Ailsa tar ansvar för så mycket. Sin bror. Sin dotter. Andras känslor och åsikter. Sitt land. Stundtals hela världen. Fastän hon egentligen har fullt upp med att få vara sig själv och vara rädd om det hon äntligen vunnit. Till slut blir det för mycket. Ailsa fungerar inte längre.
Läs om hur det går för Ailsa i Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien.→ Läs resten av inlägget!
Idag har jag slagit med lie. Det var många år sedan sist. Ovanpå det var det gräsligt varmt.
Ni vet hur det är när man gör något kroppen inte är van vid? När man dels behöver fokusera på att lyckas göra man inte har rutin på, dels väldigt snabbt blir trött i ovana muskler. Det går en stund, men energin räcker inte så länge.
Idag har jag tänkt på Dainas, i min bok Viddernas väv. Texten i bilden handlar om honom. Och då pratar vi inte några få timmar utan långa arbetsdagar under en hel vecka.
Imorgon kommer jag sannolikt ha träningsvärk. Men imorgon behöver jag inte slå med lie.→ Läs resten av inlägget!
När det var dags att fundera på omslag till Viddernas väv så hade jag en del galna idéer om att jag ville ha ett broderat omslag. Inte galna som i fel, utan galna som i att jag själv var fullt medveten om att det var frågan om en omöjlig dröm.
Drömmen var dock (förstås!) inte huggen ur tomma intet – det fanns mycket goda skäl till att jag ville ha ett broderat omslag.
Om du lyssnar på @enfantasystund s inläsning från boken förstår du säkert, åtminstone till viss del, varför. Och om du gillar broderi tycker jag verkligen du ska lyssna.
@enfantasystund har läst in ett kapitel från var och en av mina böcker om Elsinorien. För Lysande klot tvenne och Knutar och band är det respektive boks första kapitel. Men för seriens tredje bok, Viddernas väv, valde vi ett annat kapitel, utifrån spoilerhänseende.
Lyssna på ett kapitel ur Viddernas väv på spotify→ Läs resten av inlägget!
Anna Hallander, som också skriver fantasy, taggade mig i ett inlägg om att beskriva röster.
Jag gjorde lite snabba sökningar i Viddernas väv (tredje boken i min serie Elsinorien), så här får ni några nedslag med koppling till röster. Några textsnuttar är korta, några lite längre för att ge mer sammanhang.
Obs! Bild 1-5 är ”säkra”, men de sista bilderna innehåller milda spoilers – dock inte värre än av att läsa bokens baksidestext.
Döden finns i mina böcker också. Förstås. Framför allt i andra och tredje boken, som jag skrev efter att min man dog.
Döden tog plats i Knutar och band för att den behövdes för handlingen. Men när jag väl hade placerat den där, så fylldes den på med mina egna ganska färska erfarenheter. Vardagliga tankar. Irritationsmoment. Stora reflektioner, och dödens obegriplighet.
En stor skillnad mellan böckerna och min verklighet är vem det är som dör. I böckerna är det inte ”kärleksintresset” som drabbas. (Gu så banalt det låter när det uttrycks så! Men jag väljer att använda det uttrycket här ändå, för att inte spoila en massa annat.) Det har på sätt och vis försvårat skrivandet, för en hel del av de erfarenheter av döden jag hade velat skriva in – både för min egen bearbetning och för andras förståelse – är helt enkelt inte ”tillämpliga” Och visst har tanken drabbat mig då och då, att det skulle finnas en poäng med att … Men där har jag själv som författare sagt nej. Detta ska jag inte utsätta min huvudperson för. Så mörk får inte min verklighetsflykt bli. Så onda saker ska hon inte behöva hantera. Där går gränsen för vad jag utsätter henne för.→ Läs resten av inlägget!
”Jag heter Koria”, sa den unga kvinnan. ”Som blomman. De där blåa blommorna som ska växa vid vägkanten. Det har jag alltid fått höra. Men jag såg inga såna alls på min resa från Karsene och hit.”
Vägvårda måste hon mena? ”De blommar inte än, inte förrän det är riktig sommar”, svarade jag.
”Jaså. Ja, jag är ett stadsbarn, jag har knappt varit utanför stadsmuren förrän nu”, ursäktade hon sig.
ur Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien
Mitt första minne av cikoria är från en bilsemester med min pojkvän (senare man). Det bör ha varit sommaren 2000 eller möjligen 2001. Jag var vid det laget redan examinerad biolog, och jag hade väl hört talat om växten innan, men det var då jag upptäckte denna ljuva blomma som fanns i mängder längs alla småvägars kanter.
Ett eller ett par år senare flyttade vi till hus på landsbygden på Söderslätt. Här växer cikorian också längs vägen, inte minst längs ”vår egen” grusväg. Tyvärr har den minskat hos oss på senare år, kanske för att väghållaren klipper vägkanten för hårt och vid fel tillfällen; kanske på ökande konkurrens från näringsgynnade växter. Så för en del år sedan köpte jag frö och sådde in den i min egen trädgård. Här växer den nu i överflöd.
De ute vid vägen är generellt lägre och med mindre och mörkare blad, medan de på min tomt är riktigt höga och med kraftiga ljusa bladrosetter. Jag tror dock att en stor del av skillnaden handlar just om att de på min tomt inte klipps ner till marken flera gånger under säsongen.→ Läs resten av inlägget!
”Du kan äta det istället.”
Kommentarer av den typen är vanliga i en del grupper, när någon beklagar sig över exempelvis kirskål eller svinmålla, alltså några av våra vanligaste ogräs.
Det är förstås helt sant. Både kirskål och svinmålla är fullt ätliga. En del tycker det är jättegott, andra inte.
Jag har kopiösa mängder kirskål. Det mesta av den växer tack och lov på ställen där den inte är till något besvär (alltså inte i trädgårdslandet eller blomrabatterna). Om jag ville skulle jag alltså kunna leva på kirskål. Bortsett från att jag inte skulle kunna det, eftersom det förstås inte blir en fullvärdig kost. Och ja, jag har provat att tillaga kirskål, stuvad och i paj om jag minns rätt. Det går att äta, men det finns betydligt godare gröna blad.
Väldigt många saker går att äta, och de allra flesta saker går att göra godare på ett enkelt sätt: med smör, grädde eller annat gott fett samt lite salt. I kristider kommer det inte att vara de slumpmässiga ogräsen eller tråkiga grönsakerna som kommer att vara en bristvara (i alla fall inte hos den som har trädgård) utan smöret (eller olivoljan eller rapsoljan eller vad man nu vill använda). Jag har ingen egen ko och odlar alldeles för lite av lämpliga oljeväxter (vissa år kanske jag kan få ihop lite solrosolja?).
Jag rotade i min väska och plockade fram sakerna jag köpt med mig till henne från Vanese: en stor påse grovt salt och ett halvt kilo smör, invirat i flera lager linneduk.→ Läs resten av inlägget!
Oxelns vetenskapliga namn är Sorbus intermedia. Det kan verka onödigt att börja med det vetenskapliga namnet, men i det här fallet säger det ganska mycket. ”Intermedia” betyder nåt i stil med mittemellan, och det är precis så det är. Oxeln uppkom från början som en hybrid mellan två (eller möjligen fler) arter i Sorbussläktet, där även rönn ingår. Oxeln uppkom för sisådär 10 000 år sedan (tidsangivelsen varierar) här i Sverige.
I södra Skåne, där jag bor, är oxeln ett vanligt träd både i alléer på landet och vid torg och längs gator inne i tätorter. På våren när knopparna slår ut, rakt uppåtriktade, ser man först bara bladens vitludna undersida, som små silverspjut mot himlen. Sedan kommer den vackert gröna ovansidan, och strax därefter (nu!) blommorna, som senare bilder röda frukter, kallade oxelbär, som ser ut som stora rönnbär, eller små äpplen, beroende på hur man vill associera. Och ja, precis som äpplen (och körsbär) är oxeln en rosväxt (tillhör familjen Rosaceae).
Oxeln används också som häckväxt, men då missar man till största delen blomning och bär.
Oxeln förekommer i böckerna om Elsinorien.
”Vad är det för träd som växer på vallen norr om byn? De som man beskär så hårt på höjden.”
”Mestadels oxel. De får gulvita blommor senare och uppskattas av insekterna. Sen till hösten får de röda bär som fåglarna äter av i vinter.”
(ur Knutar och band)
Oxlarna stod i höstskrud i mäktiga färger. Inte som bokarna, tänkte jag när jag försökte sätta ord på prakten; bokarnas roströda läderartade löv hade nästan en metallglans som fick mig att tänka på koppar.→ Läs resten av inlägget!
Det sägs att man inte kan ta igen förlorad sömn.
Det är förstås möjligt att det stämmer, ur någon vetenskaplig definition. När man sover ikapp så kanske det inte reparerar det man missat ullständigt, på alla nivåer.
Men sömn är ändå första steget när jag behöver timeout, när jag tagit ut mig för mycket och inte tagit hänsyn till mina behov som en gång utbränd. Det finns ett plötsligt uppdämt behov av att sova oändligt mycket. Kanske är det också den tröttheten i sig som gjort att jag inte själv sett att jag behöver backa undan. För är jag riktigt trött så biter jag ihop för att inte somna – och då ignorerar jag per automatik andra behov. Ser dem inte.
Att sova är den lätta biten i timeouten. När det inte längre går att sova nästan alla dygnets timmar så blir jag tvungen att aktivt vila. Alltså, vara vaken men ändå göra mitt bästa för att avstå från all aktivitetet som involverar tankeverksamhet. Och det går ju egentligen inte. Att backa undan från allt som kräver tankeverksamhet, allt som väcker intresse, är bland det svåraste som finns. Och det är inte något man gör en gång, utan upprepat, igen och igen och igen, många gånger varje dag.
Samtidigt är det också frågan om att släppa taget om allt det där man bitit tag i, för att inte känna hur jobbigt allting är. Och med det kommer en stor obehagskänsla i kropp och själ.
Men allt eftersom tiden går kommer också korta stunder med något som känns mer avslappnat.→ Läs resten av inlägget!
Jag hatar utbrändheten.
Den här veckan är det tre år sedan min första bok släpptes. Releasen skedde i all stillsamhet, viilket alla som vet något om försäljning och att nå ut är en ganska kass sak. Den pågående pandemin var en anledning – det gick ju inte att ordna releasefest med en massa folk och så där. Men den huvudsakliga anledningen var att spåren efter utbrändhet gjorde att jag fortfarande behövde prioritera ned på allt som kräver extra energi. Synlighet, evenemang, sociala kontakter, och så vidare.
Nu har det gått tre år sedan första boksläppet. Och sviterna av utbrändheten är fortfarande ett hinder i min tillvaro. Jag behöver fortfarande balansera allt på silvervåg. Begränsa mig. Komma ihåg att inte gå all-in med saker som är kul eller intressanta, och absolut inte med saker som kräver lite extra av min hjärna.
Jag använder ordet utbränd, för det är så det känns. Som att isoleringen kring hjärnans nervtrådar blivit för tunn, bränts bort, och att det alldeles för lätt blir kortslutning och överhettning.
Jag behöver fortfarande ta pauser – ganska ofta – när jag gör något som involverar tankeverksamhet. Även när det är saker jag tycker är roliga. Eller kanske speciellt när det är saker jag tycker är roliga. Roliga arbetsuppgifter. Eller när jag syr, eller försöker få ihop en komplex berättelse. (Det sista klarar jag egentligen knappt, för pauserna behövs lite för ofta för att det ska bli konstruktivt.) Jag vet att jag behöver pauserna. Men ibland slarvar jag. För ja, jag är också människa.→ Läs resten av inlägget!