Det verkar de allra flesta göra. Eller om det bara är den gängse normen att man ska tycka om det.

Jag är ingen reseälskare.

Visst, jag kan uppskatta tanken på att se platser jag bara läst om eller sett på bild. Uppleva historiens vingslag eller träffa personer IRL.

Men i praktiken tycker jag det är jobbigt. Redan långt innan resan ens börjat.

Det är så många saker att tänka på! Så många viktiga saker man kan glömma att packa ner. Så många saker man behöver komma ihåg att fixa och förbereda, både för att resan ska kunna löpa hyfsat smidigt och för att tillvaron hemma ska flyta på för katter, växter, barn … Är man kvar hemma går ju allt att lösa efterhand som vädret slår om, mensen plötsligt kommer eller vad det nu är.

Utöver det så har jag genom åren samlat på mig negativa erfarenheter. Och ja, jag är en sån som samlar på sådana och liksom har dem med i banken med saker som ökar oron inför varje tillfälle. NÅgra exempel

Inbrottet i bilen när familjen var i Nîmes när jag var 18(?) år. Vi blev av med en bilruta och några ryggsäckar, och jag fick glassplitter på min sittplats och en kvarhängande ångest.

En ficktjuv snodde min mans plånbok i Paris när vi tågluffade till Frankrike med barnen 2014. Vilket i sin tur ledde till att det blev jag som var tvungen att köra hyrbil senare under den resan (man får inte hyra bil utan körkort) – och jag som inte alls gillar att köra i utlandet.→ Läs resten av inlägget!