Döden, men inte DEN döden

Jag skriver om död och sorg i mina böcker. Ändå går jag aldrig in på den riktigt djupa sorgen, låter aldrig huvudkaraktären mista den allra viktigaste på det sättet.

Det kan på sitt sätt tyckas märkligt. Man ska gräva där man står. Använda sina egna erfarenheter. Och detta är nog den allra mest djupgående upplevelse jag haft i livet.

Men den erfarenheten, av att förlora sin älskade till döden, den ville jag inte skriva om i böckerna. Och den erfarenheten ville jag inte lägga på Ailsa.

Jag har skrivit massor om att förlora min älskade, men på annat sätt. Bloggat om det. Bearbetat döden och sorgen det genom att skriva om dem. Små och stora plågsamma utsnitt ur sorgen och dess olika skeden.

Och visst har jag hämtat ur detta, ur min egen erfarenhet, när jag skrivit om död och sorg i böckerna om Elsinorien. Jag har bara hållit mig borta från det värsta bråddjupet.

För bokskrivandet var överlevnad och verklighetsflykt. Och vissa upplevelser önskar jag ingen annan. Inte ens tillfälligt i en läsupplevelse.→ Läs resten av inlägget!

Spända muskler är mitt grundtillstånd

”Du är så spänd!” säger massören.

Det säger hon varje gång. Det är nog fyra gånger jag varit där nu, sedan i somras.

Jag upplever inte att jag är mer spänd än jag brukar. Och jag går hos massör regelbundet, även om jag inte gått hos henne tidigare.

”Din nacke och din rygg. Så stela. Så hårda. Som sten. Har du inte ont?”

Nej, det har jag inte. Peppar peppar, för tillfället har jag faktiskt inte ont någonstans. Mer än möjligen i själen. Men min kropp behöver regelbunden massage. Det har den också fått för det mesta under de senaste tjugofyra åren.

Och ja, jag har nog en hel massa spänningar. Men det är inget jag tänker på. Det är det normala för mig.

Kanske är det i grunden en kompensation för den överrörlighet vården alltid hävdar att jag har, fastän jag själv inte upplever det så. Det är nog också en effekt av att jag liksom alltid parerar att det ”civiliserade” sättet att sitta inte är det som min kropp är bekväm med.

Och så har min kropp en vana av att lagra oro, stress och ångest i musklerna. När det finns någon skadad eller irriterad muskel dras det dit. Om inte, så sätter det sig i hela kroppen.

Utöver det sitter det nog rätt många ogråtna tårar undangömd i muskelspänning. Sorg och saknad, kan vi kalla dem. Tårar som liksom inte är så stora att de *måste* släppas ut, de blir till spända muskler.

Ja, och har jag ett stillasittande jobb vid dator där jag ofta är ganska fokuserad.→ Läs resten av inlägget!

Verklighetsflykt och brist på äkta vara

Jag känner ett desperat behov av verklighetsflykt. Att försvinna bort till något annat. Att fylla tomrummet efter det som inte längre finns.

Det är förstås mörkret. Årstiden. Bristen på dagsljus.

Men det är också sju och ett halvt år utan honom. För var dag som går längre och längre tid i ensamhet. Ett liv utan någon annan som sitter i soffan om kvällarna. Utan någon självklar att göra saker med. Att dela ansvar och drömmar med. Att öppna min själ för och få gensvar av. Att dela närhet med, på alla tänkbara plan.

Magi och verklighetsflykt behövs alltid för att överleva så här års. Behovet blir större ju mer tomhet och saknad tillvaron bjuder.

Behovet av verklighetslykt var ett av skälen till jag plockade upp mitt bokskrivande när älsklingen hade dött. Bristen på själslig närhet färgade av sig på berättelserna, påverkade deras utformning, även när jag försökte hålla distansen.

Nu har det gått flera år sedan jag skrev på allvar. November 2023 är fylld med vardag av ett förhållandevis fungerande slag men med för mycket tråkiga måsten jag aldrig hinner ikapp.

Jag skulle behöva tid för verklighetsflykten. För att skriva min egen verklighetsflykt. För att fylla tomrummet efter honom. Fly tomrummet.→ Läs resten av inlägget!

Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp

Sensommaren 1999. Jag är nyförälskad, och huvud, kropp och själ är överfyllda av tankar och känslor. Nyblivne pojkvännen har skickat ett kassettband med de första Lasse Winnerbäckskivorna, en på var sida av kassettbandet, eftersom min skrala ekonomi inte tillåter skivköp – jag ska snart börja på en dyr utbildning utan studiemedel.

Jag lyssnar på Lasses låtar igen och igen, och gråter. Gråter över igenkänning i låttexterna, gråter av den överväldigande känslan av att för första gången dela livet med en människa som förstår så mycket av mig och uppskattar det som andra bara tycker är konstigt. Samt gråter av saknad, för den nyblivna pojkvännen bor runt 40 mil bort.

1 oktober 2023. Jag är på väg hem från bokmässan, påfylld av positiva upplevelser, samhörighet och uppskattning. Spotify spelar ”Tretton trappor opp” med Lasse. Och tårarna tränger sig på, så där att jag får försöka hålla tillbaka dem under körningen. ”Och nu så står jag ensam här, bland brända skepp och körda lopp.” Alla gemensamma drömmar, hela den gemensamma grunden av samma blandning av kreativitet och verklighet, bubblar upp och väcks, allt det där som aldrig funnits med någon annan på det viset, på det djupet.

Imorgon är det sju år och fem månader sedan han dog. Jag har ett helt okej liv, givet alla omständigheter. Jag har rest mig igen, ur helvetet av hans död och en massa annan skit som kom därefter. Men ibland blir saknaden ändå överväldigande. Speciellt när jag nyss blivit påmind om livets finare sidor, som nu på bokmässan.→ Läs resten av inlägget!

Dokumentären döttrar

Döden kommer i så många olika former.
Och sorgen kan ha stora likheter trots att omständigheterna är så olika.

Vissa människor betyder så mycket för en fastän man egentligen bara befinner sig i periferin av deras sfär. Carolina var en sån person. Centrum i det sammanhang som fick mig att växa och leva ut, där jag var lycklig och där jag träffade han som tids nog blev min man.

”När ett universum går under utan att uppslukas av jorden.” Så beskrev jag det två år efter att hon dog i en bloggtext. Det var så ogreppbart att hon var borta men världen fanns kvar.

Sex år efter Carolina dog min man. Han som jag träffat just i Brekille.

Omständigheterna kring hans död var så annorlunda från hennes.
Ändå känner jag igen mig i så mycket när jag ser dokumentären om hennes döttrar.

Och det är väl själviskt på nåt vis … men jag är liksom också glad att Carolina, som jag i efterhand önskar jag hunnit – vågat? – lära känna lite mer än jag gjorde, på något vis får finnas kvar lite till i världen just genom den här dokumentären. Att jag får lära känna henne lite till.

Döden är så slutgiltig. Och efter att min man dog så finns den liksom alltid med i min tillvaro, i mina val och prioriteringar. Jag lever. Jag kan välja att ge ut böcker för pengar jag råkar ha, för att det känns viktigt för mig, för att det hör till sånt jag vill hinna i mitt liv.→ Läs resten av inlägget!

Ordet vi

”Vi.”
Vem ingår egentligen i vi?

När jag berättar saker ur mitt vuxna liv så börjar de ofta med en mening som innehåller ordet ”vi”. I det vi:et ingår jag och min pojkvän, som blev min sambo, som blev min man. Vi träffades. Vi köpte ett hus. Vi planterade saker i trädgården. Vi renoverade och förbättrade huset. Vi var på fokmusikfestival.

Det var han och jag som var det grundläggande vi:et.

Familjen utvidgades efterhand med två barn, som blev en del av vi:et för vissa sammanhang, men inte för alla. Det var inte barnen som gjorde saker på det sättet utan vi vuxna, stommen.

Sen dog min man. Och mitt vi blev väldigt vilset.

I vardagen, det dagliga nuet, var det plötsligt JAG i så många situationer. Ja, barnen var en del av vi:et, men inte alls på samma sätt. Det var jag som fick tillvaron att gå runt, löste de praktiska sakerna, fortsatte renoveringen, gick på möten med skolan, och så vidare.

Med tiden blev barnen större. Numera är den äldste formellt vuxen. I allt fler situationer är det konkret så att de är en del av vi:et på ett sätt som mer påminner om det ursprungliga grundläggande vi:et. Och ändå inte.

Om jag berättar om mitt vuxna liv så vacklar jag. Jag börjar i ett vi, som bitvis, för en viss period glider över i ett jag, för att sedan falddra fram och tillbaka mellan jag och vi. Och samtidigt som jag berättar så pågår konstant analysen i mitt huvud, av det jag säger, och funderingar på hur mottagaren uppfattar det.→ Läs resten av inlägget!

Om ensamhet

Ensamhet. Ensamhet kan vara bland det mest smärtsamma som finns.

Och har man en gång sluppit undan ensamheten, och sedan förlorar den där personen, så är det på något vis ännu smärtsammare.

När man vant sig vid att det finns någon som kan dela smärta, tårar, oro, någon som kan hålla om och trösta, någon som kan lugna och ta hand om, någon som kan prata sönder och mana bort ångesten …
… då är det nästan olidligt att tvingas klara sig utan det igen.

Alltså, egentligen går det inte.

När man vuxit samman med någon, någon som alltid finns där, någon man avslutar meningar åt. Då kommer det alltid att finnas ett stort hål, inte bara efter den som är borta, utan också hål i en själv.

När den som fanns där som stöd och skydd och livlina är borta, då går det egentligen inte riktigt att fortsätta finnas.

Ändå gör man det. För att liv handlar om frånvaron av kemisk jämvikt. Så länge blodet pumpar så finns det liv, även om det är känslomässigt trasigt.

Men hålen efter den som fattas gör att man lättare snubblar, trillar och slår sig, och när man gör det fattas den som får det att läka.

Det är ett svårt och tungt liv. Nästan omöjligt att få rätsida på.

Att ha varit älskad är något väldigt fint. Men att ha förlorat den älskade ger djupa sår som aldrig läker. Och när man ändå kämpar på med att fortsätta livet, så kommer man att falla, igen och igen, och det kommer alltid att finnas nya blåmärken.→ Läs resten av inlägget!