Etikett: Söndagsväxt med Sanne

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Vänderot

”Vänderot”, sa hon. ”Torkad, krossad rot av den. Lägg det i ett glas vatten på morgonen, sila ifrån det på kvällen och ge honom vattnet att dricka innan han ska sova. Börja med att använda ganska liten mängd av rotkrosset, en halv tesked eller så. Öka på till det dubbla efter några dagar om det verkar ge önskvärd effekt och han inte mår sämre av det. Men det smakar inget vidare, så rör gärna ut lite honung i vätskan innan han ska dricka det. Och ge honom inte vänderot i mer än tre veckor i sträck. Jag tänker att efter de veckorna ska vi oavsett resultat gå över till att ge honom mannablod.”

(Ur Knutar och band)
Växtplansch som visa vänderotens olika delar.
Franz Eugen Köhler, Köhler’s Medizinal-Pflanzen, Public domain, via Wikimedia Commons

För några veckor sedan var söndagsväxten johannesört, även kallad mannablod. Det textavsnitt jag citerade då började med den mening som citatet ovanför slutar med.

Dagens söndagsväxt är vänderot. Vänderoten är alltså också en läkeväxt. Den art som brukar användas heter just läkevänderot eller Valeriana officinalis. Det sägs att det svenska namnet kommer sig av att den kan ”vända” sjukdomar eller vända ont till gott. Fast tittar man på vad det står om ordets etymologi så verkar det lika gärna kunna vara en förvrängning av släktnamnet Valeriana. Oavsett så gillar jag namnet vänderot.

Och det är just roten som används medicinskt. Vänderotens rot kan hjälpa mot sömnproblem och oro, och preparat med vänderot kan både köpas i hälsokosten och på apoteket.

Vänderoten hör också till de växter som luktar på ett sätt som intresserar katter.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Cikoria / Vägvårda

”Jag heter Koria”, sa den unga kvinnan. ”Som blomman. De där blåa blommorna som ska växa vid vägkanten. Det har jag alltid fått höra. Men jag såg inga såna alls på min resa från Karsene och hit.”

Vägvårda måste hon mena? ”De blommar inte än, inte förrän det är riktig sommar”, svarade jag.

”Jaså. Ja, jag är ett stadsbarn, jag har knappt varit utanför stadsmuren förrän nu”, ursäktade hon sig.

ur Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien

Mitt första minne av cikoria är från en bilsemester med min pojkvän (senare man). Det bör ha varit sommaren 2000 eller möjligen 2001. Jag var vid det laget redan examinerad biolog, och jag hade väl hört talat om växten innan, men det var då jag upptäckte denna ljuva blomma som fanns i mängder längs alla småvägars kanter.

Ett eller ett par år senare flyttade vi till hus på landsbygden på Söderslätt. Här växer cikorian också längs vägen, inte minst längs ”vår egen” grusväg. Tyvärr har den minskat hos oss på senare år, kanske för att väghållaren klipper vägkanten för hårt och vid fel tillfällen; kanske på ökande konkurrens från näringsgynnade växter. Så för en del år sedan köpte jag frö och sådde in den i min egen trädgård. Här växer den nu i överflöd.

De ute vid vägen är generellt lägre och med mindre och mörkare blad, medan de på min tomt är riktigt höga och med kraftiga ljusa bladrosetter. Jag tror dock att en stor del av skillnaden handlar just om att de på min tomt inte klipps ner till marken flera gånger under säsongen.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Därför kör jag söndagsväxten

I nästan två månader har jag kört söndagsväxten. Jag tänkte att det kunde vara läge att förklara för nytillkomna vad syftet är:

🥀 Det finns många växter i mina böcker. Det kan vara bra för läsare att veta hur växterna ser ut.

🥀 Artkunskapen är generellt låg i vårt samhälle. Det man inte känner till riskerar man att inte bry sig om. Det här är en liten insats från mitt håll för att öka artkunskapen.

🥀På ett författarkonto skriver man om saker som har relevans för böckerna. Det har det här.

🥀 Det blir ändå en del blommor och växter på det här kontot, för att jag inte kan låta bli 😊 men på det här sättet finns det åtminstone på söndagarna en viss struktur 😄

🥀 Och så är det förstås kul om jag når nya läsare 😊

❓Har du lärt dig något nytt av #sannessöndagsväxt eller är det bara gammal skåpmat?

❓Gillar du växter eller böcker mest?→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Kungsmynta

Kungsmynta. Så heter den på svenska, blomman som så här års lockar till sig mängder av fjärilar, bin och andra insekter i min trädgård.

Kungsmyntan är inte en mynta. Mynta är generellt namnet på arter av släktet Mentha, alltså växter som luktar och smakar mint. Men det är väl inte långsökt att tänka sig att man använt ordet mynta även för andra väldoftande växter.

Närbild på kungsmynta

Kungsmyntans vetenskapliga namn är Origanum vulgare. I översättning blir det ”vanlig Origanum”. Och det är *nästan* oregano, men inte riktigt. Den oregano vi köper som krydda är kryddstarkare underarter av kungsmyntan. Det *är* alltså arten kungsmynta, men inte den vanligaste varianten. Efter vad jag förstått är ”köpeoregano” oftast underarten grekisk oregano, Origanum vulgare ssp hirtum (ssp utläses subspecies). Och den går också att odla, men den är känsligare.

Vanlig kungsmynta är däremot en vildväxande svensk art. Och även om den inte smakar lika starkt och mycket som den grekiska oreganon, så finns det en påtaglig kryddoft från växten.

I min trädgård fanns ursprungligen ingen kungsmynta. Men jag satte väl ett par plantor, och numera finns den på stora ytor. För den som vill ha en välordnad trädgård är den säkert ett problem. Men jag njuter av den. Att trampa genom sjok av väldoftande gulmåra och kungsmynta, och se och lyssna på insekternas intensiva arbete, är ljuvlig högsommar.

Textutdraget ur Viddernas väv visar hur blomningen hos olika växter blir ett sätt att notera hur lång tid som passerat:

Backsipporna fick ludna bollar av fröer som sedan trillade av och flög iväg, käringtanden fick mättat gula blommor som älskades av humlorna innan blommorna ersattes av små ärtskidor, gulmårans stjälkar gick från att vara små gröna granar till att börja skifta i gult i toppen och sedan bilda stora sjok av blommande gult, och timjan och kungsmynta gick från att vara något man kände igen på doften när man rörde dem till att bli stora fläckar av rosalila i landskapet.

→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Trift

... i ögonvrån såg jag mängder av intensivt rosablommande trift längs med den smala landtungan. Rosa blommor, blått hav, blå himmel.

Den rosablommande triften hittar vi oftas vid havet. Det kan man lista ut från artepitetet _maritima_

[Okej, nu blir det både sidospår och överkurs: Det vetenskapliga namnet på en art består av två delar. Triften heter Armeria maritima. Första delen, Armeria, är släktet och skrivs alltid med stor bokstav i början. Andra delen, maritima, är artepitetet och skrivs med liten bokstav. I ett släkte kan det ingå många arter. Artepitetet preciserar alltså vilken art inom släktet det är. Ofta är artepitetet beskrivande, till exempel genom att tala om var växten brukar hittas – maritima hittas vid havet, pratensis hör hemma på ängen – eller att det är ”den vanliga” = vulgaris, eller läkeväxtvarianten = officinalis.] – Slut på utvikning!

Som sagt var, triften brukade man framför allt hitta vid havet. På senare år har den dock blivit vanlig längs många vägar. Det beror på spridningen av vägsalt. Vägsaltet som hamnar i vägrenen får triften att trivas.

Triften letade sig in i mina böcker via ett möte från en utflykt till Dagshög under gymnasiet. Dagshög är en gravhög (Skånes största, säger wikipedia!) och ligger ett par kilometer från Torekov på Bjärehalvön i nordvästra Skåne. Alldeles bredvid ligger resterna av ett gammalt stenbrott och den gamla utskeppningsplatsen för den brutna stenen. Tillsammans med den karga betesmarken bildar detta ett fantasieggande landskap. Och där växer massor med trift!

Det finns blommor som för ett otränat öga kan påminna om trift men som inte alls är släkt. Det gäller exempelvis gräslök och olika arter av vädd (ängsvädd och åkervädd).→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Johannesört

Midsommar har just passerat. Imorgon har Johannes namnsdag, den sista kvarlevan av den gamla midsommardagen, också känd som Johannes döparens dag. Och vad passar då bättre än att lyfta Johannesörten?

Om du krossar en blomknopp mellan fingrarna så får du röd färg på fingrarna, det ser lite ut som blodspår. Enligt sägnen växte blomman upp där blodet från den halshuggna Johannes döparen droppade ner.

Johannesört är en välkänd läkeväxt, som används mot ångest och depression. Det finns även moderna preparat gjorda av johannesört för dessa syften. Det gäller dock att ha koll på hur de påverkar annan medicinering, eftersom de slår ut eller minskar effekten av många andra läkemedel, exempelvis p-piller.

Den vackra röda färgen – ”blodet” – kommer bäst till sin rätt i tinkturer där blomman fått färga av sig i alkohol.

I mina böcker är det just som läkeväxt vi träffar på johannesörten, men jag har valt att använda ett annat mindre vanligt svenskt namn på den: mannablod (som ju också kopplar till färgen blommorna ger). Textutdraget från Knutar och band är från ett av de första tillfällen när Ailsas nyfikenhet kring växter och deras användning väcks, något som blir väldigt avgörande för hennes framtid.

”Jag tänker att efter de veckorna ska vi oavsett resultat gå över till att ge honom mannablod.” Hon såg min förskräckta blick. ”Nej nej, det är en liten gul blomma, inget värre än så. Fast den ger en röd färg, så namnet är motiverat. I sommar ska jag visa dig var de växer, både vänderoten och mannablodet.

→ Läs resten av inlägget!
Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Vallmo

Vallmo nämns bara två gånger i min bok Knutar och band, båda gångerna i samma mening. Ändå har jag vallmo på bokomslaget.

Jag älskar vallmo. Den intensivt röda färgen. De tunna skrynkliga kronbladen som aldrig vill vara stilla i vinden utan gäckar mig när jag vill fotografera. Knopparnas taggiga hårighet. De tjusiga frökapslarna.

Det röda och skrynkliga kopplar jag i boken/böckerna ihop med ett rött sidentyg som blir betydelsefullt både känslomässigt, praktiskt och ceremoniellt – eller rentav magiskt?

Den starka röda färgen kan förstås på ett symboliskt plan också kopplas till de starka känslor som ligger och pyr under ytan under stora delar av Knutar och band men som tids nog också får möjlighet att blomma ut.

Det finns många arter av vallmo i världen, i olika starka färger: blått, gult, orange och rosa. Men i södra Sverige, där jag bor, är vild vallmo synonymt med röd färg i form av arterna kornvallmo, rågvallmo och spikvallmo.

”Och längs min lilla stig, i kanten ut mot gräshavet, vajade mängder med intensivt röda vallmoblommor som såg ut som skrynkligt tunt rött papper. De kantade min väg och kom närmre och närmre mig … och så insåg jag att det inte alls var vallmo, utan det röda frasande pappersliknande runt mina ben var klänningen, röd och på samma gång välstruken och småskrynklig.”

ur Knutar och band

Ibland finns det vallmo i fröblandningar för ”blomsteräng”. Men vallmo är ingen ängsväxt. Istället hör den, precis som blåklint, till det som brukar kallas åkerogräs. Ogräs är växter som växer där man inte vill ha dem, och åkerogräs växer alltså i åkern fastän de inte är den odlade grödan.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Korgblommiga växter

Förra veckan pratade vi om rölleka. Idag blir det en liten fördjupning i den växtfamilj röllekan tillhör, nämligen korgblommiga växter.

En röllekastjälk grenar sig upptill i flera grenar. I toppen av varje sådan gren sitter vad vi först uppfattar som en blomma. Men om du tittar närmre på en sådan blomma så består den i själva verket av många små blommor, som sitter samlade tillsammans i en liten behållare. En korg, kan man kalla det – och det är just vad man gör.

Korgblommiga växter har alltså många pyttesmå blommor som sitter tätt tillsammans i en blomkorg på ett sätt som gör att vi uppfattar det som en enda blomma.

Hos en del korgblommiga växter ser alla de små blommorna likadana ut. Hos andra, som exempelvis rölleka, har blommorna i kanten en form som gör att de ser ut som kronblad.

Skillnaden på de olika blommorna i korgen är ännu större hos prästkrage, som också är en korgblommig växt. Mittblommorna (eller diskblommorna) hos prästkragen är gula, medan kant- eller strålblommorna är vita, med en långt utdragen tunga.

Andra exempel på korgblommiga växter är solros, blåklint, maskros, höstaster, fibblor, ängshaverrot, sallat, tistlar, cikoria*, renfana, kamomill … och en hel massa andra vanliga och ovanliga växter.

Det finns förstås jättemycket att säga om korgblommiga växter om man vill gå in på detaljer. Det tycker jag inte alls vi behöver göra. Men att känna igen principen för hur en korgblommig blomkorg är uppbyggd är en bra grund.

Pilla gärna sönder någon av de blommor jag nämnt ovan.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Rölleka

För några år sedan sprang jag och letade rölleka hela våren: hur tidigt kunde man som allra tidigast hitta nya blomstjälkar på väg upp? Röllekans blad kan bilda en tät matta på marken, men det är inte förrän det börjar närma sig blomning som den skickar upp stjälkar, där det slutligen ska bildas blommor i toppen. Och för en av mina böcker behövde jag veta hur tidigt de kan komma.

Nu, i början av juni, har de allra första röllekablommorna hos mig slagit ut. (Men sedan kommer de att blomma ihärdigt så länge det alls finns någon grönska, kanske uppemot ett halvår.) Och samtidigt finns här fortfarande fjolårsståndare kvar (de brukar för övrigt vara vackra när de sticker upp ur snön).

Rölleka (eller röllika) är inte en särskilt vacker blomma. Den har en vit färg med grågula tendenser som får den att se lite smutsig eller solkig ut. Men det finns också exemplar som är ljust rosa. (Och på plantskolor kan man köpa förädlade varianter av mer färgstarkt slag.)

Det vetenskapliga namnet är Achillea millefolium, där millefolium handlar om bladens finflikighet (”tusen blad”) och Achillea syftar på att Akilles sägs ha använt örten för att stilla blodflöde eller läka skador hos sårade under Trojanska kriget. Röllekan är alltså en gammal välkänd läkeväxt. Och både druider och gamla kineser lär ha använt röllekan till olika typer av spådomskonst.

I mina böcker är det dock framför allt lukten jag fokuserat på. Den kryddiga doften framträder extra tydligt om man gnuggar stjälken eller blommorna, och luktminnen kan som bekant väcka starka känslor.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Söndagsväxt med Sanne: Oxel

Oxelns vetenskapliga namn är Sorbus intermedia. Det kan verka onödigt att börja med det vetenskapliga namnet, men i det här fallet säger det ganska mycket. ”Intermedia” betyder nåt i stil med mittemellan, och det är precis så det är. Oxeln uppkom från början som en hybrid mellan två (eller möjligen fler) arter i Sorbussläktet, där även rönn ingår. Oxeln uppkom för sisådär 10 000 år sedan (tidsangivelsen varierar) här i Sverige.

I södra Skåne, där jag bor, är oxeln ett vanligt träd både i alléer på landet och vid torg och längs gator inne i tätorter. På våren när knopparna slår ut, rakt uppåtriktade, ser man först bara bladens vitludna undersida, som små silverspjut mot himlen. Sedan kommer den vackert gröna ovansidan, och strax därefter (nu!) blommorna, som senare bilder röda frukter, kallade oxelbär, som ser ut som stora rönnbär, eller små äpplen, beroende på hur man vill associera. Och ja, precis som äpplen (och körsbär) är oxeln en rosväxt (tillhör familjen Rosaceae).

Oxeln används också som häckväxt, men då missar man till största delen blomning och bär.

📖

Oxeln förekommer i böckerna om Elsinorien.

🧶

”Vad är det för träd som växer på vallen norr om byn? De som man beskär så hårt på höjden.”

”Mestadels oxel. De får gulvita blommor senare och uppskattas av insekterna. Sen till hösten får de röda bär som fåglarna äter av i vinter.”

(ur Knutar och band)

🕸

Oxlarna stod i höstskrud i mäktiga färger. Inte som bokarna, tänkte jag när jag försökte sätta ord på prakten; bokarnas roströda läderartade löv hade nästan en metallglans som fick mig att tänka på koppar.→ Läs resten av inlägget!