp fem saker man aldrig skulle prata om. Och jag tror inte hon bara menade i sociala medier, utan över huvud taget.

En av de fem sakerna var ens svagheter. Hon tyckte att man aldrig skulle prata om sina svagheter.

Jag lever utifrån någon sorts motsatt princip. Att berätta om mina svagheter, mina ömma och känsliga punkter, mina erfarenheter av när livet är jobbigt, är nånstans grunden, både för min närvaro på sociala medier och i mitt skrivande.

En bit i det är förstås att bearbeta, för mig själv.

En annan är att synliggöra: Så här kan man må. Så här kan livet vara. Det här är min tillvaro.

En tredje är att ge möjligheten till igenkänning för andra i liknande situationer: Du är inte ensam. Andra har också upplevt samma. Och det ger i förlängningen möjlighet att hitta sin flock.

Jag tycker det är viktigt att visa sina svagheter, som en motvikt till mycket annat i dagens samhälle. Om man kan och orkar.

Mina svagheter är en del av mig. De har varit med och format mig.

Det som är svagheter i vissa situationer är styrkor i andra sammanhang.

Utan mina svagheter vore jag inte jag. Utan mina svagheter vore jag ingenting.→ Läs resten av inlägget!

Jag låter den psykiska hälsan synas

På måndag börjar Skåneveckan för psykisk hälsa. Och då känns det rimligt att lyfta psykisk ohälsa.

Jag brukar säga att ett tema i mina böcker är just psykisk ohälsa. Men psykisk ohälsa kan vara väldigt många olika saker, allt från den oro de flesta upplever i vardagen till olika svåra psykiatriska diagnoser. Så vad menar jag egengligen?

I mina böcker finns personer med återkommande depression. Det finns personer som varit med om trauman som triggas av olika situationer. Det finns utanförskap och det finns personer som fungerar på ickenormtypiska sätt. Och det finns sorg, saknad, oro …

Det är inget märkligt och dramatiskt jag menar när jag säger att mina böcker bland annat tar upp psykisk ohälsa. Den finns ju där omkring oss, hela tiden, i lika former. Och det gör den även i mina böcker. Människor mår inte alltid bra. I mina böcker får det synas, och märkas, och påverka berättelsen. Precis som i verkligheten.→ Läs resten av inlägget!

Man kan faktiskt ta allvarlig skada

Citatet är hämtat ur en debattartikel, skriven av en lärare (som påpekar att hon också är förälder) i en lärartidning.

Jag ska erkänna att jag också tänkte ungefär så en gång i tiden. Inte kan man stanna hemma från skolan för att man mår dåligt! Gå till skolan SKA man, det gör man, det är inget val.

Jag skäms över att jag tänkte så. Både jag och min son tog skada av att jag alldeles för länge kämpade med att få iväg honom till skolan. Både jag och han hade läkt bättre och snabbare om inte skadorna i själen hade blivit så djupa. Och även min son hade inledningsvis fruktansvärt dåligt samvete när han inte klarade av att gå till skolan, trots att det var skadligt för honom att gå dit, för han visste ju också så väl att man ska gå i skolan, så liten han var.

Jag skäms ännu mer när jag inser att jag borde lärt mig läxan för egen del långt tidigare. Att jag själv tvingat mig iväg på saker, för att det är så man gör, fastän det varit saker jag mått mycket dåligt av. Men när det kommer till saker man ska eller borde så har jag en farlig tendens att se saker mekaniskt, se mig själv som en maskin, och köra över känslor och mående.

Det krävdes att mitt barn mådde dåligt under lång tid för att jag skulle inse hur farligt det är att köra över känslor och mående på det sättet.→ Läs resten av inlägget!

Därför lyfter jag psykisk (o)hälsa

World Mental Health Day. Världsdagen för psykisk hälsa. Det är det tydligen idag.

Jag tänker att jag kan bidra genom att vara öppen med de problem jag har till den psykiska hälsan. Jag brukar tänka att om jag är öppen med de problem jag har, och de mediciner jag tar, så hjälper det åtminstone någon som känner sig mindre ensam.

Jag lever med ångest. Diagnosen GAD – på svenska uttytt som Generaliserat ångestsyndrom – fick jag strax före jul 2006. Men det var ju inte då ångesten uppkom. Det var däremot då jag för första gången fick vettig och relevant hjälp, både i form av samtalsstöd och medicinering. Jag har haft uppehåll i medicineringen under någon period men sedan återgått till att medicinera. Länge gick jag på sertralin, numera istället paroxetin. Jag har även atarax som behovsmedicin för vissa tillfällen. Tack vare medicinen är mitt liv mycket bättre idag. När det var som värst var ångesten däremot alldeles handlingsförlamande.

Jag har också varit utmattad. Eller utbränd. Jag tycker ordet utbränd säger mer om känslan och hur funktionaliteten påverkas. Senaste utmattningsomgången var den absolut värsta och den som gett mest konkreta men i form av långvarig påverkan. Men ja, jag har varit inne i den där väggen flera gånger innan, även om det haft andra namn vid andra tillfällen och omständigheter.

På senare år har jag också insett att en hel del av de egenskaper och drag jag har tycks höra hemma inom autismspektrat. Jag anses dock fungera alltför väl i vardagen för att få bli utredd för autism, så ”svaret” jag fått från vårde är ”bara” att jag har autistiska drag.→ Läs resten av inlägget!

För mycket, för länge

Ailsa tar ansvar för så mycket. Sin bror. Sin dotter. Andras känslor och åsikter. Sitt land. Stundtals hela världen. Fastän hon egentligen har fullt upp med att få vara sig själv och vara rädd om det hon äntligen vunnit. Till slut blir det för mycket. Ailsa fungerar inte längre.

Läs om hur det går för Ailsa i Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien.→ Läs resten av inlägget!

Tyngd av krav och ansvar

Sedan tidig ålder har Arenas tyngts av vetskapen om det ansvar som en dag ska vila på hans axlar, en roll han inte alls vill ha. Som sjuttonåring tvingas han för första gången på allvar axla rollen, om än i liten skala, och det tar hårt på honom. Efteråt går såren djupt i själen och begränsar honom kraftfullt. Finns det någon väg tillbaka – eller något sätt att slippa det han fasar för?

Läs mer i böckerna Lysande klot tvenne och Knutar och band.→ Läs resten av inlägget!

Utstött och utsatt

Nanna växer upp hos sin moster och morbror. Från tidig ålder får hon arbeta på deras värdshus.

De andra barnen i byn tycker hon är konstig, ser ner på henne och behandlar henne illa. När hon blir äldre ser bygdens unga män henne som lovligt byte när hon står och serverar öl på värdshuset.

Inte ens sitt namn får hon ha kvar. Egentligen heter hon inte alls Nanna, det är moster som bestämt att hon ska kallas så.

Men så händer något.

🌑

Vill du vet hur det går för fjortonåriga Nanna? Läs boken Lysande klot tvenne.→ Läs resten av inlägget!

Tragik och lyckliga slut

– Så tragiskt det låter!

Jag minns inte om det var ordagrant så hon sa, kvinnan som stannade till vid mitt bord på skördemarknaden, men något i den stilen i alla fall. Orden var en kommentar till texten i bilden här i inlägget – alltså till den informations-”affisch” jag har liggande på mitt bord när jag står och säljer böcker.

”… underliggande teman som utanförskap, sorg, omöjlig kärlek och psykisk ohälsa.”

Tragiskt? Ja, kanske. Själv ser jag det mer som den vardag väldigt många av oss lever i. Jag har valt formuleringen till min infoaffisch för att visa att mina fantasyböcker i allra högsta grad är relevanta för oss alla, i vår samtid. Att det inte bara är frågan om ett fjärran sagoäventyr utan verklighetsanknytning, även om det råkar finnas både prinsessor och enhörningar.

Men ord träffar olika hos olika människor. Jag skyndade mig att i en teaterviskning förklara att det slutar lyckligt.

– Då borde det stå det också! svarade hon.

Kanske borde det göra det? Jag vet inte. För mig är det inte egentligen viktigt om det slutar lyckligt eller olyckligt; det viktiga är om slutet ”makes sense”. Och vad som verkligen är ett lyckligt slut kan också diskuteras. Vill du ha att de gifte sig och levde lyckliga i alla sina dagar så är det ändå inte mina böcker du ska läsa. Och hur det slutar vill jag egentligen inte heller berätta i förväg – därför har jag inte heller skrivit något om det på affischen.

Tycker du att beskrivningen av mina böcker är alltför tragisk och därmed avskräcker läsare?→ Läs resten av inlägget!

Det räcker inte att prata

Suicidpreventiva dagen. Återigen kommer inläggen om att vi måste prata med människor [som mår dåligt]. Återigen känner jag mig nödgad att påpeka att det inte räcker att [bara] prata.

När du redan har pratat och förklarat vad som får dig att må dåligt, men ingen gör något åt det … När du förklarat och de sagt att de ska lösa det men sedan ändrar sig eller struntar i det. När du förklarat men de säger att så kan vi inte göra. När du förklarat men de säger att det är inte så skolan eller världen fungerar. När du förklarat att de saker de kräver av dig är omöjliga för de får dig att må så dåligt men de säger att du ändå måste. När de kräver att du ska vara någon du inte är och inte kan vara.

Då hjälper det inte att prata. Då kan uppmaningen att prata kännas som ett hån.

Om man ska orka och våga leva behöver man känna att det finns en möjlighet att det som är dåligt ska bli bättre. Att det finns utrymme att få vara den du är, på dina villkor. Och det händer inte genom att bara prata.→ Läs resten av inlägget!