What doesn’t kill you …

När tre tonåringar behöver ge sig iväg på ett uppdrag utan förvarning och i princip utan förberedelser, ett uppdrag som egentligen är att betrakta som omöjligt och som de inte alls har mognaden eller förmågorna att reda ut, då sätter det spår.

Och visst är det väl ofta så att man håller ihop så länge man måste, så länge man inte har något val, men sedan, när man väl har möjlighet att slappna av, då rasar saker samman?

Olika personer hanterar sånt här olika, både beroende på våra personligheter, våra tidigare erfarenheter, och vilken roll vi tvingats ta i det omöjliga. En del blir rastlösa, andra gömmer sig undan från världen. Och hur gärna man än vill och försöker så blir saker aldrig riktigt som förr igen, för man själv är inte riktigt samma person som förr. Och de saker man annars kanske med nöd och näppe skulle klarat av, utan allt det där jobbiga, blir istället helt oöverstigliga.

Det där handlar “Knutar och band” om. (Bland annat.) Vi kan kalla det psykisk ohälsa. En del av det kan vi kalla depressioner. En del annat av det kanske kan kallas ptsd. Men vi kan strunta i terminologi (bortsett från att det är bra med taggar för den som vill hitta saker.) Den viktiga biten är att man påverkas av saker man råkar ut för, och man kan påverkas väldigt länge. Och om man har ömtåliga punkter – vilket många av oss har – så slår det kanske värre. Eller om man redan är tyngd av något som oroar en, som att man vet att man måste bli kung någon gång i framtiden.

Det är absolut inte så att man blir starkare av allt man går igenom. Att något går vägen betyder inte att det slutar lyckligt.

(Å andra sidan vet man aldrig vad framtiden har med sig eller vilka steg som oväntat kan leda till något positivt … )

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *