Etikett: tankar

Okategoriserade

Generaliserat ångestsyndrom

GAD. Generaliserat ångestsyndrom. Det var den diagnos jag fick strax före jul 2006, när en höst med osedvanligt hög ångestnivå (grundad i en händelse som vi kan hoppa över här) kulminerade i att jag begav mig till Psykakuten. Och där fick jag hjälp, i form av både samtalskontakt och medicinering.

Ett proffs ger säkert en mer vetenskaplig förklaring av diagnosen. Men jag skulle kortfattat beskriva det som att jag kan få ångest över nästan vad som helst.

För min del är ångesten kopplad till tankeverksamhet. Jag är en sådan där som tänker (för) mycket. Väger för och emot. Överväger alla konsekvenser. Ser allt som borde göras. Lägger ett stort ansvar på mig själv att göra rätt val och ger mig själv skulden för konsekvenserna om jag tar fel beslut – även i situationer där det inte finns möjlighet att göra överväganden eller där inget val hade varit perfekt.

Jag får alltså generellt sett ”bara” ångest över sånt jag anser att jag skulle kunna ha kontroll över. Därför har jag ingen klimatångest – trots att jag är väl medveten om hur situationen ser ut – för när det kommer till klimatet anser jag inte att hela ansvaret ligger på mig. Sitter jag däremot fel i en bil som åker över en vägbula och får problem med nacken efteråt, så är felet helt och hållet mitt, och ångesten löper amok.

Ångesten har kommit och gått under mitt liv: vissa perioder har den varit värre och nästan tagit över tillvaron, andra perioder har den varit mer hanterbar, och ibland har den og inte märks av särskilt mycket alls.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Hur prioriterar man (i) sitt skrivande?

Hur prioriterar man sitt skrivande? Och varför skriver man en bok?

Jag har ett mer eller mindre konstant flöde av tankar jag vill sätta ord på och skriva ner. Anekdoter från vardagen. Reflektioner om hur jag själv eller världen fungerar. Lyckliga utrop över insikter och framgångar. Och så förstås längre berättelser med påhittade personer.

Men skrivande tar tid, och tid är en begränsande faktor. Det finns egentligen aldrig tid för allt skrivande, i alla former, som vill ut.

Småskrivandet i vardagen är det enkla skrivandet. Med det menar jag sånt som små inlägg på sociala medier (som det här). Det är en eller ett par tankar som skrivs ner, som inte behöver sammanfogas med allt annat. Oftast blir det läst av en del människor, några av dem tyckte det var intressant, och ingen minns det mer än till nästa dag.

Delvis samma sorts skrivande ägnade jag mig förr åt i min personliga blogg – men med mer inslag av just personliga saker. Bloggen hinner jag dock inte med numera, vilket är synd, för även om färre läste den, så var den viktig för mig sjäv.

Det ”stora skrivandet”, i form av böcker, är mer tidskrävande. Visst, skrivstunderna behöver inte vara längre vid varje enskilt tillfälle, men det krävs ett annat helhetstänk. Mycket mer för- och kringarbete som inte är faktiskt skrivande. Men om det blir ett resultat så blir tillfredsställelsen, i längden, större av att ha skrivit en bok än av att ha skrivit ett antal inlägg på sociala medier. Och de som läser boken kommer förhoppningsvis att ha något minne av den längre än av ett inlägg på sociala medier.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

De där kroppsidealen …

För några dagar sedan postade @hennajohansdotter ett utdrag ur en självbiografisk text. Texten handlade om män, alla dessa män som tar sig friheter när det kommer till kvinnors kroppar. Oavsett om kvinnan ifråga uttryckt intresse. Bara för att kvinnan råkar finnas, just där, just då.

Jag hör till de som varit förhållandevis förskonade, åtminstone när det kommer till mäns fysiska intresse. Jag hade små bröst och var nog på det hela taget ganska ointressant. Sen när jag blev gravid och ammade så växte mina bröst, men å andra sidan lämnade graviditeterna efter sig en tjockare mage, som sedan fortsatt att växa ändå, och det motverkade väl effekterna av de större brösten ur det här hänseendet.

Jag är väl medveten om att jag inte uppfyller kroppsidealen och att delar av ”samhället” omkring oss tycker att jag borde göra vad jag kan för att bättre passa in i tidens kroppsform. Åtminstone borde jag se till att bli mindre tjock – och oavsett hur mycket folk hävdar att det handlar om hälsoaspekten så vet vi väl alla att om det inte *syntes* att man var tjock så skulle nästan ingen bry sig?

Hennas inlägg påminde mig om fördelarna med att inte ha en ”idealkropp”. Det har faktiskt sina fördelar att vara en småtjock tant.

(Och som sagt var, jag har inte varit helt förskonad. Men att jag varit en tjej med åsikter har alltid varit det dominerande skälet till problem, om vi ska snacka män/pojkar.)→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Levande ljus

Jag älskar levande ljus. Den brinnande lågans fladder, hur formen och färgen varierar. Doften av den brinnande veken och det smältande stearinet eller vaxet. Lugnet från ljuset som nästan magiskt blir centrum för tillvaron, och mörkret som uppstår i kontrast till ljuset. Känslan av att förflyttas till en annan tid, till andra förutsättningar, till en annan sorts enkelhet.

Jag är också usel på att tända levande ljus.

För att tända ljus krävs på något vis något avskalat och rent jag sällan har omkring mig. Tända ljus är motsatsen till stök och röra. Levande ljus signalerar enkelhet, fokus, frånvaro av komplicerande vardag. Så länge stöket är påtagligt omkring mig så har jag svårt att tända ljus. Det är som att jag tycker att ljusen gör stöket ännu synligare – eller att ljusen ger sken av att jag vill dölja stöket.

Tända ljus signalerar också, trots enkelheten, en sorts lyx. Att det är fest och fint. Och då känns det på något vis väldigt slösaktigt att tända ljus när det bara är jag. 

Tänder ljus gör man också framför allt när man har tänkt sitta ner ett bra tag. Befinna sig på samma plats. Men jag är sällan stillasittande, utom när jag tittar på TV. Jag springer omkring och fixar än med ditten, än med datten. Alltså även om jag inte är stressad. Om jag ska sitta ner vid tända ljus någon längre stund så behövs det att jag gör det tillsammans med någon. Och det finns ingen någon hos mig.

Dessutom är tända ljus ett ansvar.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vallmo i rågfält

Vallmon.
Mitt ute i rågfältet sticker den upp.
Sticker ut.
Rågfältet har sin variation: stråna är olika höga, axen olika tjocka, olika mogna.
Men de följer ändå en mall.
Vallmon sticker ut, anpassar sig inte till den avsedda konformiteten.
Egentligen borde den inte alls vara där, i alla fall inte enligt den som bestämmer.
Med gifter försvåras dess tillvaro.

Så är det ofta i tillvaron i övrigt också. Variation är fint, vi tycker om olika – men lagom mycket olika! Det ska ändå passa inom vissa ramar för olikhet. Annars blir man motarbetad.

Vallmon kämpar på. Lite blekt. Ändå väldigt synlig.

I kanten av åkern finns det mer vallmo. Där är läget något mindre utsatt, kampen mot det avvikande mindre intensiv. Där kan vallmoblommorna få frodas. De är ju egentligen ganska många, även om det inte alltid syns.

Ibland kan dock någon vallmo få frodas riktigt ordentligt, utan att blekas på vägen. Buren av vallmovänner kan den plötsligt hyllas av ett helt hav av råg.

(Förlåt, jag skulle bara gå en liten kvällspromenad, och så blir det så här!)→ Läs resten av inlägget!