Bödeln – Lagerkvist

Jag har läst Bödeln av Pär Lagerkvist.

Det var länge sedan jag läste Lagerkvist.
Jag tror att det var under gymnasiet jag läste både Gäst hos verkligheten och Barabbas, och skrev ett arbete om Lagerkvist. Gäst hos verkligheten minns jag inte mycket av, men tror att den rymde en del igenkänning. Barabbas gjorde däremot djupt intryck på mig, där jag befann mig i en övergångstid mellan barndomens självklara kristna tro och den lika självklara ateism jag till slut skulle komma att landa i. Barabbas har jag även läst om i vuxen ålder och tyckte fortfarande den var bra.

Igårkväll och idag på morgonen läste jag Bödeln (som är en mycket kort bok). Jag kan tyvärr inte påstå att den gjorde något större intryck på mig.

Kanske är det för att mänsklighetens ondska, och samtidiga vilja att skylla på andra för det som inte är som man vill, är så påtagligt i vardagen, och att mitt hopp om mänskligheten – eller de delar av mänskligheten som har en längtan efter makt – redan är så lågt? Jag känner inte att Bödeln ger mig några ahaupplevelser eller nya insikter. Kanske behövdes den i större utsträckning när den kom, när man i mindre utsträckning levde mitt i ”flödet”, ständigt bombarderad med senaste informationen om vad människans ondska orsakat? Jag vet inte.

Litterärt tycker jag boken är lite svårläst, trots sitt enkla format. Det är många karaktärer som fladdrar förbi, de flesta av dem ytterst hastigt, samtidigt som många av dem deltar i intensiva dialogskiften.→ Läs resten av inlägget!

Bokrecension: Vanliga människor (Clara Törnvall)

Så mycket igenkänning! Jag har skrattat åt de träffande beskrivningarna av neurotypikers märkligheter, stundtals så att jag legat dubbel på golvet.

Det är avväpnande och skönt att vända på perspektiven, att se världen beskriven från mitt håll. För i grunden är det ju så det är för mig: jag är van vid att egentligen se vissa saker som helt självklara och samtidigt se att de allra flesta människor agerar på ett helt annat sätt än jag tycker borde vara självklart.

Bitvis känner jag att det är så klockrent i boken, så väl beskrivet hur jag uppfattar och alltid uppfattat omvärlden, att jag verkligen inte behöver tvivla på att jag är autist.

Samtidigt fastnar jag i vanlig ordning allra mest på de saker som inte alls stämmer. Jag har inte alls den känsligheten när det kommer till olika sinnesintryck. Visst, mina intryck funkar annorlunda än de klassiskt neurotypiska. Men jag har inga behov av brusreducerande hörlurar utan är rätt bra på att själv stänga av omvärlden, för att ta ett exempel.

Jag vet, autism är ett spektrum och allt stämmer inte på alla. Men när man är van att ifrågasätta sig själv och van att inte passa in i mallen, och man dessutom nekats utredning … Sammantaget stämmer jag mer in på beskrivningen av autist än beskrivningen av neurotypiker.

Den här boken kan alltså läsas för igenkänning som autist och för att kunna titta på neurotypiker som den ”avvikande” gruppen som man behöver förstå.
Den bör också kunna läsas av neurotypiker för att öka deras förståelse hur märkliga de kan verka i andras ögon.→ Läs resten av inlägget!

” … trollbindande saga för vuxna med mix av en krönika, en släktsaga.”

”Hon försöker hitta en plats i denna värld, som ändå är rätt så ny för henne, och även finna en mening med sitt liv, detta skulle man kunna säga är ändå ett slags mål i denna bok. Med detta så betyder det att all vikt på handlingen läggs på karaktärerna, vilket gör att vi får en djupare bild om vem hon är och hur hon även i denna utvecklas.

Ändå om uppbyggnaden av denna skiljer sig en del från första boken så känner man igen sig när det kommer till berättarspråket, som är målande och lätt att ta till sig. Så författaren håller sig trogen när det kommer till stilen. På tal om språket så får man se här att författaren klarar av att berätta vardagslivet i huvudkaraktärens liv på ett sätt som känns levande och man lever sig lätt in i hennes tillvaro samt att världen målas upp på ett sätt som gör att man verkligen får en klar bild framför sig.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en fantasyberättelse som är lugnare och mera harmonisk i sitt berättande. Det är som en trollbindande saga för vuxna med mix av en krönika, en släktsaga.”

@hakans.hylla har recenserat Knutar och band. Ovanstående är ett utdrag ur recensionen.

Håkans recension av Knutar och band (hakanshylla.blogspot.com)Läs resten av inlägget!

Har du läst mina böcker? Vill du hjälpa mig?

Eftersom jag är författare inom en genre som inte syns så mycket i ”kulturella” sammanhang, och inte heller har ett starkt förlag bakom mig som står för marknadsföring, så är mina läsare extra viktiga för att nå vidare till fler läsare.

Vill du hjälpa mig?

Det här är i så fall några av de saker du kan göra: 

1. Lämna ett omdöme/betyg!

Sätt ett betyg från 1 (dålig) till 5 (jättebra). Det finns många ställen du kan lämna ett betyg/omdöme på mina böcker:

2. Skriv en recension!

Om du hellre vill formulera dig i ord (sätta betyg är ju svårt!) så kan du skriva en recension. I de här sammanhangen kan en recension vara alltifrån ett par meningar till en fullskalig analys – du bestämmer själv hur mycket du har att säga. 

Recensioner kan lämnas på samma ställen som betygen. 

Du kan förstås också skriva en recension i din blogg, på ditt instagramkonto, i ditt facebookflöde eller där det passar dig. 

Eller skicka en recension till mig via mejl, så lägger jag ut den bland recensioner här på elsinorien.se

3. Berätta för vänner, familj, kollegor eller andra

Boktips från människor som känner är ofta extra värdefulla, eller hur?

– Men Sanne, vill du verkligen att jag ska sätta betyg eller skriva en recension även om jag inte tyckte om dina böcker?Läs resten av inlägget!

Bland de finaste omdömen man kan få

Några veckor före jul fick jag en beställning på alla tre böckerna om Elsinorien. Böckerna skulle vara en julklapp, fick jag veta.

Jag signerade böckerna enligt önskan, skickade iväg dem, och fick betalt, allt helt enligt plan.

Några dagar senare kom ett nytt beställningsmejl från samma avsändare, på alla tre böckerna. Min första tanke var att nu måste något ha blivit fel. Typ tekniskt fel, liksom.

Men när jag öppnade mejlet visade det sig att det faktiskt var en ny beställning, av alla tre böckerna.

”Jag har öppnat bok 1 försiktigt och tjuvläst de 8 första kapitlen i Lysande klot tvenne och tyckte om boken så mycket att jag nu vill ha alla tre volymerna själv.”

Alltså signerade jag en ny omgång böcker, nu till beställaren själv, och skickade iväg.

Strax efter nyår fick jag ett mejl med en bifogad pdf: ett nyårskort med en närbild på blommande trollhassel i snöiga omgivningar, med önskan om god fortsättning på det nya året.

Och så följande text:

”Sanne Åberg
Tack för en fin och
spännande läsupplevelse
om Elsinorien

Har nu läst triologin om Elsinorien och
tyckte så mycket om den att jag nu läser
den på nytt för att njuta av den målande
och välskrivna texten nu när spänningen
inte driver upp lästempot.
Med vänlig hälsning / Stellan”

Det är nog bland det finaste omdöme man kan få 💚 Någon som inte alls planerat att läsa böckerna utan bara råkar läsa, men som sedan sträckläser för spänningen, och därefter genast väljer att läsa om böckerna för att njuta av språket.→ Läs resten av inlägget!

Recension från bookslukaren på instagram

Lysande klot tvenne är författarens debutbok och det är en sagolik portalfantasy med en stark kvinnlig huvudperson.

Berättelsen utspelar sig i en historisk, medeltida tid. Dels på jorden men också på planeten Seiscro och det magiska landet Elsinorien. Det är intressant med dom olika planeterna och hur världarna fungerar. Berättelsen rymmer även spådomar, sanndrömmar, trollkarlar, älvor och enhörningar… en magisk dröm för fantasyälskaren. Tankarna fördes faktiskt till ”Mio min mio”.

Tycker verkligen det är en intressant historia med flera tropes jag gillar. Boken har även en bra uppbyggnad. Man får lära känna Elsinorien och Ailonises fanmilj på ett bra sätt innan saker sätts i rörelse.

Bokens huvudkaraktär är 14 åriga Nanna/Ailonise. Hon är ganska ung men en huvudpersonen som det är lätt att hålla av. Hon vet om sina begränsningar men är inte rädd heller för att stå upp mot det onda. Andra viktiga karaktärer är hennes bror Arenas och vännen Nialdo. Intressanta karaktärer som jag hoppas man får veta ännu mer om framöver. Hade också så gärna velat veta mer om Ailonises mamma!

Skurken i berättelsen är trollkarlen Aygwidon. Måste vara den karaktären jag ägnade mig mest tankearbete åt. I grunden är han en bra uppbyggd karaktärer. Det är bara flera saker som känns oklart med honom… kanske får jag svar på mina funderingar i nästa bok.

Det slår mig att Ailonise har en del likheter med Harry i ”Harry potter serien”. Båda är föräldralösa, bor hos elaka släktingar och är någonting annat än vad dom från början trott. Och får veta detta på sin födelsedag.→ Läs resten av inlägget!