Ja, nu var det länge sedan jag postade någon söndagsväxt. Men när jag häromdagen vandrade vid havet hemma och monken stod i full blom, så tänkte jag att det var dags.
Blåmunkar eller monke, båda namnen är korrekta. Vetenskapligt namn Jasione montana.
Vid första anblick är det lätt atg tro att den är släkt med väddarna. Men bland välkända växter är det istället blåklockor den är ganska nära släkt med. Vill man kan man tänka sig det som många pyttesmå blåklockor som sitter samlade i ett huvud.
Blåmunkar växer framför allt på torra sandiga marker. Till exempel nära havet – men också i bergstrakter som artepitetet (andra delen av det vetenskapliga namnet) montana antyder.
I min bok Knutar och band kallar jag dem blåmonke. Jag gillar ordformen monke bättre än munkar men ville ändå gärna ha den förtydligande färgbenämningen med. Se det som konstnärlig frihet, eller nåt.
Det var så vackert här! Det hade jag aldrig haft en tanke på den där sena hösten eller tidiga vintern för åratal sedan. Högplatån och 198 dess sluttningar var en stor grässlätt. På ett sätt hade den stora likheter med strandhedarna hemma: liknande gräs, och örter som måste vara ganska nära släkt med dem på strandheden eller med liknande egenskaper. Det blommade för fullt av timjan och blå monke, och blommorna besöktes flitigt av fjärilar och surrande bin.
Förr i tiden, ni vet när väldigt stor del av vår befolkning under många hundra år livnärde sig ”på det marken gav” (typ), så delades marken framför allt upp i inäga och utmark. Utmarken var där djuren fick lov att beta. Inäga var den mark som var inhägnad. Inägan bestod i sin tur av åker och äng.
Åker är där man odlar gröda. Äng är marken som man skördar hö ifrån. Hur mycket hö man har inför vintern avgör hur många djur man kan hålla liv i till nästa vår. Och hur många djur man har avgör hur mycket gödsel det blir som man kan sprida på åkern och därmed hur stor skörd man kan få från odlingarna.
Därav talesättet ”Äng är åkers moder”.
På ängen växer det som växer där. Gräs och blommor som klarar förutsättningarna. Till förutsättningarna hör att ingen näring tillsätts – det blir magrare och magrare. På en äng kommer också all växtlighet att slås (med lie) i slutet av sommaren. Under dessa förutsättningar har ängsväxterna (och i sin tur insekter och andra djur) utvecklats och anpassats, faktiskt under tusentals år.
Numera är det ont om ängar som sköts på det här viset. Vilket förstås är ett problem för de arter som är anpassade till miljön.
Saker som inte är ängar:
– Fält med blåklint och vallmo. Både blåklint och vallmo är åkerogräs som ofta hittas i eller i anslutning till sädesfält. (Ja, det är underbart vackert!)
– Platser där man sått in en slumpmässig blandning av blomfröer (där ”slumpmässig” också kan betyda ”något som fröfirman tyckte skulle bli fint tillsammans men där hälften inte ens finns naturligt i Sverige”).→ Läs resten av inlägget!
”Vänderot”, sa hon. ”Torkad, krossad rot av den. Lägg det i ett glas vatten på morgonen, sila ifrån det på kvällen och ge honom vattnet att dricka innan han ska sova. Börja med att använda ganska liten mängd av rotkrosset, en halv tesked eller så. Öka på till det dubbla efter några dagar om det verkar ge önskvärd effekt och han inte mår sämre av det. Men det smakar inget vidare, så rör gärna ut lite honung i vätskan innan han ska dricka det. Och ge honom inte vänderot i mer än tre veckor i sträck. Jag tänker att efter de veckorna ska vi oavsett resultat gå över till att ge honom mannablod.”
(Ur Knutar och band)
Franz Eugen Köhler, Köhler’s Medizinal-Pflanzen, Public domain, via Wikimedia Commons
För några veckor sedan var söndagsväxten johannesört, även kallad mannablod. Det textavsnitt jag citerade då började med den mening som citatet ovanför slutar med.
Dagens söndagsväxt är vänderot. Vänderoten är alltså också en läkeväxt. Den art som brukar användas heter just läkevänderot eller Valeriana officinalis. Det sägs att det svenska namnet kommer sig av att den kan ”vända” sjukdomar eller vända ont till gott. Fast tittar man på vad det står om ordets etymologi så verkar det lika gärna kunna vara en förvrängning av släktnamnet Valeriana. Oavsett så gillar jag namnet vänderot.
Och det är just roten som används medicinskt. Vänderotens rot kan hjälpa mot sömnproblem och oro, och preparat med vänderot kan både köpas i hälsokosten och på apoteket.
Vänderoten hör också till de växter som luktar på ett sätt som intresserar katter.→ Läs resten av inlägget!
”Jag heter Koria”, sa den unga kvinnan. ”Som blomman. De där blåa blommorna som ska växa vid vägkanten. Det har jag alltid fått höra. Men jag såg inga såna alls på min resa från Karsene och hit.”
Vägvårda måste hon mena? ”De blommar inte än, inte förrän det är riktig sommar”, svarade jag.
”Jaså. Ja, jag är ett stadsbarn, jag har knappt varit utanför stadsmuren förrän nu”, ursäktade hon sig.
ur Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien
Mitt första minne av cikoria är från en bilsemester med min pojkvän (senare man). Det bör ha varit sommaren 2000 eller möjligen 2001. Jag var vid det laget redan examinerad biolog, och jag hade väl hört talat om växten innan, men det var då jag upptäckte denna ljuva blomma som fanns i mängder längs alla småvägars kanter.
Ett eller ett par år senare flyttade vi till hus på landsbygden på Söderslätt. Här växer cikorian också längs vägen, inte minst längs ”vår egen” grusväg. Tyvärr har den minskat hos oss på senare år, kanske för att väghållaren klipper vägkanten för hårt och vid fel tillfällen; kanske på ökande konkurrens från näringsgynnade växter. Så för en del år sedan köpte jag frö och sådde in den i min egen trädgård. Här växer den nu i överflöd.
De ute vid vägen är generellt lägre och med mindre och mörkare blad, medan de på min tomt är riktigt höga och med kraftiga ljusa bladrosetter. Jag tror dock att en stor del av skillnaden handlar just om att de på min tomt inte klipps ner till marken flera gånger under säsongen.→ Läs resten av inlägget!
I nästan två månader har jag kört söndagsväxten. Jag tänkte att det kunde vara läge att förklara för nytillkomna vad syftet är:
Det finns många växter i mina böcker. Det kan vara bra för läsare att veta hur växterna ser ut.
Artkunskapen är generellt låg i vårt samhälle. Det man inte känner till riskerar man att inte bry sig om. Det här är en liten insats från mitt håll för att öka artkunskapen.
På ett författarkonto skriver man om saker som har relevans för böckerna. Det har det här.
Det blir ändå en del blommor och växter på det här kontot, för att jag inte kan låta bli men på det här sättet finns det åtminstone på söndagarna en viss struktur
Och så är det förstås kul om jag når nya läsare
Har du lärt dig något nytt av #sannessöndagsväxt eller är det bara gammal skåpmat?
Kungsmynta. Så heter den på svenska, blomman som så här års lockar till sig mängder av fjärilar, bin och andra insekter i min trädgård.
Kungsmyntan är inte en mynta. Mynta är generellt namnet på arter av släktet Mentha, alltså växter som luktar och smakar mint. Men det är väl inte långsökt att tänka sig att man använt ordet mynta även för andra väldoftande växter.
Kungsmyntans vetenskapliga namn är Origanum vulgare. I översättning blir det ”vanlig Origanum”. Och det är *nästan* oregano, men inte riktigt. Den oregano vi köper som krydda är kryddstarkare underarter av kungsmyntan. Det *är* alltså arten kungsmynta, men inte den vanligaste varianten. Efter vad jag förstått är ”köpeoregano” oftast underarten grekisk oregano, Origanum vulgare ssp hirtum (ssp utläses subspecies). Och den går också att odla, men den är känsligare.
Vanlig kungsmynta är däremot en vildväxande svensk art. Och även om den inte smakar lika starkt och mycket som den grekiska oreganon, så finns det en påtaglig kryddoft från växten.
I min trädgård fanns ursprungligen ingen kungsmynta. Men jag satte väl ett par plantor, och numera finns den på stora ytor. För den som vill ha en välordnad trädgård är den säkert ett problem. Men jag njuter av den. Att trampa genom sjok av väldoftande gulmåra och kungsmynta, och se och lyssna på insekternas intensiva arbete, är ljuvlig högsommar.
Textutdraget ur Viddernas väv visar hur blomningen hos olika växter blir ett sätt att notera hur lång tid som passerat:
Backsipporna fick ludna bollar av fröer som sedan trillade av och flög iväg, käringtanden fick mättat gula blommor som älskades av humlorna innan blommorna ersattes av små ärtskidor, gulmårans stjälkar gick från att vara små gröna granar till att börja skifta i gult i toppen och sedan bilda stora sjok av blommande gult, och timjan och kungsmynta gick från att vara något man kände igen på doften när man rörde dem till att bli stora fläckar av rosalila i landskapet.
Den rosablommande triften hittar vi oftas vid havet. Det kan man lista ut från artepitetet _maritima_
[Okej, nu blir det både sidospår och överkurs: Det vetenskapliga namnet på en art består av två delar. Triften heter Armeria maritima. Första delen, Armeria, är släktet och skrivs alltid med stor bokstav i början. Andra delen, maritima, är artepitetet och skrivs med liten bokstav. I ett släkte kan det ingå många arter. Artepitetet preciserar alltså vilken art inom släktet det är. Ofta är artepitetet beskrivande, till exempel genom att tala om var växten brukar hittas – maritima hittas vid havet, pratensis hör hemma på ängen – eller att det är ”den vanliga” = vulgaris, eller läkeväxtvarianten = officinalis.] – Slut på utvikning!
Som sagt var, triften brukade man framför allt hitta vid havet. På senare år har den dock blivit vanlig längs många vägar. Det beror på spridningen av vägsalt. Vägsaltet som hamnar i vägrenen får triften att trivas.
Triften letade sig in i mina böcker via ett möte från en utflykt till Dagshög under gymnasiet. Dagshög är en gravhög (Skånes största, säger wikipedia!) och ligger ett par kilometer från Torekov på Bjärehalvön i nordvästra Skåne. Alldeles bredvid ligger resterna av ett gammalt stenbrott och den gamla utskeppningsplatsen för den brutna stenen. Tillsammans med den karga betesmarken bildar detta ett fantasieggande landskap. Och där växer massor med trift!
Det finns blommor som för ett otränat öga kan påminna om trift men som inte alls är släkt. Det gäller exempelvis gräslök och olika arter av vädd (ängsvädd och åkervädd).→ Läs resten av inlägget!
Midsommar har just passerat. Imorgon har Johannes namnsdag, den sista kvarlevan av den gamla midsommardagen, också känd som Johannes döparens dag. Och vad passar då bättre än att lyfta Johannesörten?
Om du krossar en blomknopp mellan fingrarna så får du röd färg på fingrarna, det ser lite ut som blodspår. Enligt sägnen växte blomman upp där blodet från den halshuggna Johannes döparen droppade ner.
Johannesört är en välkänd läkeväxt, som används mot ångest och depression. Det finns även moderna preparat gjorda av johannesört för dessa syften. Det gäller dock att ha koll på hur de påverkar annan medicinering, eftersom de slår ut eller minskar effekten av många andra läkemedel, exempelvis p-piller.
Den vackra röda färgen – ”blodet” – kommer bäst till sin rätt i tinkturer där blomman fått färga av sig i alkohol.
I mina böcker är det just som läkeväxt vi träffar på johannesörten, men jag har valt att använda ett annat mindre vanligt svenskt namn på den: mannablod (som ju också kopplar till färgen blommorna ger). Textutdraget från Knutar och band är från ett av de första tillfällen när Ailsas nyfikenhet kring växter och deras användning väcks, något som blir väldigt avgörande för hennes framtid.
”Jag tänker att efter de veckorna ska vi oavsett resultat gå över till att ge honom mannablod.” Hon såg min förskräckta blick. ”Nej nej, det är en liten gul blomma, inget värre än så. Fast den ger en röd färg, så namnet är motiverat. I sommar ska jag visa dig var de växer, både vänderoten och mannablodet.
Vallmo nämns bara två gånger i min bok Knutar och band, båda gångerna i samma mening. Ändå har jag vallmo på bokomslaget.
Jag älskar vallmo. Den intensivt röda färgen. De tunna skrynkliga kronbladen som aldrig vill vara stilla i vinden utan gäckar mig när jag vill fotografera. Knopparnas taggiga hårighet. De tjusiga frökapslarna.
Det röda och skrynkliga kopplar jag i boken/böckerna ihop med ett rött sidentyg som blir betydelsefullt både känslomässigt, praktiskt och ceremoniellt – eller rentav magiskt?
Den starka röda färgen kan förstås på ett symboliskt plan också kopplas till de starka känslor som ligger och pyr under ytan under stora delar av Knutar och band men som tids nog också får möjlighet att blomma ut.
Det finns många arter av vallmo i världen, i olika starka färger: blått, gult, orange och rosa. Men i södra Sverige, där jag bor, är vild vallmo synonymt med röd färg i form av arterna kornvallmo, rågvallmo och spikvallmo.
”Och längs min lilla stig, i kanten ut mot gräshavet, vajade mängder med intensivt röda vallmoblommor som såg ut som skrynkligt tunt rött papper. De kantade min väg och kom närmre och närmre mig … och så insåg jag att det inte alls var vallmo, utan det röda frasande pappersliknande runt mina ben var klänningen, röd och på samma gång välstruken och småskrynklig.”
ur Knutar och band
Ibland finns det vallmo i fröblandningar för ”blomsteräng”. Men vallmo är ingen ängsväxt. Istället hör den, precis som blåklint, till det som brukar kallas åkerogräs. Ogräs är växter som växer där man inte vill ha dem, och åkerogräs växer alltså i åkern fastän de inte är den odlade grödan.→ Läs resten av inlägget!
Förra veckan pratade vi om rölleka. Idag blir det en liten fördjupning i den växtfamilj röllekan tillhör, nämligen korgblommiga växter.
En röllekastjälk grenar sig upptill i flera grenar. I toppen av varje sådan gren sitter vad vi först uppfattar som en blomma. Men om du tittar närmre på en sådan blomma så består den i själva verket av många små blommor, som sitter samlade tillsammans i en liten behållare. En korg, kan man kalla det – och det är just vad man gör.
Korgblommiga växter har alltså många pyttesmå blommor som sitter tätt tillsammans i en blomkorg på ett sätt som gör att vi uppfattar det som en enda blomma.
Hos en del korgblommiga växter ser alla de små blommorna likadana ut. Hos andra, som exempelvis rölleka, har blommorna i kanten en form som gör att de ser ut som kronblad.
Skillnaden på de olika blommorna i korgen är ännu större hos prästkrage, som också är en korgblommig växt. Mittblommorna (eller diskblommorna) hos prästkragen är gula, medan kant- eller strålblommorna är vita, med en långt utdragen tunga.
Andra exempel på korgblommiga växter är solros, blåklint, maskros, höstaster, fibblor, ängshaverrot, sallat, tistlar, cikoria*, renfana, kamomill … och en hel massa andra vanliga och ovanliga växter.
Det finns förstås jättemycket att säga om korgblommiga växter om man vill gå in på detaljer. Det tycker jag inte alls vi behöver göra. Men att känna igen principen för hur en korgblommig blomkorg är uppbyggd är en bra grund.
Det finns många växter i mina böcker. Det kan vara bra för läsare att veta hur växterna ser ut.
men på det här sättet finns det åtminstone på söndagarna en viss struktur 
Har du lärt dig något nytt av 
