En gång i tiden kunde man nå ut på sociala medier genom att skriva kloka, genomtänkta, nyanserade saker. Men det var längesen.

Nuförtiden behöver man nästan alltid vara provocerande för att ens inlägg ska nå bortanför den allra innersta kretsen av följare. Posta något som delar människor i två läger, för och emot, så att de börjar munhuggas i kommentarerna eller delar inlägget ihop med sin egen åsikt.

Nu är det visserligen inte svårt att vara provocerande i vår polariserade samtid. Nästan allting man tycker finns det jättemånga som tycker precis tvärtom, och de talar gärna om att man är dum i huvudet när man tycker det man tycker. Nuförtiden är det ju rentav provocerande för en del att man tycker skolan ska lära ut sånt som mänskliga rättigheter. Och jag har egentligen massor med åsikter som är provocerande enligt en del.

Men grejen är att jag inte gillar att provocera. Och jag har varit med så länge på internet att jag inte längre har ork att hamna i tjafsiga diskussioner. Det tar för mycket energi och tid. Jag har andra saker jag vill lägga min tid och energi på än att någon har fel på internet.

Så jag har lärt mig att uttrycka mig på mindre provocerande sätt. Välja mina ord. Välja mina strider. Uttrycka mig så att det är tydligt att det är JAG som tycker något. Avväpna genom att ha med alla upptänkliga aspekter av ett resonemang redan från början. Och undvika en hel massa ämnen. För det ger mig ingenting med bråk, och det tillför inget positivt till vårt samhälle att polarisera det ännu mer.

Här på mitt författarkonto vill jag förstås mest lyfta sånt som har med böcker, skrivande och skapande att göra, om än stundtals med en ganska vid tolkning. Och även på det området finns det självklart möjlighet att vara provocerande. Det skulle sannolikt ge mer spridning. Men jag vill ju inte locka läsare genom att vara provocerande. Jag vill att ni ska läsa för att ni tycker jag har något intressant att säga och för att jag är bra på att uttrycka det. Och jag gillar att vara nyanserad och balanserad.

Men visst, ibland är jag trött på att vara polerad. Ibland skulle jag vilja ryta till, ställa mig på barrikaderna och skrika. Mestadels om sådana saker som jag tycker borde vara fullkomligt självklara men som tydligen är ”PK” och ”woke”. Som det här med att det går åt helvete med miljö och klimat och att det är allas vårt ansvar att göra det vi kan och att det är fullkomligt sanslöst bedrövligt att vi inte kommit längre och att så väldigt mycket fortsätter åt fel håll.

Jag tvivlar dock på att det skulle ge särskilt mycket spridning det heller. För när klimatförnekarna dyker upp och kommenterar så blockar jag dem. De är inte värda att lägga tid på.

Och jag fortsätter att vara synnerligen oviral.

P.S. En del tycker faktiskt att det är provocerande att jag svär.