Jag har ett uppdämt behov av att känna mig vacker.
Nej, jag pratar inte om utseende – det är ganska ointressant. Jag pratar om att ha någon som ser min insida och tycker den är vacker.
Mina idéer. Mina resonemang. Mina åsikter, mina planer, min vilja.
Det där att bli sedd. Det där att ha någon i min närhet som väljer att finnas där, någon som blir glad och lycklig av min existens, någon som gläds åt när jag är jag, någon som mår bra av den jag är. Någon som uppmuntrar mig att göra det jag mår bra av – inte för att man ska göra så, utan för att hen uppskattar den jag blir av det.
Jag har behov av att känna att jag, som person, är vacker.
Inte för att jag egentligen är det i nuläget. I nuläget är jag någon som försöker sköta mitt jobb, någon som lagar mat, diskar och tvättar på en lägstanivå, för att det behövs, och någon som försöker så gott jag kan att mina barn ska må okej.
Det som skulle kunna vara vackert i mig är ganska förkrympt och undangömt. Och eftersom ingen interagerar med det, med den där självklarheten när någon verkligen får mig att känna att det är något vackert, så lyckas jag inte ens själv locka fram det.
