Mellan raderna

Det
står
inget
mellan
raderna.

Många människor ”läser in saker mellan raderna”. Det betyder att de uppfattar saker som inte står i texten. De kan uppfatta att den som skrivit texten antyder något eller har en viss ”ton”.

De läser saker som inte står där.

Ibland kan det förstås vara så att läsaren läser in saker som den som skrev ville att läsaren skulle läsa in. Det kan hända oavsiktligt, om läsaren och skribenten har liknande sätt att tolka, eller om skribenten har lärt sig vad olika läsare kan tänkas läsa in och sedan använder det i sitt skrivsätt. Beroende på målgrupp kan författaren i så fall göra olika val: vänder jag mig till läsare som läser det som faktiskt står där eller som läser in mer?

Som författare är det förstås en fördel om man i varje situation kan förutse hur olika personligheter, neurotyper, m.m. kan tänkas uppfatta en text, vad de kan tänkas läsa in mellan raderna, etc.

Men i vanligt vardagsliv tycker jag rimligen att den som läser in saker mellan raderna själv behöver vara medveten om det – eller i alla fall inte lägga skulden på den som skrivit något och faktiskt inte alls skrivit något mer än just det som står där.→ Läs resten av inlägget!

Banal

Banal. Det hör till det man helst inte vill vara, och man vill inte att det man skriver ska klassas som banalt.

Ordet banal i Svenska akademins ordbok.

Och samtidigt som den förklarande texten i SAOB nämner ord som alldaglig och intresselös, så förknippar jag snarast ordet banal med något som innehåller lite för mycket, exempelvis av känslor, eller något baserat på en klassisk typ av berättelse, som någon saga, full av klassiska element avsedda just att väcka känslor. Eller som en tv-såpa med nya avsnitt varje dag, där alla ständigt pendlar mellan känslornas ytterligheter.

Är man rädd att klassas som banal blir det lätt att man håller tillbaka på allt som skulle kunna uppfattas så. Och då är risken att det istället blir tråkigt av den anledningen.

Det knepiga är ju alltid balansgången. Om något går hem hos många så har det ju uppenbarligen något många uppskattar. Känslor är viktiga och ska inte fösas undan. Det viktiga är att hitta nyanserna, vinklingarna och greppen som gör att den banala berättelsen samtidigt blir unik. Kombinera det allmänmänskliga med det som är just ditt. Alternativet är ju att vara svår och otillgänglig, nåt som bara en liten skara orkar läsa.

Tar vi bort allt som någon kan klassa som banalt tror jag helt enkelt våra berättelser blir ganska ointressanta.

💕

Hur ser du på det banala? Läser eller skriver du banalt?→ Läs resten av inlägget!

Jantelagen och engelskan

En fråga som dyker upp då och då i ett sammanhang jag nyligen lämnat* är den om att själv skriva på engelska eller översätta sin bok till engelska.

Det ständigt återkommande svaret från tongivande personer är att det kan man inte. Att ingen som inte själv är född och uppvuxen i landet och fått språket med modersmjölken kan skriva tillräckligt bra på ett språk i litteratursammanhang.

Oavsett om du sedan tidig barndom här i Sverige är i princip tvåspråkig.
Oavsett om du bott i landet ifråga i många år.
Oavsett … faktiskt vilka argument som helst.

Du ska fan inte tro att du kan något.
Du ska fan inte tro att *någon* kan något.
Och saker ska alltid göras på precis det sätt de alltid gjorts.

Jag bara kom att tänka på detta idag när jag återigen läste om någon som gjort precis detta: översatt själv. Med framgång. Inte från just svenska den här gången, men det är irrelevant.

Det relevanta är det eviga nedtryckandet i skorna.

Visst, alla kan inte. Men när du träffar på någon i ett internetforum för första gången kan du inte bedöma personens förmåga och kompetens på en kort fråga. Så gör då inte det! Personen ifråga kanske är långt mer kompetent än du nånsin kommer att bli.

*Ni som vet vilken grupp jag menar, ni vet.→ Läs resten av inlägget!

Kreativitetens gränser

För ett tag sedan skrev jag om kreativitet, om vad det är och möjligen vad det inte är. Men jag tror jag glömde nämna gränser.

Nej, just det: en viktig del i kreativiteten är att den inte har några självklara gränser. Det är jag själv som bestämmer begränsningar och förutsättningar. Vad som ska blandas, vad som ska renodlas, vad som ska utforskas och vad som ska låtas bli.

Ja, självklart finns det gränser. En sorts gränser handlar om hänsyn, respekt och omsorg om andra – inte bara människor. En annan gräns handlar om ekonomi: de ekonomiska resurser man har att tillgå avgör till viss del de kreativa möjligheterna.

Men om vi för stunden bortser från dessa sorters begränsningar, så är det jag själv som bestämmer över min kreativitet. Kreativiten handlar om att jag använder mina idéer och min inspiration till att skapa. Det handlar om att bejaka mig själv och följa mina vägar. Det är möjligheten att göra enligt mitt huvud – inte enligt det som någon annan bestämt – som får mig att må bra av att vara kreativ.

Det innebär samtidigt att jag på någon nivå är om inte naken så i alla fall väldigt oskyddad där mitt i kreativiteten.

Och när någon annan då tar sig rätten att bestämma hur min kreativitet ska se ut så sårar det. När någon tycker att jag inte får sjunga en folkvisa när vi ska öva på att stå på scen, för det är en musikalutbildning – välj hellre en disneysång för det tycker vi andra passar bättre.→ Läs resten av inlägget!

Hur fångar man allt det vackra i naturen?

Mina sätt är dels med foto, dels med ord.

När jag fotograferar blir det numera ofta väldigt många bilder. För jag vill få med alla aspekter och skiftningar. Både helheten och de små detaljerna. Både de grönskande träden och de gamla, döda, knäckta. Både ljuset som spelar i grönskan och skuggorna som bildas. Och helst rörelserna också. De vajande grenarna, virvlarna i bäcken … Och jag har svårt att sovra, så jag publicerar fler bilder än folk orkar titta på 😉 Ofta blir det några halvkassa filmsnuttar också, varav de flesta blir kvar i telefonen, opublicerade.

När jag skriver … så tror jag överlag jag mer svepande och återhållsam? Jag vet att många bokläsare har svårt för långa naturbeskrivningar. (Jag med.) Och jag vet att jag har mycket natur i mina böcker. Men jämfört med när jag fotograferar så tror jag att jag i mitt skrivande gör mer av enstaka nedslag. Det är mer av bara fylliga lila backsippor än att fotografera blomman i varje vinkel, med fokus på än ståndare, än dun på blomkalken, och det är mer av skir grönska på bokarna än att beskriva varje enskilt blad. Mer en snabb sketch än en detaljbild av hela scenen.

Men det är ju inte alls säkert att läsaren uppfattar det så.

För övrigt är träd det enda jag nånsin känt mig hyfsat okej på att rita.→ Läs resten av inlägget!