Etikett: skriva

När man delar upp döden och kärleken

När jag plockade upp mitt bokskrivande för snart tio år sedan hade jag nyligen mist min älskade. Bokskrivandet blev en tillflykt och en ventil, en möjlighet att göra något för min egen skull när alla gemensamma drömmar slagits i spillror.

Planen var aldrig att skriva om det jag just upplevt. Grundtanken var att bearbeta det manus som legat på vänt under många år, för att sedan kunna skriva den fortsättning som legat och grott ungefär lika länge.

Men mina aktuella erfarenheter och känslor letade sig förstås in i mitt skrivande. En karaktär från första boken visade sig ”behöva” dö i andra boken. Den bärande karaktären i andra boken, en karaktär som skvalpat runt i mitt medvetande under så lång tid, fylldes med en del av den kärlek jag känt till min älskling och en del av den saknad som nu tagit dess plats. Sorg, saknad och kärlek i olika former kom att skrivas in i mina böcker och blev både bearbetning och berättelse om upplevelser. Även om ingen av de båda karaktärerna egentligen var min döde älskling så fick de båda något från honom.

Detta har jag i huvudsak varit nöjd med. Jag har inte velat skriva om sorgen efter min älskling, det har aldrig varit syftet.

Men ibland stör det mig. Ibland räcker inte de båda karaktärerna till för att uttrycka och beskriva det jag skulle vilja ge uttryck för. En pappa du inte vuxit upp vem och inte riktigt hunnit lära känna innan han dör orsakar inte den djupa sorg och saknad jag fortfarande stundtals känner efter nästan tio år.→ Läs resten av inlägget!

Skriver du på Proton Drive?

Mina böcker är skrivna i Google docs. Eller ja, ska vi ta det från allra första början så är Lysande klot tvenne ursprungligen skriven i klassiska kollegieblock och med blyertspenna och sedan renskrivna på en Amiga; sedan är en utskrift av detta manus inskannad med en kopiator, varefter Adobe Acrobat omvandlat det inskannade materialet till text i Word (och ja, därefter en väldig massa rensning av fel), och därefter laddade jag upp texten i Google docs. Och från den punkten har skrivarbetet skett i google docs ända fram till punkten när jag skickat till förlag (för då får man ju använda det som är konventionellt för stunden, och det är än så länge Word).

Att jag skrivit i google docs är för smidigheten i att kunna komma åt dokumenten oavsett vilken dator jag sitter vid. Att alltså kunna skriva på min text oavsett om jag sitter vid husets centrala familjedator, en liten bärbar dator på tåget eller i soffan, eller någon annan pryl vid behov.

Men som många andra ser jag poänger med att hitta alternativ till de vanliga amerikanska techjättarna. (Du behöver inte hålla med om min slutsats, och jag är inte intresserad av dina eventuella motargument.) Så jag har nyligen skaffat ett konto på Proton Drive.

Proton Drive är efter vad jag förstås väldigt säkert. Däremot är deras ordbehandlare (Proton Docs) än så länge väldigt begränsad i sin funktionalitet. Framför allt är det svårt att navigera i ett document. Inget navigeringsfönster/Table of Content (ToC). Och nästa gång du kommer tillbaka till ett dokument (alltså även om du fortsatt ha fliken öppen men datorn gått ner i viloläge) så hamnar du tillbaka i början av dokumentet.→ Läs resten av inlägget!

Ny dator! Och ändå inte …

I förra veckan, när jag försökte få igång skrivandet, så noterade jag att jag nog faktiskt också behövde en nyare laptop. Att kunna sitta avslappnat i fåtöljen, vid matbordet, eller helt enkelt där jag befinner mig för stunden, gör stor skilland jämfört med att behöva sitta uppsträckt vid skrivbordet oavsett stämning och situation.

Min förra laptop köpte jag begagnad i början av 2015. Den är installerad med en Linux-variant som heter manjaro. Det var min man som hade kompetensen till sånt, inte jag. Och eftersom den laptopen både är gammal, skulle behöva uppdateras, och har ett operativsystem jag inte kan hantera uppdateringar av, så har jag för länge sedan slutat använda den. Då och då har jag ”fuskat” och använt jobbdatorn, men det varken vill eller ska jag.

Så i förra veckan bestämde jag mig för att köpa en ”ny” laptop. ”Ny” betyder att jag gjort som jag brukar och köpt en begagnad dator via ett företag som arbetar med att fixa i ordnng bgagnade it-produkter och sälja dem med garanti. Den här gången blev det från Inrego, som jobbat med det här i drygt 30 år.

Och ja, nu är det med Windows som operativsystem. Älsklingen suckar kanske lite lätt i sin grav, men han skulle ha full förståelse för att jag behöver hantera saker på sätt som funkar när han inte finns kvar. Möjligen skulle han säga att det var på tiden att jag skaffade en nyare, och sen skulle han börja dra historier om första gången vi handlade från Inrego, när de hade en källarlokal i Lund, och sen skulle han han fråga om jag gjort mig av med de ugamla maclaptopsarna.→ Läs resten av inlägget!

Höga trösklar

Jag vill komma igång och börja skriva igen, på fjärde boken om Elsinorien. Men tröskeln är så hög, och höjden ökar när jag försöker.

Det börjar ungefär likadant varje gång jag försöker. Jag tänker att det jag behöver är lite mer sammanhängande tid, så att jag kan ta mig över trösklarna genom att faktiskt låta saker ta den tid de tar. Det är ju inget konstigt att trösklarna är högre när man ska börja med något man inte gjort på länge. Så när jag har någon längre ledighet, så bestämmer jag mig för attnu ska jag lägga lite tid på det här.

Steg ett är att läsa igenom det jag redan skrivit. Alltså inte hela bokserien, även om det säkert också kan behövas tids nog, utan det som finns skrivet på bok 4. Dels löpande text, dels blandade anteckningar, om både världsbygge och handling.

Det tar ett tag. Men ganska snart i genomläsningen hinner jag bli påmind om följande saker, som jag sedan bara blir mer och mer påmind om ju längre jag läser:

1. Det finns bitvis både riktigt bra text och riktigt bra handling här. Båda dessa är synnerligen rimliga skäl till att jag vill skriva just den här berättelsen.

2. Det finns enorma luckor i handlingen. I hur jag ska knyta ihop saker. Inte framför allt i slutet, utan typ överallt utmed berättelsens gång. Det är luckorna som hindrar mig från att komma igång. Och på något vis tycks de mig övermäktiga att få ordning på. Det är ju här jag fastnat varje gång jag försökt.→ Läs resten av inlägget!

Vad är din relation till snö?

Jag älskar snö, och bli glad som ett barn när det börjar snöa. Jag är också införstådd med att ibland bli insnöad – och jag har lyxen att ha ett jobb jag kan sköta på distans om det kniper. Samtidigt bor jag i en del av landet (södra Skåne) där snön oftast bara gör kortare besök – den försvinner oftast långt innan den hinner bli tråkig vardag. Därmed behåller den sin magi.

Snön tar förhållandevis stor plats i mina böcker. Kanske just för att den är tillräckligt ovanlig här för att kännas magisk?

Hur ser ni som bor långt norrut på snön i ert skrivande? Blir snön mer eller mindre viktig i berättelserna när den finns större del av året?→ Läs resten av inlägget!

Första porträttet av Ailsa

Nanna. Ailonise. Ailsa.

Jag ser henne huvudsakligen inifrån, för det är ur hennes perspektiv jag skriver, hon är jaget i mina böcker.

Fast det är inte det huvudsakliga skälet till att jag sällan tänker exakt på hur hon ser ut. Jag vet inte jättenoga hur de andra karaktärerna i böckerna ser ut. Det är inte så jag funkar. Visst, vissa aspekter av de viktiga personerna ser ut har jag koll på. Men jag ”ser” dem sällan fullt ut. Det är andra aspekter än deras utseende jag upplever mest. Hur de resonerar och agerar.

Därför är det så häftigt att någon för första gången illustrerat Ailsa! Det är en lyx att få se hur någon uppfattar henne, utseendemässigt, utifrån några korta beskrivningar ur några väl valda stycken ur Knutar och band, och lite kompletterande information.

Det ni ser på bilden är … en viktig scen som egentligen aldrig händer, åtminstone inte just så här, men som ändå avbildas på det här viser. I boken är det Nialdo som gör porträttet. I verkligheten är det Therese Wecksten ( @calvatia_amanita på instagram) som är konstnären.

Bilden av Ailsa är en specialvinst i en tävling. Tack så mycket, Therese, det är så häftigt att få se Ailsa ur dina ögon och med din hand 😍👏Läs resten av inlägget!

Bearbeta andras texter

För tillfället handlar stora delar av mitt brödjobb (alltså jobbet där jag tjänar ihop till ”mitt dagliga bröd”) om att bearbeta andras texter. Hjälpa till att göra dem mer begripliga, stryka bort onödigheter, lägga till förtydliganden, och strukturera om i texten så det blir lättare att följa tråden.

Överlag är det en arbetsuppgift jag trivs med, även om det ibland är ansträngande: hur pusslar jag ihop de här olika bitarna från olika stycken, så att det blir en logisk läsföljd? Hur mycket ska jag sortera om, och riskerar jag att tappa något viktigt i processen? Är det bäst att börja från det ena hållet eller från det andra? Vad gör jag med bitarna som blir över? Och tänk om jag tolkar saker helt fel och min omflyttning ger texten en helt annan (felaktig) betydelse?

Som sagt var, roligt men också utmanande och stundtals väldigt energikrävande.

I år känner jag dessutom en liten extra frustration över att det inte är mitt eget skrivande det handlar om. Inte för att jag inte vill göra brödjobbet. Men för att det var så länge sedan jag skrev något för egen räkning. Ja, jag saknar det. Det finns bara inte riktigt utrymme i nuläget.→ Läs resten av inlägget!

Vem är det som skriver de långa texterna på facebook?

För tillfället domineras mitt facebookflöde av långa texter. Det är i grunden trevligt: Jag är en textmänniska (förstås, annars vore jag väl inte författare): älskar det skrivna ordet och dess möjlighet att uttrycka långa komplicerade resonemang eller beskriva en upplevelse med många detaljer. Och om facebooks algoritmer premierar långa texter med innehåll istället för korta snuttifierade texter och istället för att mer eller mindre kräva bilder till allt, då är det förstås bara trevligt.

Men samtidigt är det väldigt förvirrande. För de där långa texterna som dyker upp kommer från vilt främmande personer. Det är fullt normala svenska namn, som Per Olsson, eller Björn Bergkvist, eller liknande. Men jag vet inte vem de är. Kanske är det jag som har dålig koll på kändisar och politiker och andra. Kanske är de inte alls kända, utan bara skriver på ett sätt som facebook premierar för tillfället. Kanske är de inte ens människor utan bara AI-sidor. Jag vet inte.

Men när det står Björn Bergkvist, följt av det blålänkade ordet följ, så kan jag välja på att skrolla förbi eller att läsa vidare förbi de tre rader text som syns, lockas in i en okänd människas resonemang. Och texterna är ju skfivna på ett sätt som kräver att jag läser ganska långt innan jag vet vad Björn försöker få sagt och jag vet om jag håller med eller inte. Och eftersom det finns så mycket skumt här numera så vet jag ju inte ens om jag vågar gilla innan jag tagit reda på vem Björn är.→ Läs resten av inlägget!

Texten i musiktermer

Rytm. Tempo. Melodi. Flöde.

Det kan vara beskrivningen av en låt eller ett musikstycke. Men det kan också handla om språk, text, en bok.

För mig är språket i en bok oerhört viktigt. Det är viktigt att det flödar, inte hackar. Att det finns en melodi. Att det känns ”naturligt” (vad nu det är). Om jag fastnar på det språkliga så kan en bok som har en bra story falla helt.

Samtidigt får ju inte allting flöda på. Då blir det bara en vacker melodi. Det jag älskar extra mycket med en bok är när den ändå får mig att stanna upp, mitt i flödet. Blir tvungen att tugga om något, kanske läsa om ett stycke för att det innehåller så mycket som faller på plats i mig, eller bara släppa boken och smälta det jag läst.

Och ja, jag älskar när musik är uppbyggd så den ger mig samma känsla. När musiken liksom drar. När rytmen byggs så att det blir luckor, där man hänger, som ibland i en polska. Eller som i Spark av Tori Amos, där rytmen siftar, så det i vissa takter blir ett extra slag, som tvingar mig kvar extra länge i den takten, mitt i den övriga känslan.→ Läs resten av inlägget!

Sommaren 2018

”Går igenom sommarens jobbmejl.” Så står det i ett av mina facebookminnen från idag, från 27 augusti 2018.

Först blir jag förvirrad när jag ser det. Jag har ju alltid tidig semester, från midsommar och framåt?

Men så minns jag. Sommaren 2018 var sommaren som jag plockade ut en massa sparad semester för att faktiskt ha tid för skrivandet.

Att skriva böcker ”på fritiden” är, som alla som gjort det vet, en ständig tidsmässig kamp, där man egentligen aldrig riktigt hinner fokusera eller fördjupa sig i saker, innan det är dags att sova, laga mat, brödjobba, eller ta hand om barn. Jag hade tänkt tanken på någon sorts kort tjänstledighet för att ha tid att få ordning på saker, men det var ju inte ens en teoretisk möjlighet.

Så jag plockade ut sparad semester. Åtta veckors semester tror jag att jag hade den sommaren. Halva tiden ”vanlig” semester, halva tiden med fokus på skrivandet. (Fast förälder var jag ju hela tiden ändå. Bortsett från att barnen gissningsvis hann börja skolterminen innan jag började jobba igen.)

Vad har du använt för ovanliga lösningar för att få tid till skrivandet?→ Läs resten av inlägget!