Hur prioriterar man (i) sitt skrivande?

Hur prioriterar man sitt skrivande? Och varför skriver man en bok?

Jag har ett mer eller mindre konstant flöde av tankar jag vill sätta ord på och skriva ner. Anekdoter från vardagen. Reflektioner om hur jag själv eller världen fungerar. Lyckliga utrop över insikter och framgångar. Och så förstås längre berättelser med påhittade personer.

Men skrivande tar tid, och tid är en begränsande faktor. Det finns egentligen aldrig tid för allt skrivande, i alla former, som vill ut.

Småskrivandet i vardagen är det enkla skrivandet. Med det menar jag sånt som små inlägg på sociala medier (som det här). Det är en eller ett par tankar som skrivs ner, som inte behöver sammanfogas med allt annat. Oftast blir det läst av en del människor, några av dem tyckte det var intressant, och ingen minns det mer än till nästa dag.

Delvis samma sorts skrivande ägnade jag mig förr åt i min personliga blogg – men med mer inslag av just personliga saker. Bloggen hinner jag dock inte med numera, vilket är synd, för även om färre läste den, så var den viktig för mig sjäv.

Det ”stora skrivandet”, i form av böcker, är mer tidskrävande. Visst, skrivstunderna behöver inte vara längre vid varje enskilt tillfälle, men det krävs ett annat helhetstänk. Mycket mer för- och kringarbete som inte är faktiskt skrivande. Men om det blir ett resultat så blir tillfredsställelsen, i längden, större av att ha skrivit en bok än av att ha skrivit ett antal inlägg på sociala medier. Och de som läser boken kommer förhoppningsvis att ha något minne av den längre än av ett inlägg på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!

Hur ser en människa man aldrig träffat ut?

För tillfället är det mycket prat och skriverier om språkrörsvalet i miljöpartiet. Varje gång den ena kandidaten nämns tänker jag på en persom jag kände via twitter och de åsikter hon hade om den här kandidaten.

Det här är inte ett inlägg om språkrörsvalet. Det här är ett inlägg om en vän jag inte vet hur hon ser ut.

Det här är flera år sedan. Jag är inte kvar på twitter. Jag minns inte vad hennes twitternamn var (och har ingen aning om vad hon hette på riktigt). Jag tror aldrig jag sett någon bild på henne och vet absolut inte hur hon ser ut. Jag kan inte ens riktigt dra skiljelinjen mellan henne och andra jag umgicks med i samma veva och sammanhang. Jag har inga ord som är relevanta för att beskriva henne. Minnet av henne är alltför undflyende för att kunna teckna med specifika ord.

Ändå finns hon där. Och minnet av henne är mer än hennes åsikter om en nutida språkrörskandidat. Minnet av henne har någon sorts form, struktur och innehåll, även om alltsammans är för vagt för att sätta ord på. Det är nog rentav så att jag skulle förstöra minnet om jag försökte använda ord.

Men jag tyckte om henne, så mycket vet jag.→ Läs resten av inlägget!

No NaNo

Det här är till dig som blir stressad över alla som skriver om NaNoWriMo.

Nej, du behöver inte vara med.
Även om folk säger att det är jätteroligt, eller att det är rätt tillfälle att komma igång med skrivandet, eller något annat som låter klokt och bra.

Det är du som känner dig. Det är du som vet vilka metoder som passar dig och vilka som bara stressar dig.

För vissa passar det jättebra som motivering att ha ett tydligt mål för en avgränsad tid på det viset. För andra not so much.

För min del är det en trött tid på året, när jag behöver prioritera sömn och vila. Men även vid andra tider på året passar modellen mig dåligt. Skriver gör jag när det funkar, beroende på mående, men också beroende på vad som påverkar resten av familjen, som ju också är mitt ansvar. Att gå omkring och ha dåligt samvete för om jag inte hinner skriva blir bara en belastning.

Känner du att NaNoWriMo inte är din grej? Det är helt okej! Och du är inte ensam om att låta bli, även om det kan verka så.→ Läs resten av inlägget!

Varför skriver jag?

Den frågan har jag fått från både flera andra författare på instagram.

Det finns förstås många svar på den frågan, men det viktigaste är nog att jag inte kan låta bli.

Mitt huvud håller ständigt på att formulera saker. Vad förnågot skiftar över tid. Ibland vill jag förklara något eller argumentera för något. Andra gånger skapar jag dialoger mellan påhittade personer. Och en del gånger vill jag få ur mig en känsla genom att sätta ord på den.

Skrivandet är förlängningen av det här. Det är jobbigt att ha alla de där meningarna surrande i huvudet. Genom att skriva ner dem kan jag sortera dem i bästa möjliga ordning, fylla på där det fattas något, och sedan släppa dem. Då blir det lite lugnare i huvudet … i alla fall ett tag 🙃

Vad jag gör med det jag skriver beror på omständigheterna men också på innehållet. Vissa saker passar in i en större berättelse och blir till böcker. Annat hamnar i en blogg eller på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!

Låttexternas lyx

Ibland är jag avundsjuk på de som skriver låttexter. I en ganska kort text kan man väva ihop reflektioner och händelser från vitt skilda sammanhang, koppla ihop iakttagelser och känslor, kommentera aktuell samhällsutveckling utan att skriva någon på näsan och utan att någon ens säkert kan säga att det är just det man kommenterar. Man kan börja texten på ett ställe och sluta någon helt annanstans. Och det behöver egentligen inte ens hänga ihop ordentligt, om man inte vill. 

Samtidigt skulle nog just detta göra mig alltför frustrerad för att kunna skriva så. Mitt upplägg när jag skriver är generellt snarast att koppla ihop saker för att göra det begripligt.

Jag kan älska en låttext och känna massor med igenkänning – och samtidigt vara livrädd att nånsin kommentera det. För jag vet inte vad låtskrivaren menade. Jag kan koppla till en sak jag upplevt i en rad i låten och till något helt annat i raden efter, men kanske menade låtskrivaren något helt annat än det jag tolkar in.

Och jag vet att det står var och en fritt att tolka på sitt sätt, men jag är sån att jag tycker det är pinsamt att missuppfatta. Nånstans utgår jag alltid från att alla andra säkert vet vad låtskrivaren menade.→ Läs resten av inlägget!

Lediga onsdagar

Onsdag är min lediga dag.
Jag jobbar deltid, är tjänstledig på 25 procent. Inte för att få utrymme för skrivande eller nåt annat kreativt, utan för att fungera som människa. Återhämtning.

Det är dels en kvarleva från utbrändheten, för att jag själv ska må okej. Men också en effekt av att vara ensamstående förälder, när ett av barnen inte passar i den mall samhället är byggt för. Mina lediga onsdagar ger mig lite mer utrymme, lite större sannolikhet att hänga ihop lite längre.

När jag fått iväg barn på onsdagsmorgonen så åker jag hem och sover igen. Det är en effekt av utmattningen: jag kan numera sova dagtid. Och jag behöver det. Ofta sover jag fram till lunch.

Resten av dagen försöker jag ta det lugnt. Kanske posta saker på sociala medier, eller hinna ikapp med viktiga saker jag inte hunnit eller orkat.

Idag är planen att packa klart inför bokmässan. Och ikväll är det en sån där kväll när jag egentligen behöver vara klonad, när jag ska vara på föräldramöte samtidigt som jag ska skjutsa till och hämta från aktiviteter.

Tyngst med att vara ensamstående sådana här dagar är dock att inte ha någon att bolla packandet med. Jag ska ha med mig extra böcker till mässan, ifall att. Och så ryggsäck och ytterkläder, som inte får vara med i montern när jag står där. Det finns inga förvaringsskåp på mässan, bara betald garderob. Och jag åker med buss från boendet till mässan. Tre kollin? Eller packa ihop allt i en väska?→ Läs resten av inlägget!

Varför skriver jag inte böcker om miljö?

– Men om du nu tycker att miljö och klimat är så viktigt, varför skriver du inte böcker om det, Sanne?

Ja, det kan man ju faktiskt fråga sig.

När jag en gång i tiden kulle välja bana för livet, ni vet med utbildning och yrke och sånt där, så vacklade jag mellan flera olika vägar. Skrivandet fanns med, men också miljö, samt ytterligare något område. I slutändan fick skrivandet stå tillbaka, och jag fokuserade på miljön. Det var inom det området jag utbildade mig och där jag kom att jobba. För jag tyckte det var viktigast, och jag kände att jag måste göra vad jag kunde för att vrida saker i rätt riktning.

Nu är ju livet, som de flesta vet, ganska oplanerbart.

Intresset för att skriva och formulera viktiga saker nästlade sig in i arbetslivet och kom till nytta där.
Andra tankar plitade jag ner på en blogg.
Och sen visade livet sin oplanerbarhet genom att kalla in döden och vända upp och ner på allt genom att rycka bort min man alldeles fruktansvärt för tidigt.

Det var då jag började skriva böcker igen. Och då fortsatte jag med det bokprojekt jag en gång hade påbörjat, många år tidigare.

Mitt bokprojekt hade aldrig som syfte att förändra världen. Hade jag trott att mina böcker kunde ha någon konkret effekt på utvecklingen inom miljöområdet så hade jag prioriterat annorlunda redan i sena tonåren.

Men natur och miljö finns ändå med i mina böcker. I beskrivningarna av naturen. I det hot som bubblar i den tredje boken.→ Läs resten av inlägget!

Fill your darlings

”Kill your darlings” är ett annat vanligt skrivråd. Det handlar om att bort delar av texten som man själv är väldigt förtjust i men som inte tillför historien tillräckligt ur läsarens perspektiv.

Ibland kan det förstås vara ett bra råd. Men innan du dödar dina älsklingar skulle jag föreslå att du undersöker om du istället kan göra motsatsen:
Fill your darlings.

För ibland bor det något fantastiskt och unikt i just det där avsnittet! Tar du bort det så förlorar berättelsen kanske just det som gör din berättelse speciell, och istället blir den bara en i mängden.

Kanske är problemet just att du hållit tillbaka och inte vågat ta ut svängarna? Inte vågat fylla dina älsklingar med allt det de skulle kunna vara?

Och ja, att fylla på sina älsklingar är nog generellt enklare om man tillåter sig att hoppa lite fram och tillbaka i sitt manus när behovet infinner sig, som jag skrev om tidigare.→ Läs resten av inlägget!

Mitt viktigaste skrivråd

“Det gör inget om första utkastet är dåligt. Det viktiga är att skriva klart det första utkastet, hur dåligt det än är. Sedan går det alltid att redigera.”

Ungefär det rådet – fast kanske snyggare formulerat – är ett av de allra vanligaste råden till den som vill skriva en bok.

Jag skruvar lite besvärat på mig varje gång jag läser det. För jag vet att för mig funkar det inte särskilt bra.

Min första bok skrev jag på ungefär det sättet. Till stor del för att kollegieblock och penna var de skrivverktyg som stod till buds på den tiden. Även om man kan sudda ut blyertstext, så är det knepigare med med redigering. Min första bok blev också i slutändan liggande i väldigt många år innan den faktiskt blev färdigbearbetad och utgiven. En viktig faktor i det var att när jag väl kom till slutet så hade förutsättningarna hunnit ändras så mycket sedan början, och det blev oöverstigligt att hantera.

Numera känner jag mig själv och mitt skrivande bättre. Jag vet att jag mår bäst av att bearbeta och fila på texten direkt, under pågående process. Börja skriva, flytta runt, ändra formuleringar, ändra igen. Eventuellt börja skrivpasset med att komplettera och bearbeta det jag skrev sist. Skriva de avsnitt jag har koll på, hoppa över andra, och anpassa det skrivna när det oskrivna klarnar.

Inte alltid, förstås. Ibland är det rätt upp och ner skrivflöde och viktigast att få ner saker i vilken form som helst. Och ibland är flowet av den karaktären att texten blir fantastiskt bra direkt.→ Läs resten av inlägget!

Mellan raderna

Det
står
inget
mellan
raderna.

Många människor ”läser in saker mellan raderna”. Det betyder att de uppfattar saker som inte står i texten. De kan uppfatta att den som skrivit texten antyder något eller har en viss ”ton”.

De läser saker som inte står där.

Ibland kan det förstås vara så att läsaren läser in saker som den som skrev ville att läsaren skulle läsa in. Det kan hända oavsiktligt, om läsaren och skribenten har liknande sätt att tolka, eller om skribenten har lärt sig vad olika läsare kan tänkas läsa in och sedan använder det i sitt skrivsätt. Beroende på målgrupp kan författaren i så fall göra olika val: vänder jag mig till läsare som läser det som faktiskt står där eller som läser in mer?

Som författare är det förstås en fördel om man i varje situation kan förutse hur olika personligheter, neurotyper, m.m. kan tänkas uppfatta en text, vad de kan tänkas läsa in mellan raderna, etc.

Men i vanligt vardagsliv tycker jag rimligen att den som läser in saker mellan raderna själv behöver vara medveten om det – eller i alla fall inte lägga skulden på den som skrivit något och faktiskt inte alls skrivit något mer än just det som står där.→ Läs resten av inlägget!