Det är lätt att tänka att när jag skriver om snö i mina böcker så är det bara hittepå, inget jag har egen erfarenhet av. För jag bor ju i Skåne.
Må vara att vi inte har långa vintrar, men ibland slår de till. Här ute bland åkrarna blir vi ibland insnöade.
Den här gången trodde jag vi skulle slippa den sortens problem. Det har inte snöat (mer än enstaka flingor) på flera dagar, snön är tung, och nu är det plusgrader. Men idag blåser det. Och snön förflyttar sig, i sidled, längs marken. Fyker.
När jag körde iväg för att lämna ett barn i morse gick det att köra förbi vårt hus, även om det var ganska mycket ditfykt snö. När jag kom tillbaka tjugo minuter senare körde jag fast. Visst, det är lite uppåtlut åt det hållet, men framför allt var det mycket snö som flyttat sig dit.
Det tog mig en bra stund att skotta loss bilen så jag kunde köra in den på en alternativ plats. Nu, några timmar senare, syns inte ett spår efter mitt skottande.
Och … jag älskar snön. Det är något magiskt med den drivande snön, hur den rör sig över marken i svepande mönster.