Det verkar de allra flesta göra. Eller om det bara är den gängse normen att man ska tycka om det.
Jag är ingen reseälskare.
Visst, jag kan uppskatta tanken på att se platser jag bara läst om eller sett på bild. Uppleva historiens vingslag eller träffa personer IRL.
Men i praktiken tycker jag det är jobbigt. Redan långt innan resan ens börjat.
Det är så många saker att tänka på! Så många viktiga saker man kan glömma att packa ner. Så många saker man behöver komma ihåg att fixa och förbereda, både för att resan ska kunna löpa hyfsat smidigt och för att tillvaron hemma ska flyta på för katter, växter, barn … Är man kvar hemma går ju allt att lösa efterhand som vädret slår om, mensen plötsligt kommer eller vad det nu är.
Utöver det så har jag genom åren samlat på mig negativa erfarenheter. Och ja, jag är en sån som samlar på sådana och liksom har dem med i banken med saker som ökar oron inför varje tillfälle. NÅgra exempel
Inbrottet i bilen när familjen var i Nîmes när jag var 18(?) år. Vi blev av med en bilruta och några ryggsäckar, och jag fick glassplitter på min sittplats och en kvarhängande ångest.
En ficktjuv snodde min mans plånbok i Paris när vi tågluffade till Frankrike med barnen 2014. Vilket i sin tur ledde till att det blev jag som var tvungen att köra hyrbil senare under den resan (man får inte hyra bil utan körkort) – och jag som inte alls gillar att köra i utlandet.
På väg hem under samma resa blev vi avslängda från ett tåg (det är en alldeles för lång historia för det här inlägget).
I Cardiff, på resan som skulle bli min mans sista eftersom han var döende i cancer och inte i något vidare skick, trodde jag att jag skulle förblöda på ett hotellrum (mens som fullkomligt löpte amok) och fick åka ambulans och tillbringa natten på akuten.
För en del människor är det kanske bara spännande anekdoter. För mig, med generell ångest, blir allt detta delar i allt jag måste kunna vara beredd på att hantera på en resa. Allt som går att förutse, och allt som inte går att förutse. Annars har jag inte gjort min läxa ordentligt.
Ailsa i mina böcker reser också en del. Men det är ofta väldigt hastigt påkommet. Det finns ingen eller väldigt lite tid att fundera och oroa sig eller för den delen att packa. Det blir som det blir. Kanske är det därför hon klarar det bättre än jag. Eller för att hon faktiskt inte är jag. (Eller har jag omedvetet skrivit det som hastiga resbeslut för att underlätta för henne?)
Finns det fler som jag, eller älskar ni alla resor?