Döden och böckerna

Döden finns i mina böcker också. Förstås. Framför allt i andra och tredje boken, som jag skrev efter att min man dog.

Döden tog plats i Knutar och band för att den behövdes för handlingen. Men när jag väl hade placerat den där, så fylldes den på med mina egna ganska färska erfarenheter. Vardagliga tankar. Irritationsmoment. Stora reflektioner, och dödens obegriplighet.

En stor skillnad mellan böckerna och min verklighet är vem det är som dör. I böckerna är det inte ”kärleksintresset” som drabbas. (Gu så banalt det låter när det uttrycks så! Men jag väljer att använda det uttrycket här ändå, för att inte spoila en massa annat.) Det har på sätt och vis försvårat skrivandet, för en hel del av de erfarenheter av döden jag hade velat skriva in – både för min egen bearbetning och för andras förståelse – är helt enkelt inte ”tillämpliga” Och visst har tanken drabbat mig då och då, att det skulle finnas en poäng med att … Men där har jag själv som författare sagt nej. Detta ska jag inte utsätta min huvudperson för. Så mörk får inte min verklighetsflykt bli. Så onda saker ska hon inte behöva hantera. Där går gränsen för vad jag utsätter henne för.→ Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Cikoria / Vägvårda

”Jag heter Koria”, sa den unga kvinnan. ”Som blomman. De där blåa blommorna som ska växa vid vägkanten. Det har jag alltid fått höra. Men jag såg inga såna alls på min resa från Karsene och hit.”

Vägvårda måste hon mena? ”De blommar inte än, inte förrän det är riktig sommar”, svarade jag.

”Jaså. Ja, jag är ett stadsbarn, jag har knappt varit utanför stadsmuren förrän nu”, ursäktade hon sig.

ur Viddernas väv, tredje boken om Elsinorien

Mitt första minne av cikoria är från en bilsemester med min pojkvän (senare man). Det bör ha varit sommaren 2000 eller möjligen 2001. Jag var vid det laget redan examinerad biolog, och jag hade väl hört talat om växten innan, men det var då jag upptäckte denna ljuva blomma som fanns i mängder längs alla småvägars kanter.

Ett eller ett par år senare flyttade vi till hus på landsbygden på Söderslätt. Här växer cikorian också längs vägen, inte minst längs ”vår egen” grusväg. Tyvärr har den minskat hos oss på senare år, kanske för att väghållaren klipper vägkanten för hårt och vid fel tillfällen; kanske på ökande konkurrens från näringsgynnade växter. Så för en del år sedan köpte jag frö och sådde in den i min egen trädgård. Här växer den nu i överflöd.

De ute vid vägen är generellt lägre och med mindre och mörkare blad, medan de på min tomt är riktigt höga och med kraftiga ljusa bladrosetter. Jag tror dock att en stor del av skillnaden handlar just om att de på min tomt inte klipps ner till marken flera gånger under säsongen.→ Läs resten av inlägget!

Äta ogräs är ganska tråkigt utan smör

”Du kan äta det istället.”

Kommentarer av den typen är vanliga i en del grupper, när någon beklagar sig över exempelvis kirskål eller svinmålla, alltså några av våra vanligaste ogräs.

Det är förstås helt sant. Både kirskål och svinmålla är fullt ätliga. En del tycker det är jättegott, andra inte.

Jag har kopiösa mängder kirskål. Det mesta av den växer tack och lov på ställen där den inte är till något besvär (alltså inte i trädgårdslandet eller blomrabatterna). Om jag ville skulle jag alltså kunna leva på kirskål. Bortsett från att jag inte skulle kunna det, eftersom det förstås inte blir en fullvärdig kost. Och ja, jag har provat att tillaga kirskål, stuvad och i paj om jag minns rätt. Det går att äta, men det finns betydligt godare gröna blad.

Väldigt många saker går att äta, och de allra flesta saker går att göra godare på ett enkelt sätt: med smör, grädde eller annat gott fett samt lite salt. I kristider kommer det inte att vara de slumpmässiga ogräsen eller tråkiga grönsakerna som kommer att vara en bristvara (i alla fall inte hos den som har trädgård) utan smöret (eller olivoljan eller rapsoljan eller vad man nu vill använda). Jag har ingen egen ko och odlar alldeles för lite av lämpliga oljeväxter (vissa år kanske jag kan få ihop lite solrosolja?).

📖

Jag rotade i min väska och plockade fram sakerna jag köpt med mig till henne från Vanese: en stor påse grovt salt och ett halvt kilo smör, invirat i flera lager linneduk.→ Läs resten av inlägget!

Söndagsväxt med Sanne: Oxel

Oxelns vetenskapliga namn är Sorbus intermedia. Det kan verka onödigt att börja med det vetenskapliga namnet, men i det här fallet säger det ganska mycket. ”Intermedia” betyder nåt i stil med mittemellan, och det är precis så det är. Oxeln uppkom från början som en hybrid mellan två (eller möjligen fler) arter i Sorbussläktet, där även rönn ingår. Oxeln uppkom för sisådär 10 000 år sedan (tidsangivelsen varierar) här i Sverige.

I södra Skåne, där jag bor, är oxeln ett vanligt träd både i alléer på landet och vid torg och längs gator inne i tätorter. På våren när knopparna slår ut, rakt uppåtriktade, ser man först bara bladens vitludna undersida, som små silverspjut mot himlen. Sedan kommer den vackert gröna ovansidan, och strax därefter (nu!) blommorna, som senare bilder röda frukter, kallade oxelbär, som ser ut som stora rönnbär, eller små äpplen, beroende på hur man vill associera. Och ja, precis som äpplen (och körsbär) är oxeln en rosväxt (tillhör familjen Rosaceae).

Oxeln används också som häckväxt, men då missar man till största delen blomning och bär.

📖

Oxeln förekommer i böckerna om Elsinorien.

🧶

”Vad är det för träd som växer på vallen norr om byn? De som man beskär så hårt på höjden.”

”Mestadels oxel. De får gulvita blommor senare och uppskattas av insekterna. Sen till hösten får de röda bär som fåglarna äter av i vinter.”

(ur Knutar och band)

🕸

Oxlarna stod i höstskrud i mäktiga färger. Inte som bokarna, tänkte jag när jag försökte sätta ord på prakten; bokarnas roströda läderartade löv hade nästan en metallglans som fick mig att tänka på koppar.→ Läs resten av inlägget!

Om sömn och att släppa taget

Det sägs att man inte kan ta igen förlorad sömn.
Det är förstås möjligt att det stämmer, ur någon vetenskaplig definition. När man sover ikapp så kanske det inte reparerar det man missat ullständigt, på alla nivåer.

Men sömn är ändå första steget när jag behöver timeout, när jag tagit ut mig för mycket och inte tagit hänsyn till mina behov som en gång utbränd. Det finns ett plötsligt uppdämt behov av att sova oändligt mycket. Kanske är det också den tröttheten i sig som gjort att jag inte själv sett att jag behöver backa undan. För är jag riktigt trött så biter jag ihop för att inte somna – och då ignorerar jag per automatik andra behov. Ser dem inte.

Att sova är den lätta biten i timeouten. När det inte längre går att sova nästan alla dygnets timmar så blir jag tvungen att aktivt vila. Alltså, vara vaken men ändå göra mitt bästa för att avstå från all aktivitetet som involverar tankeverksamhet. Och det går ju egentligen inte. Att backa undan från allt som kräver tankeverksamhet, allt som väcker intresse, är bland det svåraste som finns. Och det är inte något man gör en gång, utan upprepat, igen och igen och igen, många gånger varje dag.

Samtidigt är det också frågan om att släppa taget om allt det där man bitit tag i, för att inte känna hur jobbigt allting är. Och med det kommer en stor obehagskänsla i kropp och själ.

Men allt eftersom tiden går kommer också korta stunder med något som känns mer avslappnat.→ Läs resten av inlägget!

Den jävla utbrändheten

Fallfärdig lada och texten Den jävla utbrändheten.

Jag hatar utbrändheten.

Den här veckan är det tre år sedan min första bok släpptes. Releasen skedde i all stillsamhet, viilket alla som vet något om försäljning och att nå ut är en ganska kass sak. Den pågående pandemin var en anledning – det gick ju inte att ordna releasefest med en massa folk och så där. Men den huvudsakliga anledningen var att spåren efter utbrändhet gjorde att jag fortfarande behövde prioritera ned på allt som kräver extra energi. Synlighet, evenemang, sociala kontakter, och så vidare.

Nu har det gått tre år sedan första boksläppet. Och sviterna av utbrändheten är fortfarande ett hinder i min tillvaro. Jag behöver fortfarande balansera allt på silvervåg. Begränsa mig. Komma ihåg att inte gå all-in med saker som är kul eller intressanta, och absolut inte med saker som kräver lite extra av min hjärna.

Jag använder ordet utbränd, för det är så det känns. Som att isoleringen kring hjärnans nervtrådar blivit för tunn, bränts bort, och att det alldeles för lätt blir kortslutning och överhettning.

Jag behöver fortfarande ta pauser – ganska ofta – när jag gör något som involverar tankeverksamhet. Även när det är saker jag tycker är roliga. Eller kanske speciellt när det är saker jag tycker är roliga. Roliga arbetsuppgifter. Eller när jag syr, eller försöker få ihop en komplex berättelse. (Det sista klarar jag egentligen knappt, för pauserna behövs lite för ofta för att det ska bli konstruktivt.) Jag vet att jag behöver pauserna. Men ibland slarvar jag. För ja, jag är också människa.→ Läs resten av inlägget!

”Med en ring på mitt finger ser världen att jag är din”

Olika kulturer och religioner har olika sätt att manifestera knutna band.

I vår kultur är det vanligt att de som lovat varandra trohet eller gift sig med varandra markerar detta med en ring på fingret. Jag och min man valde bort det.

Jag är osäker på om vi nånsin diskuterade frågan eller om det var självklart för båda. Det stora steget var egentligen att gifta oss. Vi hade tänkt låta bli det och förbli ”bara” sambos, men efter många år när det aldrig blev av att skriva de kloka juridiska papper man isåfall bör fixa, så konstaterade vi att det faktiskt var enklare att gifta oss. Borgerligt, i alla enkelhet, utan något bröllop. När min man sedan fick cancer och dog några år senare var jag glad för att vi valt att gifta oss, för den ganska trassliga efter döden-byråkratin blir trots allt några snäpp enklare då.

I andra kulturer finns det andra sätt att fira det ingångna avtalet av giftermål, och andra sätt att visa upp tillhörigheten för omgivningen. Så även i de olika länderna på Seiscro. Det kan du läsa om i mina böcker i serien Elsinorien. Och nej, jag tänker inte avslöja mer här 💞

Men hur gör man om man av olika skäl inte KAN eller FÅR knyta band eller ingå avtal?

💍💍

Är du gift eller förlovad? Har det varit ringar inblandade?→ Läs resten av inlägget!

Magin i att laga någons kläder

Idag kom min vinterjacka tillbaka från Repamera! Med hjälp av lite sömnadsmagi från en kunnig skräddare är min jacka nu redo att värma mig ytterligare en vinter (sannolikt flera).

För visst är det lite magi, hur en kompetent person med hjälp av ”nål och tråd” kan få ett slitet eller trasigt plagg att bli funktionsdugligt och snyggt igen?

I mina böcker finns det magi i textilhantverket. Och Ailsa möter också vid upprepade tillfällen en vilja, även från främlingar, att laga hennes kläder utan att ens få frågan.

🧵

”Hur kommer det sig att så många jag mött genom åren är så hjälpsamma med att laga kläder?” undrade jag. 

Rhosymil tittade upp, som om det var en lite märklig fråga. 

”För att om man lagar något yttre åt en människa, som hennes kläder, så lagar man också någon inre osynlig skada eller sår, och på det sättet lämnar man kvar lite skydd eller styrka åt den människan. Det är i alla fall så man säger här.” 

Hon räckte tillbaka den färdiglagade manteln. Lagningen var tydligt synlig men vackert utförd. 

(Ur Viddernas väv.)

🧵→ Läs resten av inlägget!

Cikoria

Mitt första tydliga minne av cikoria, eller vägvårda som den egentligen heter på svenska, är från Öland, när jag och min pojkvän (senare man) var där på bilsemester som unga vuxna. Det var fullt med denna vackra blomma längs vägarna vi körde på vårt roadtrippande mellan märkliga loppisar och annat spännande.

Senare flyttade vi till hus på landsbygden i södra Skåne. Här var cikorian också ett vanligt inslag i vägkantsfloran på högsommaren, tillsammans med bland annat väddklint och palsternacka.

Men väghållare och bönder klipper gärna vägkanterna lite för ofta och lite för mycket. Under de tjugo år vi bott här har mängden blommor i vägkanten minskat drastiskt, och det är i högre grad bara gräs och maskrosor och mindre av det färgglada.

Så vad gör man om en blomma man älskar och som brukat finnas i ens närhet minskar? Man sår den i sin trädgård förstås!

Enligt det sparade mejlet med beställningen från Impecta var det 2013 som jag köpte fröpåsen med Cikoria. Jag sådde nog inte alls fröerna, och i ärlighetens namn var det inte så många av dem som kom upp. Kanske sådde jag resten av dem i något övergivet hörn av trädgården året efter, jag minns inte säkert.
De första åren var det i i alla fall inte många plantor av cikoria i min trädgård. Men sen tog det fart! Nu växer den lite överallt. Egentligen i lite för stor utsträckning. Och den frösår sig flitigt, så jag springer och rycker småplatntor mellan teglet på uteplatsen, och det kommer upp små cikoriaplantor mellan alla krukblommor på innergårder.→ Läs resten av inlägget!

Ingen ljudbok av vidderna

De två första böckerna om Elsinorien (Lysande klot tvenne respektive Knutar och band) finns som ljudböcker, inlästa av fantastiska Karin Skog.
Tredje boken, Viddernas väv, har hittills inte blivit ljudbok. Och nu har jag fått besked om att det är så det kommer att förbli.

Det är det där med lönsamhet, ni vet. Det kostar pengar att producera ljudböcker, och om det ska löna sig så måste intäkterna bli tillräckligt stora – det vill säga tillräckligt många måste lyssna på dem.

Jag tycker förstås det är väldigt synd. Jag har glatt mig åt att mina böcker har kunnat vara tillgängliga även för den som inte vill, kan eller orkar läsa på böcker på ”vanligt” vis, och jag har tyckt att Karin Skog varit underbar som röst till mina böcker.

Men det är som det är.

Och de två första böckerna finns ju! Lyssna gärna på dem, och om du redan gjort det, ta gärna möjligheten att lämna ett litet omdöme på din ljudbokstjänst! Böckerna finns på Storytel, Nextory, Bookbeat och bibliotekens app Biblio.

Och du som faktiskt inte *kan* läsa på vanligt vis, men som ändå vill kunna få veta vad som händer i Viddernas väv, vad ska du göra?

Mitt bästa tips är att efterfråga böckerna via Legimus, som producerar talböcker och punktskriftsböcker. Lysande klot tvenne finns som båda delar. Och vilka böcker Legimus producerar lär bero på vad ”kunderna” efterfrågar, det vill säga det är definitivt värt att vända sig dit och efterfråga mina böcker.

Annars är väl bästa tipset att få fler att lyssna på ljudböckerna, så att beslutet att inte göra ljudbok av Viddernas väv kan omprövas pga plötsligt ökad lönsamhet 😉

(Ljudböcker är böcker som produceras kommersiellt.→ Läs resten av inlägget!