Prioriteringar, fokus och att göra en sak fullt ut

Ett återkommande meme-tema går ut på att författare som borde skriva gör precis vad som helst annat och exempelvis får ett skinande rent hem.

Så funkar inte jag. Om jag har bestämt mig för att prioritera en sak och gå in för den så prioriterar jag den fullt ut. Har jag fokus på skrivandet så har jag lättare att förtränga att jag borde städa och diska.

Samma sak när jag var student. För ja, det där sägs ju även om studenter: att de aldrig har det så välstädat som under tentaperiod. Vad som helst för att kunna slippa undan pluggandet. Och jag prioriterade istället bort ungefär allt annat än pluggandet.

Det finns flera delar i det här. Dels en envishet. Dels att jag trivs med att gå in i och göra något fullt. Jag tycker om att göra KLART. Och på något vis har jag i detta en förkärlek för att prioritera de saker som tar längre tid. Som att de blir mer värda då på något vis? Jag vet inte.

Om det jag gör är något jag mår bra av så mår jag också bra av att kunna gå in i det. Men ibland skulle jag förmodligen må bra av mer pauser, så hjärnan får vila. Är det däremot något jag mår dåligt av, som en utbildning som triggar min ångest eller trycker undan mina behov, då kan det bli riktigt farligt.

Idag tänkte jag att jag skulle gå ut och klippa på buxbomsgångarna en stund. För det vore bra att få klart alla tre i år, och då skulle jag beta av en bit idag, innan jag gav mig på att försöka få ordning i kontoret och en del annat.→ Läs resten av inlägget!

Värme och svalka

Minns ni sommaren 2018? Olidligt varmt, gräsligt torrt, och katastrof på en väldig massa sätt.

Sommaren 2018 var också bokskrivarsommaren för mig. Jag tog ut en massa innestående semester och var ledig åtta eller nio veckor, och en väldigt stor del av den tiden ägnade jag mig åt bokskrivande och – redigerande. Nu minns jag inte detaljerna, men jag tror att jag detaljbearbetade på Lysande klot tvenne, fyllde i stora luckor och strukturerade om Knutar och band (och gick över på småputs även av den), och förmodligen började jag även skriva en del på Viddernas väv. Den stora poängen var att jag var ledig så länge att jag hade tid att fokusera både på helhet och detaljer.

Men det var som sagt också olidligt varmt. Och jag mår inte bra av värme.

Så efter den sommaren bestämde jag mig för att köpa en AC. För om somrarna stundtals ska vara på det viset så blir det liksom omöjligt att mer än överleva.

Numera har vi solceller på taket. De dagar solen gassar som värst är elpriset ofta noll eller minus, det vill säga det är ändå en förlustaffär att sälja elen, och jag kan med gott samvete låta AC:n stå på. Det är så tacksamt! (Och jag vet att jag är privilegierad.)

Vad är dina bästa trick för att kunna göra mer än bara överleva när det är gräsligt varmt?→ Läs resten av inlägget!

Att betona ett ord

Vilket ord som betonas i en mening kan vara oerhört betydelsefullt. Det kan också vara väldigt betydelsebärande om ett visst ord betonas eller inte.

När man pratar hörs betoningen. När man skriver behöver den markeras på annat sätt.

Hur detta görs beror på.

Skriver man för hand brukar man stryka under ordet som ska betonas. I en bok är det vanligaste och mest vedertagna att kursivera. Är det en text som ska läsas på skärm är fetstil ofta det som rekommenderas.

Men hur gör man i en text som inte kan formateras?

Jag tror att jag för länge sedan lärde mig att _underscore_ är det lämpliga sättet att göra det på nätet, och att det ska motsvara kursivering. Men _underscore_ kan vara bökigt att hitta beroende tangentbord. Och risken är att inte alla förstår vad man menar.

VERSALER är ett annat sätt. NÄR MAN SKRIVER LÄNGRE TEXTPARTIER MED VERSALER UPPFATTAS DET SPM ATT MAN SKRIKER. Men bara ett enstaka ORD med versaler ger en förstärkning av just det ordet – i alla fall uppfattar jag det så. Men jag har förstått att andra tolkar det annorlunda.

Ett tredje sätt är att sätta *asterisk* både före och efter ordet. *Asterisk* finns att hitta på de flesta tangentbord. Och sitter man och jobbar i en del verktyg så kommer det som innefattas mellan *asteriskerna* att automagiskt bli fetstilat.

Vad använder du? Och hur tolkar eller uppfattar du de olika varianterna?→ Läs resten av inlägget!

Jag skriver för att få andra att förstå

Ett av de viktigaste skälen till att jag skriver är att försöka få andra att förstå.

Vad jag vill få folk att förstå varierar.

Det kan handla om att förklara ett miljöproblem och den komplexa helheten som leder till att en viss åtgärd är en bra lösning fastän den kanske inte verkar vara det först.

Det kan handla om hur det är att leva med ångest: hur ångesten inte bara är en tanke eller en känsla utan båda delar och mycket mer: en förlamande kraft som påverkar hela livet.

Och det kan handla om att visa på de långtgående effekterna av ett beslut eller en händelse, i många led och många år, och därmed även förmedla att det som verkar enkelt inte alls behöver vara det.

Eller något helt annat.

Jag använder ofta en hel del ord när jag skriver. Fler ord än folk generellt tycker att man borde. För jag vänder och vrider på saker, Uttrycker ur olika vinklar. Vill ha med alla nyanser. Nyanser och detaljer är viktiga för mig. Jag vill komma ifrån det förenklade, där det bara finns ett rätt svar. Det finns ju som bekant många nyanser i gråskalan. Men även i gråskalan tycker folk ofta att man ska välja bara en färg, att less is more.

Trots att jag använder för många ord, så får jag ändå ganska ofta höra att jag skriver så att folk förstår. Att jag får dem att förstå svåra saker eller förstå hur något känns.

Då blir jag glad. För jag vill ju nå fram, få andra att förstå.→ Läs resten av inlägget!

Hur prioriterar man (i) sitt skrivande?

Hur prioriterar man sitt skrivande? Och varför skriver man en bok?

Jag har ett mer eller mindre konstant flöde av tankar jag vill sätta ord på och skriva ner. Anekdoter från vardagen. Reflektioner om hur jag själv eller världen fungerar. Lyckliga utrop över insikter och framgångar. Och så förstås längre berättelser med påhittade personer.

Men skrivande tar tid, och tid är en begränsande faktor. Det finns egentligen aldrig tid för allt skrivande, i alla former, som vill ut.

Småskrivandet i vardagen är det enkla skrivandet. Med det menar jag sånt som små inlägg på sociala medier (som det här). Det är en eller ett par tankar som skrivs ner, som inte behöver sammanfogas med allt annat. Oftast blir det läst av en del människor, några av dem tyckte det var intressant, och ingen minns det mer än till nästa dag.

Delvis samma sorts skrivande ägnade jag mig förr åt i min personliga blogg – men med mer inslag av just personliga saker. Bloggen hinner jag dock inte med numera, vilket är synd, för även om färre läste den, så var den viktig för mig sjäv.

Det ”stora skrivandet”, i form av böcker, är mer tidskrävande. Visst, skrivstunderna behöver inte vara längre vid varje enskilt tillfälle, men det krävs ett annat helhetstänk. Mycket mer för- och kringarbete som inte är faktiskt skrivande. Men om det blir ett resultat så blir tillfredsställelsen, i längden, större av att ha skrivit en bok än av att ha skrivit ett antal inlägg på sociala medier. Och de som läser boken kommer förhoppningsvis att ha något minne av den längre än av ett inlägg på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!

Hur ser en människa man aldrig träffat ut?

För tillfället är det mycket prat och skriverier om språkrörsvalet i miljöpartiet. Varje gång den ena kandidaten nämns tänker jag på en persom jag kände via twitter och de åsikter hon hade om den här kandidaten.

Det här är inte ett inlägg om språkrörsvalet. Det här är ett inlägg om en vän jag inte vet hur hon ser ut.

Det här är flera år sedan. Jag är inte kvar på twitter. Jag minns inte vad hennes twitternamn var (och har ingen aning om vad hon hette på riktigt). Jag tror aldrig jag sett någon bild på henne och vet absolut inte hur hon ser ut. Jag kan inte ens riktigt dra skiljelinjen mellan henne och andra jag umgicks med i samma veva och sammanhang. Jag har inga ord som är relevanta för att beskriva henne. Minnet av henne är alltför undflyende för att kunna teckna med specifika ord.

Ändå finns hon där. Och minnet av henne är mer än hennes åsikter om en nutida språkrörskandidat. Minnet av henne har någon sorts form, struktur och innehåll, även om alltsammans är för vagt för att sätta ord på. Det är nog rentav så att jag skulle förstöra minnet om jag försökte använda ord.

Men jag tyckte om henne, så mycket vet jag.→ Läs resten av inlägget!

No NaNo

Det här är till dig som blir stressad över alla som skriver om NaNoWriMo.

Nej, du behöver inte vara med.
Även om folk säger att det är jätteroligt, eller att det är rätt tillfälle att komma igång med skrivandet, eller något annat som låter klokt och bra.

Det är du som känner dig. Det är du som vet vilka metoder som passar dig och vilka som bara stressar dig.

För vissa passar det jättebra som motivering att ha ett tydligt mål för en avgränsad tid på det viset. För andra not so much.

För min del är det en trött tid på året, när jag behöver prioritera sömn och vila. Men även vid andra tider på året passar modellen mig dåligt. Skriver gör jag när det funkar, beroende på mående, men också beroende på vad som påverkar resten av familjen, som ju också är mitt ansvar. Att gå omkring och ha dåligt samvete för om jag inte hinner skriva blir bara en belastning.

Känner du att NaNoWriMo inte är din grej? Det är helt okej! Och du är inte ensam om att låta bli, även om det kan verka så.→ Läs resten av inlägget!

Varför skriver jag?

Den frågan har jag fått från både flera andra författare på instagram.

Det finns förstås många svar på den frågan, men det viktigaste är nog att jag inte kan låta bli.

Mitt huvud håller ständigt på att formulera saker. Vad förnågot skiftar över tid. Ibland vill jag förklara något eller argumentera för något. Andra gånger skapar jag dialoger mellan påhittade personer. Och en del gånger vill jag få ur mig en känsla genom att sätta ord på den.

Skrivandet är förlängningen av det här. Det är jobbigt att ha alla de där meningarna surrande i huvudet. Genom att skriva ner dem kan jag sortera dem i bästa möjliga ordning, fylla på där det fattas något, och sedan släppa dem. Då blir det lite lugnare i huvudet … i alla fall ett tag 🙃

Vad jag gör med det jag skriver beror på omständigheterna men också på innehållet. Vissa saker passar in i en större berättelse och blir till böcker. Annat hamnar i en blogg eller på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!

Låttexternas lyx

Ibland är jag avundsjuk på de som skriver låttexter. I en ganska kort text kan man väva ihop reflektioner och händelser från vitt skilda sammanhang, koppla ihop iakttagelser och känslor, kommentera aktuell samhällsutveckling utan att skriva någon på näsan och utan att någon ens säkert kan säga att det är just det man kommenterar. Man kan börja texten på ett ställe och sluta någon helt annanstans. Och det behöver egentligen inte ens hänga ihop ordentligt, om man inte vill. 

Samtidigt skulle nog just detta göra mig alltför frustrerad för att kunna skriva så. Mitt upplägg när jag skriver är generellt snarast att koppla ihop saker för att göra det begripligt.

Jag kan älska en låttext och känna massor med igenkänning – och samtidigt vara livrädd att nånsin kommentera det. För jag vet inte vad låtskrivaren menade. Jag kan koppla till en sak jag upplevt i en rad i låten och till något helt annat i raden efter, men kanske menade låtskrivaren något helt annat än det jag tolkar in.

Och jag vet att det står var och en fritt att tolka på sitt sätt, men jag är sån att jag tycker det är pinsamt att missuppfatta. Nånstans utgår jag alltid från att alla andra säkert vet vad låtskrivaren menade.→ Läs resten av inlägget!

Lediga onsdagar

Onsdag är min lediga dag.
Jag jobbar deltid, är tjänstledig på 25 procent. Inte för att få utrymme för skrivande eller nåt annat kreativt, utan för att fungera som människa. Återhämtning.

Det är dels en kvarleva från utbrändheten, för att jag själv ska må okej. Men också en effekt av att vara ensamstående förälder, när ett av barnen inte passar i den mall samhället är byggt för. Mina lediga onsdagar ger mig lite mer utrymme, lite större sannolikhet att hänga ihop lite längre.

När jag fått iväg barn på onsdagsmorgonen så åker jag hem och sover igen. Det är en effekt av utmattningen: jag kan numera sova dagtid. Och jag behöver det. Ofta sover jag fram till lunch.

Resten av dagen försöker jag ta det lugnt. Kanske posta saker på sociala medier, eller hinna ikapp med viktiga saker jag inte hunnit eller orkat.

Idag är planen att packa klart inför bokmässan. Och ikväll är det en sån där kväll när jag egentligen behöver vara klonad, när jag ska vara på föräldramöte samtidigt som jag ska skjutsa till och hämta från aktiviteter.

Tyngst med att vara ensamstående sådana här dagar är dock att inte ha någon att bolla packandet med. Jag ska ha med mig extra böcker till mässan, ifall att. Och så ryggsäck och ytterkläder, som inte får vara med i montern när jag står där. Det finns inga förvaringsskåp på mässan, bara betald garderob. Och jag åker med buss från boendet till mässan. Tre kollin? Eller packa ihop allt i en väska?→ Läs resten av inlägget!