Jag älskar levande ljus. Den brinnande lågans fladder, hur formen och färgen varierar. Doften av den brinnande veken och det smältande stearinet eller vaxet. Lugnet från ljuset som nästan magiskt blir centrum för tillvaron, och mörkret som uppstår i kontrast till ljuset. Känslan av att förflyttas till en annan tid, till andra förutsättningar, till en annan sorts enkelhet.

Jag är också usel på att tända levande ljus.

För att tända ljus krävs på något vis något avskalat och rent jag sällan har omkring mig. Tända ljus är motsatsen till stök och röra. Levande ljus signalerar enkelhet, fokus, frånvaro av komplicerande vardag. Så länge stöket är påtagligt omkring mig så har jag svårt att tända ljus. Det är som att jag tycker att ljusen gör stöket ännu synligare – eller att ljusen ger sken av att jag vill dölja stöket.

Tända ljus signalerar också, trots enkelheten, en sorts lyx. Att det är fest och fint. Och då känns det på något vis väldigt slösaktigt att tända ljus när det bara är jag. 

Tänder ljus gör man också framför allt när man har tänkt sitta ner ett bra tag. Befinna sig på samma plats. Men jag är sällan stillasittande, utom när jag tittar på TV. Jag springer omkring och fixar än med ditten, än med datten. Alltså även om jag inte är stressad. Om jag ska sitta ner vid tända ljus någon längre stund så behövs det att jag gör det tillsammans med någon. Och det finns ingen någon hos mig.

Dessutom är tända ljus ett ansvar.→ Läs resten av inlägget!