Etikett: Söndagsväxt med Sanne

Kungsmynta. Så heter den på svenska, blomman som så här års lockar till sig mängder av fjärilar, bin och andra insekter i min trädgård.

Kungsmyntan är inte en mynta. Mynta är generellt namnet på arter av släktet Mentha, alltså växter som luktar och smakar mint. Men det är väl inte långsökt att tänka sig att man använt ordet mynta även för andra väldoftande växter.

Kungsmyntans vetenskapliga namn är Origanum vulgare. I översättning blir det ”vanlig Origanum”. Och det är *nästan* oregano, men inte riktigt. Den oregano vi köper som krydda är kryddstarkare underarter av kungsmyntan. Det *är* alltså arten kungsmynta, men inte den vanligaste varianten. Efter vad jag förstått är ”köpeoregano” oftast underarten grekisk oregano, Origanum vulgare ssp hirtum (ssp utläses subspecies). Och den går också att odla, men den är känsligare.

Vanlig kungsmynta är däremot en vildväxande svensk art. Och även om den inte smakar lika starkt och mycket som den grekiska oreganon, så finns det en påtaglig kryddoft från växten.

I min trädgård fanns ursprungligen ingen kungsmynta. Men jag satte väl ett par plantor, och numera finns den på stora ytor. För den som vill ha en välordnad trädgård är den säkert ett problem. Men jag njuter av den. Att trampa genom sjok av väldoftande gulmåra och kungsmynta, och se och lyssna på insekternas intensiva arbete, är ljuvlig högsommar.

Textutdraget ur Viddernas väv visar hur blomningen hos olika växter blir ett sätt att notera hur lång tid som passerat:

Backsipporna fick ludna bollar av fröer som sedan trillade av och flög iväg, käringtanden fick mättat gula blommor som älskades av humlorna innan blommorna ersattes av små ärtskidor, gulmårans stjälkar gick från att vara små gröna granar till att börja skifta i gult i toppen och sedan bilda stora sjok av blommande gult, och timjan och kungsmynta gick från att vara något man kände igen på doften när man rörde dem till att bli stora fläckar av rosalila i landskapet.