Döden. Och livet.

Idag vill jag prata om döden.

För det är ju så: livet tar slut för oss alla. Förr eller senare.

Men ibland kan man få känslan av att alla tror att det är senare som gäller för just dem. Att alla räknar med att nå minst medellivslängd.

“Det är aldrig försent!” är ett jättepopulärt klämkäckt uttalande. Men det är ju inte sant. När man är död är det försent. Och ofta är det försent ett bra tag innan dess också, för när man är döende, eller allvarligt sjuk, så kan man kanske inte längre göra allting.

Och även i övrigt låter det lite för ofta som att man har oändligt med tid. Som att man kan vänta med saker till sen. Och som att det inte gör något om saker tar tid. Som att man kan vänta med att göra roliga saker man drömmer om tills barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Eller att om ens bokmanus blir refuserat så är det bara att arbeta om allting igen, eller börja skriva något nytt, och låta saker ta den tid det tar, för det är ingen stress. Försök igen och igen och igen. En del verkar nästan tycka att det ska vara så.

Som om det alltid finns mer tid att ta av. Som att det är något man kan räkna med.

Men det är det ju faktiskt inte.

Jag är en ångestperson. Jag har väl alltid haft ett visst mått av dödsångest, och jag har aldrig varit bra på att intala mig att “det händer inte mig”. Men det blev ju inte direkt bättre av att det faktiskt hände – inte mig, men min man. Han fick lite drygt halva den förväntade medellivslängden.

Och ja, det påverkar förstås mig. (På en väldig massa andra sätt också.) Jag tar verkligen inte för givet att tiden ska räcka till allt jag vill, och definitivt inte om jag skjuter saker på framtiden. Saker jag verkligen vill ska ha hunnit hända den dag jag dör behöver jag prioritera. Nu, inte sen.

Och dit hör mina böcker.

Därför har jag satsat på att få dem klara och utgivna nu, inte sen. Även om jag är ensamstående mamma till två barn/ungdomar. Det är säkert många som skulle kunna tycka att jag borde vänta med det till en annan period i livet.

Men jag och min älskling brukade tro att vi skulle hinna en del saker när barnen bara blev lite större. Det gjorde vi inte. De saker vi väntade med kommer inte att bli av, inte för oss.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *