Cikoria

Mitt första tydliga minne av cikoria, eller vägvårda som den egentligen heter på svenska, är från Öland, när jag och min pojkvän (senare man) var där på bilsemester som unga vuxna. Det var fullt med denna vackra blomma längs vägarna vi körde på vårt roadtrippande mellan märkliga loppisar och annat spännande.

Senare flyttade vi till hus på landsbygden i södra Skåne. Här var cikorian också ett vanligt inslag i vägkantsfloran på högsommaren, tillsammans med bland annat väddklint och palsternacka.

Men väghållare och bönder klipper gärna vägkanterna lite för ofta och lite för mycket. Under de tjugo år vi bott här har mängden blommor i vägkanten minskat drastiskt, och det är i högre grad bara gräs och maskrosor och mindre av det färgglada.

Så vad gör man om en blomma man älskar och som brukat finnas i ens närhet minskar? Man sår den i sin trädgård förstås!

Enligt det sparade mejlet med beställningen från Impecta var det 2013 som jag köpte fröpåsen med Cikoria. Jag sådde nog inte alls fröerna, och i ärlighetens namn var det inte så många av dem som kom upp. Kanske sådde jag resten av dem i något övergivet hörn av trädgården året efter, jag minns inte säkert.
De första åren var det i i alla fall inte många plantor av cikoria i min trädgård. Men sen tog det fart! Nu växer den lite överallt. Egentligen i lite för stor utsträckning. Och den frösår sig flitigt, så jag springer och rycker småplatntor mellan teglet på uteplatsen, och det kommer upp små cikoriaplantor mellan alla krukblommor på innergårder.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Ingen ljudbok av vidderna

De två första böckerna om Elsinorien (Lysande klot tvenne respektive Knutar och band) finns som ljudböcker, inlästa av fantastiska Karin Skog.
Tredje boken, Viddernas väv, har hittills inte blivit ljudbok. Och nu har jag fått besked om att det är så det kommer att förbli.

Det är det där med lönsamhet, ni vet. Det kostar pengar att producera ljudböcker, och om det ska löna sig så måste intäkterna bli tillräckligt stora – det vill säga tillräckligt många måste lyssna på dem.

Jag tycker förstås det är väldigt synd. Jag har glatt mig åt att mina böcker har kunnat vara tillgängliga även för den som inte vill, kan eller orkar läsa på böcker på “vanligt” vis, och jag har tyckt att Karin Skog varit underbar som röst till mina böcker.

Men det är som det är.

Och de två första böckerna finns ju! Lyssna gärna på dem, och om du redan gjort det, ta gärna möjligheten att lämna ett litet omdöme på din ljudbokstjänst! Böckerna finns på Storytel, Nextory, Bookbeat och bibliotekens app Biblio.

Och du som faktiskt inte *kan* läsa på vanligt vis, men som ändå vill kunna få veta vad som händer i Viddernas väv, vad ska du göra?

Mitt bästa tips är att efterfråga böckerna via Legimus, som producerar talböcker och punktskriftsböcker. Lysande klot tvenne finns som båda delar. Och vilka böcker Legimus producerar lär bero på vad “kunderna” efterfrågar, det vill säga det är definitivt värt att vända sig dit och efterfråga mina böcker.

Annars är väl bästa tipset att få fler att lyssna på ljudböckerna, så att beslutet att inte göra ljudbok av Viddernas väv kan omprövas pga plötsligt ökad lönsamhet 😉

(Ljudböcker är böcker som produceras kommersiellt.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Vardag, mellanspel och in i dimman

När jag började skriva Viddernas väv (som då bara hette bok 3) så delade jag ganska tidigt in den i två delar. För det kändes som att den bestod av två delar.

Fast jag ville ha någon sorts tillägg som förtydligade indelningen.
Del 1 ville heta Vardag eller Vardagsliv. Det kändes ganska rimligt och vettigt.

Fast ibland ville den istället heta Mellanspel. För det var ett mellanspel den var, mellanspelet mellan slutet på bok 2 och det som senare händer i bok 3. Konsekvenser och slutsatser av bok 2:s upplösning, och upptakt till saker senare i bok 3, men utan att riktigt vara någotdera.

Del 2 ville heta In i dimman. Fast det kändes samtidigt ganska konstigt. Jag kunde inte riktigt motivera varför den skulle heta så. Och jag kunde inte komma på något annat namn.

Dessutom kunde jag aldrig bestämma mig för om del två skulle börja från kapitel 8 eller kapitel 10. Båda varianterna kändes lika självklara – eller ologiska, beroende på dagsform.

Och ju längre tiden gick desto fånigare kändes det att dela in boken i två delar, där den första delen längdmässigt motsvarade ungefär en tredjedel av boken.

Så redan innan jag skickade manusen till förlag landade jag i att skippa indelningen.

Men med jämna mellanrum funderar jag över den. Om det hade varit bättre att ha kvar uppdelningen. För på något vis finns den ju ändå där. Början av Viddernas väv är mycket vardag, eller i alla fall långt från äventyret. För en del kan det uppfattas som en alldeles för långsam början på boken.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Hur omslagen kom till

“Apropå inget av det du skrev i texten. Det är så vackra omslag så att man smäller av. Har du skrivit något om hur de kommit till? Annars skulle jag vilja läsa om det.”

Den kommentaren fick jag på ett inlägg på min facebooksida för ett tag sedan.

Man kan ju tänka att det borde finnas en alldeles fantastisk historia bakom mina bokomslag 🙂 Men jag är ledsen, jag måste göra er besvikna på det området.

I ärlighetens namn hade jag aldrig direkt funderat på bokomslag, trots att den första boken funnits i mitt medvetande under större delen av mitt liv. Och när det blev klart med förlag så hoppades jag väl nånstans att nån annan skulle ha idéer om just detta. Men nej.

När det visade sig att jag förväntades klämma fram nån sorts idéer för bokomslag så infann sig snarast någon sorts vag lågmäld panikkänsla. För bok 2 och 3 hade jag nån sorts möjliga idéer, men för bok 1 var det egentligen helt tomt i huvudet. Jag kunde ju inte ens komma på en bra titel.

Uppdraget från förlaget var i alla fall att jag skulle skriva ner mina tankar och ge förslag på några bilder från en bildbyrå som kunde fungera som utgångsläge för arbetet. Typ nåt sånt.

Stackars Mattias på förlaget fick ett lååångt dokument (där det mest användbara nog var att jag berättade om nåt typsnitt jag gillade) samt en lista med bilder. Utifrån detta valde han ett av mina bildförslag, på en dimmig bokskog, som han mixtrade med färgerna på.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Pressrelease

Utbrändhet, distansförhållande och ungt föräldraskap i fantasymiljö

Sanne Åberg ger ut en fantasyserie med klassiska inslag som magi, fantasidjur och kampen mot den onde ledaren, men också om kampen mot vardagsproblem som vi kan möta i vår egen värld: omgivningens krav på hur man ska agera och se ut, omöjlig kärlek, sorg, utanförskap och psykisk ohälsa.

Sanne författardebuterade med den första delen Lysande klot tvenne 2021 och nu ger hon ut den tredje delen, Viddernas väv.

I böckerna får vi följa huvudpersonen Ailonise, från tonåring till ung ensamstående mamma, och hur hon försöker finna sin plats i tillvaron.

“Även i en fantasyvärld brottas människor med samma sorts problem som vi gör i vår moderna värld. Utanförskap, känslan av att inte räcka till som förälder, eller saknaden efter någon du älskar, alltsammans är lika påfrestande i Elsinorien som här hos oss. Men ibland kan det bli lättare att förhålla sig till dessa erfarenheter i en berättelse som utspelar sig långt borta – och det kan vara ganska skönt att kombinera det med lite verklighetsflykt.” – Sanne Åberg

Författaren i blåsigt väder i svart mantel och röd klänning.

Sanne Åberg började skriva böcker redan som barn men sedan kom andra planer emellan. Efter att livsomständigheterna ändrades drastiskt mitt i livet plockade hon dock fram ett gammalt bokutkast från ungdomen, omarbetade det och byggde på med ytterligare två böcker.

Sanne bor vid en grusväg på landet utanför Skivarp, Skurup, med två barn och två katter, i ett hus med vinklar och vrår och med en halvdant skött trädgård som i alla fall gynnar den biologiska mångfalden.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

När huvudet fastnar och maler

Kan ditt huvud ibland fastna på en liten sak och mala på så att den istället blir jättestor?

Jag är expert på det. Min hjärna kan ta tag i nästan vad som helst och börja oroa sig för det. Vända och vrida, hitta massor med oroande aspekter. Varje försök att knuffa bort från resonemanget studsar tillbaka mot en vägg av argument och gör istället tankespåret runt det lilla orosmomentet djupare, så att det till slut blir ett spår djupt som en vallgrav, där tankarna hela tiden vill stanna kvar. Tankar av typen “det händer inte mig”, som andra verkar tänka, funkar hos mig istället tvärtom: “det händer ju, och om det är någon det ska hända så är det väl mig, speciellt eftersom det ju inte händer alla andra”. Eller nåt sånt.

GAD har jag fått lära mig att det heter. Generaliserat ångestsyndrom. Alltså att ungefär allting kan trigga ångest.

Tack och lov finns det numera mediciner som hjälper. Ni vet sånt där som av folk som inte fattar kallas lyckopiller. Medicin som gör att jag inte på samma sätt letar efter saker att få ångest över 😉 Som gör att jag kan slappna av och orka leva istället för att ständigt tro att jag är döende eller eller att katastrofen väntar runt hörnet.

Men ibland fastnar jag förstås ändå. Och då har jag numera lärt mig att den lilla tabletten atarax, som egentligen från början är en allergitablett, kan hjälpa mig att bryta tankespåret. Få hjärnan att släppa det som annars kan bli en djup vallgrav, och istället glömma hela grejen.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Att längta så det gör ont

Har du längtat riktigt mycket efter någon (eller något)? Så där så det gör riktigt ont?

När jag flyttade hemifrån för att plugga längtade jag hem hela tiden. Det var visserligen bara runt tjugo mil hem, men att resa hem kostade både tid och pengar, och som student har man ont om båda. Dessutom kändes det fånigt att ha sådan hemlängtan.

Jag kunde i bästa fall resa hem varannan helg. Och periodvis påbörjade jag nedräkningen till nästa gång jag fick åka hem redan innan jag satt mig på bussen tillbaka till studieorten. Jag hade lappar där jag i hemlighet bockade av tiden. 12 dagar till hemresa. 11 dagar till hemresa. 10 dagar till hemresa. Hälften av tiden passerad. Tre fjärdedelar av tiden passerad.

Flera år senare var jag i en liknande situation. Nyförälskad, men min älskling bodde 40 mil bort. Jag pluggade fortfarande, och min ekonomi var om möjligt ännu tajtare. Helst ville jag ju vara på samma plats som honom hela tiden – men där var de igen: möjligheten att träffas varannan eller ibland bara var tredje helg. Och nedräkningarna av tid tills vi kunde träffas nästa gång.

Hela livet påverkas när man längtar så. Det finns tid när man längtar, och tid när man lever.

Har du också längtat så?

I Viddernas väv finns också denna intensiva längtan.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Vad är Viddernas väv för bok?

Viddernas väv är min tredje bok. Min vana trogen lämnar jag inte mycket tidsmässigt utrymme mellan denna och boken före (Knutar och band).

Men vad är Viddernas väv för bok? Är den som Lysande klot tvenne, med mycket ”yttre” händelseförlopp, eller mer som Knutar och band, där mycket försiggår i huvudpersonens tankar?

Hmm … den är nog båda delar? Mer av äventyr än i Knutar och band. Mer av inre dialog än i Lysande klot tvenne. Och samtidigt ännu mer av ”nutidsproblem” än de båda tidigare böckerna.

För det är så jag skriver. Jag skriver fantasy: berättelser som utspelar sig i en sagovärld, som inte har riktigt samma begränsningar som vår vanliga värld. Men jag skriver ändå om vanliga människor och om vanliga människors problem. Mina karaktärer har andra yttre förutsättningar än många av oss. Men inuti är de ändå människor, som möter mänskliga problem som de huvudsakligen behöver hantera med mänskliga lösningar. Stora slott, vackra kläder, pilbågar eller magi löser väldigt sällan de centrala mänskliga problemen kring ansvar, olycklig kärlek, sorg eller saknad.

Mina böcker är kanske inte optimala för den renodlade fantasyfantasten, men jag tror å andra sidan att de passar för många som fått för sig att de inte riktigt gillar fantasy. Våga prova fantasy!→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Värdet av att laga

I mellandagarna är vi många som på senare år gjort en tradition av att laga kläder (och annat). Mellandagslagning istället för mellandagsrea. Det finns många skäl att laga det man redan har istället för att köpa nytt. Miljö och resurshushållning är förstås viktiga argument, ekonomi ett annat. Att slippa ut och trängas med mängder av folk, och istället kunna sitta hemma i lugn och ro och titta på TV eller lyssna på radio eller en ljudbok, tycker jag också är värdefullt i sammanhanget.

I böckerna om Elsinorien händer det återkommande att människor Ailsa träffar på lagar hennes kläder, utan att hon ens ber om det. Även personer hon aldrig skulle väntat sig ägnade sig åt sådana saker. Det förbryllar henne.

”Hur kommer det sig att så många jag mött genom åren är så hjälpsamma med att laga kläder?” frågar hon slutligen i den kommande boken Viddernas väv.

Vad hon får för svar? Det får du veta när boken kommer ut i början av 2022.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!