Psykisk ohälsa: Att berätta vem man är är att finnas

Tydligen diskuteras det om det verkligen är bra att prata om psykisk ohälsa. Efter vad jag förstår är upprinnelsen en text i DN som jag inte kan läsa, eftersom det är en låst artikel. Det är förstås vanskligt att kommentera något man inte läst. Så det gör jag inte. Jag bara skriver ner mina tankar i ämnet.

Jag pratar ofta om psykisk ohälsa. Fast inte pratar, utan skriver. För jag tycker det är lättare att uttrycka mig skriftligt, speciellt när det handlar om svåra eller känsliga saker. Hade det inte varit för möjligheten att uttrycka det i skrift hade jag nog aldrig blivit så öppen kring mitt psykiska mående.

Men det är jag. Jag berättar ”gärna” om min ångest och hur den påverkar mig, och jag är öppen med att jag medicinerar mot ångesten och därmed fått ett betydligt bättre liv. Jag har heller inga problem med att förklara hur ångesten yttrar sig mer konkret. Likaså uttrycker jag gärna hur mitt liv påverkades av min mans cancer och hur sorgen efter hans död såg ut, eller om hur min utbrändhet yttrat sig.

Varför ”pratar” (skriver) jag om allt detta?

Först och främst för att det hjälper mig själv att sätta ord på det. När jag skriver om det så ser jag det tydligare, och det blir en del av en bearbetning eller hantering. Och en del i den processen är att veta att någon också kommer att läsa det, att det finns en mottagare. Jag mår bättre om andra vet. Jag kan lättare vara mig själv om andra vet.→ Läs resten av inlägget!

Generaliserat ångestsyndrom

GAD. Generaliserat ångestsyndrom. Det var den diagnos jag fick strax före jul 2006, när en höst med osedvanligt hög ångestnivå (grundad i en händelse som vi kan hoppa över här) kulminerade i att jag begav mig till Psykakuten. Och där fick jag hjälp, i form av både samtalskontakt och medicinering.

Ett proffs ger säkert en mer vetenskaplig förklaring av diagnosen. Men jag skulle kortfattat beskriva det som att jag kan få ångest över nästan vad som helst.

För min del är ångesten kopplad till tankeverksamhet. Jag är en sådan där som tänker (för) mycket. Väger för och emot. Överväger alla konsekvenser. Ser allt som borde göras. Lägger ett stort ansvar på mig själv att göra rätt val och ger mig själv skulden för konsekvenserna om jag tar fel beslut – även i situationer där det inte finns möjlighet att göra överväganden eller där inget val hade varit perfekt.

Jag får alltså generellt sett ”bara” ångest över sånt jag anser att jag skulle kunna ha kontroll över. Därför har jag ingen klimatångest – trots att jag är väl medveten om hur situationen ser ut – för när det kommer till klimatet anser jag inte att hela ansvaret ligger på mig. Sitter jag däremot fel i en bil som åker över en vägbula och får problem med nacken efteråt, så är felet helt och hållet mitt, och ångesten löper amok.

Ångesten har kommit och gått under mitt liv: vissa perioder har den varit värre och nästan tagit över tillvaron, andra perioder har den varit mer hanterbar, och ibland har den og inte märks av särskilt mycket alls.→ Läs resten av inlägget!

What doesn’t kill you

Har du gått igenom något riktigt jobbigt i livet? Något som varat under lång tid, där du hela tiden varit under stor press. Där livet varit en konstant ångest, ett mentalt kaos, och du aldrig riktigt kunnat vila och slappna av, för även de stunnder du inte behövt hantera de praktiska konsekvenserna [av vad det nu var] så har oron hela tiden funnits där, i precis allt.

Och sen tar den där perioden slut, i alla fall mer eller mindre. Man ror iland kaoset. Överlever i alla fall. ”Lyckligt slut”, kallas det väl ibland. ”Det ordnade ju sig”, säger folk omkring en. Och sen förväntas man liksom återvända till den tidigare verkligheten, som om nästan inget hade hänt. Lite äldre, lite visare, men i grunden ändå samma person som innan.

Röd vallmor på grå bakgrund, och texten What doesn't kill you

Har du varit igenom något riktigt jobbigt så vet du att det inte funkar så. Visst, till vissa delar är man samma person som innan. Och på andra sätt har förutsättningarna ändrats helt.

Ofta ändras ens syn på livet, på vad som är viktigt. Och det kan vara ganska enkelt att förstå för omgivningen.

Det som kan vara svårare att förstå är det som är mindre synligt. Nya skörheter och ömtåligheter. Att man reagerar på saker som ingen förstår varför – för de var inte där, och de förstår inte vad som triggar. Att man plötsligt inte tycker att något är meningsfullt längre, fastän man ”borde” tycka tvärtom. Att man liksom tappat tråden i livet, eller är rädd för allt. Att man behöver hjälp att hitta en ny väg framåt för att inte fastna på den punkten man landade när kaoset omkring en bedarrade.→ Läs resten av inlägget!

Senhöstens skörhet

Höst. Tröttheten är mördande. Jag sover så mycket som möjligt, hugger varje tillfälle till extra vila, men det räcker liksom aldrig till.

Det är oktober. Jag brukar bli trött så här års, men jag tycker inte det brukar vara så här mycket. Å andra sidan vet jag mycket väl att det höstmys jag brukar längta efter snarast brukar försvinna i trötthet och en allmän kamp för att orka måstena, och det blir liksom inget över av ork och tid till att något ska kännas mysigt.

Slutet av oktober och övergången till november är en av mina sköraste tider på året. Jag vet att det är då jag måste lyssna på alla varningssignaler, sänka kraven på mig själv, på alla sätt och nivåer, för att jag inte ska krascha på ett eller annat sätt. Att inte vara rädd om mig själv nu kan kosta alldeles för mycket. Om det håller sig till ”bara” trötthet, behov av att sova, så ska jag egentligen vara tacksam.

Jag vet också att jag skrivit in en del av den här senhöstliga ömtåligheten i Ailsa, huvudpersonen i mina böcker. Skörhet och trötthet som balanserar på gränsen till depression och ibland slår över dit. Det själsliga mörkret. Jag vet att jag aldrig hade kunnat skriva in det i henne på det sättet om det inte vore för att det vällt över i mig själv.

Jag påminner mig om allt detta och tillåter mig sömnen. Och fortsätter att drömma om höstar som bara består av brasor, levande ljus, höstgrytor och färgglada löv.→ Läs resten av inlägget!

När huvudet fastnar och maler

Kan ditt huvud ibland fastna på en liten sak och mala på så att den istället blir jättestor?

Jag är expert på det. Min hjärna kan ta tag i nästan vad som helst och börja oroa sig för det. Vända och vrida, hitta massor med oroande aspekter. Varje försök att knuffa bort från resonemanget studsar tillbaka mot en vägg av argument och gör istället tankespåret runt det lilla orosmomentet djupare, så att det till slut blir ett spår djupt som en vallgrav, där tankarna hela tiden vill stanna kvar. Tankar av typen “det händer inte mig”, som andra verkar tänka, funkar hos mig istället tvärtom: “det händer ju, och om det är någon det ska hända så är det väl mig, speciellt eftersom det ju inte händer alla andra”. Eller nåt sånt.

GAD har jag fått lära mig att det heter. Generaliserat ångestsyndrom. Alltså att ungefär allting kan trigga ångest.

Tack och lov finns det numera mediciner som hjälper. Ni vet sånt där som av folk som inte fattar kallas lyckopiller. Medicin som gör att jag inte på samma sätt letar efter saker att få ångest över 😉 Som gör att jag kan slappna av och orka leva istället för att ständigt tro att jag är döende eller eller att katastrofen väntar runt hörnet.

Men ibland fastnar jag förstås ändå. Och då har jag numera lärt mig att den lilla tabletten atarax, som egentligen från början är en allergitablett, kan hjälpa mig att bryta tankespåret. Få hjärnan att släppa det som annars kan bli en djup vallgrav, och istället glömma hela grejen.→ Läs resten av inlägget!

Döden. Och livet.

Idag vill jag prata om döden.

För det är ju så: livet tar slut för oss alla. Förr eller senare.

Men ibland kan man få känslan av att alla tror att det är senare som gäller för just dem. Att alla räknar med att nå minst medellivslängd.

”Det är aldrig försent!” är ett jättepopulärt klämkäckt uttalande. Men det är ju inte sant. När man är död är det försent. Och ofta är det försent ett bra tag innan dess också, för när man är döende, eller allvarligt sjuk, så kan man kanske inte längre göra allting.

Och även i övrigt låter det lite för ofta som att man har oändligt med tid. Som att man kan vänta med saker till sen. Och som att det inte gör något om saker tar tid. Som att man kan vänta med att göra roliga saker man drömmer om tills barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Eller att om ens bokmanus blir refuserat så är det bara att arbeta om allting igen, eller börja skriva något nytt, och låta saker ta den tid det tar, för det är ingen stress. Försök igen och igen och igen. En del verkar nästan tycka att det ska vara så.

Som om det alltid finns mer tid att ta av. Som att det är något man kan räkna med.

Men det är det ju faktiskt inte.

Jag är en ångestperson. Jag har väl alltid haft ett visst mått av dödsångest, och jag har aldrig varit bra på att intala mig att ”det händer inte mig”.→ Läs resten av inlägget!