Inget ymnighetshorn av böcker

När jag var ung/yngre antog jag att böcker som blivit utgivna liksom alltid fanns att tillgå.

Det var förstås inte så att jag hade funderat igenom det där ordentligt egentligen. Eller funderat över det över huvud taget. Det var mer så att det fanns ett före och ett efter: först fanns en bok inte, och sedan fanns den. Den kunde liksom inte ta slut, för då trycktes det väl nya. Och jag hade väl inte riktigt funderat över hur det där gick till – upplagor och tryckningar hade jag visserligen noterat på tryckortssidan, men inte funderat djupare över, och lagerhållning hade aldrig passerat mina tankar.

Det är ju ofta så: saker man inte haft skäl att fundera över har man ett vagt ogrundat antagande om, ofta helt lösryckt från ingenstans. Tills man får skäl att börja fundera.

Nån gång började det väl ändå sippra in.

Jag visste ju egentligen ganska tidigt att bokrean i första hand (på den tiden) skulle handla om att sälja slut på restupplag, alltså bli av med böcker man hade för mycket kvar av och ville sälja slut på

Och jag insåg, allteftersom åren gick, att böcker jag själv läst och älskat under barndomen och ungdomen inte längre gick att få tag på, i alla fall inte på svenska, annat än som begagnade – via biblioteksgallringar och bokbörsen.

Men det är egentligen inte förrän de senaste åren, när jag själv blivit utgiven författare, på hybridförlag, som det riktigt landat hos mig:

Mina böcker har en upplaga på ett visst antal böcker.→ Ta mig till sidan!

Sälja är svårt

“Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!” (Lotta på Bråkmakargatan.)

Till exempel kan jag skriva. Tre böcker har jag gett ut! Och vore jag Lotta så skulle jag kunna säga rakt ut att de är väldigt bra.

Det jag inte alls är bra på är att sälja saker. Inte ens mina egna böcker.

Jag är också väldigt dålig på att våga göra saker som jag inte har koll på hur de går till. Saker där det helt tydligt verkar finnas Det Där Självklara Sättet Man Gör På TM men som jag inte alls har koll på.

Till exempel stå på mässor och event och sälja böcker.

Eller att få en bokhandel att ta in ens böcker.

Eller få en Ica Maxi eller liknande att ta in ens böcker och att man har event där och signerar böcker och gud vet allt.

Eller hur vet man vilka sätt som är värda jobbet och vilka man lika gärna kan låta bli?

Eller … ja, ni fattar. Hoppas jag.

Jag tycker det är jätteläskigt. Mitt huvud geggar ihop sig totalt av alla delar jag inte har koll på men måste ta mig an. Resultatet blir mest en massa ångest – och inget mer. Inget mer alls.

Så, snälla ni, berätta! Hur gör man ovanstående? Berätta klart och tydligt och punktvis. Inklusive de där sakerna ni själva inte hade tänkt på. (Nej, ni behöver inte berätta era bästa säljknep, det är okej.)

Och ni som köper böcker, var köper ni dem? Och varför?→ Ta mig till sidan!

Köp en bok!

Att vara författare är inte en dans på rosor.

De allra flesta av oss kan inte leva på skrivandet. Vi skriver på fritiden, som en hobby, vid sidan om det vanliga jobbet eller studierna. Inte för att det är lönsamt, utan för att vi inte kan låta bli.

Skrivandet är en märklig drivkraft. Om man är en skrivande människa så är det svårt att låta bli. Skrivandet är ett utlopp för något. En fristad. En flykt från verkligheten, eller en möjlighet att bygga en bättre verklighet än den vi lever i. (Eller båda delar.)

Och att det man skriver även ska bli utgivet är det ultimata mervärdet. Att få hålla i den fysiska boken. Att få dela sina tankar, berättelser, formuleringar, med fler. Kunna glädja andra. Kunna få feedback i form av andras tankar om det man åstadkommit.

Därför är vi många som satsar på utgivning. Fastän vi egentligen inte har tid. Fastän en del av oss med största sannolikhet kommer att gå back ekonomiskt. För drivkraften är så stor. Mervärdet – känslomässigt, utvecklingsmässigt – är så stor. Skrivandet ger våra liv mål och mening på ett sätt som vardagen inte riktigt erbjuder.

Och när vi väl står där, med utgivna böcker, så ska vi orka sälja dem också. Få dem att synas. Kanske synas själva. Fastän det inte är försäljare vi är, utan just bara författare, som tycker att det är våra berättelser som är det värdefulla, att det borde räcka. Och vi har redan gjort av med den tid och den ork vi hade.→ Ta mig till sidan!

Funderingar kring prissättning

Jag funderar en hel massa kring det här med prissättning och psykologi.

Kring vårt till synes eviga behov av rabatter och kampanjer för att komma till skott att köpa något. Inte för att saken egentligen är dyr till ordinarie prus – utan för att det gör något med oss att veta att JUST NU är det extra billigt, och om några dagar är det (kanske) inte det.

Och kring vår märkliga vilha att betala mer för kringprodukter – som tröjor med tryck eller doftljus – än för själva boken eller musiken eller vad det nu är någon kreativ människa skapat.

Jag tänker att mina böcker nog egentligen är för billiga. De är för billiga sett utifrån det jobb som ligger bakom. Men de är nog också för billiga utifrån prispsykologi? Om de jag hade ett dubbelt så högt grundpris så kunde jag då och då sälja dem för halva priset, och då skulle jag säkert få sålt fler böcker i praktiken – eller vad tror ni? 😉

Och ja, det finns förstås hur mycket som helst skrivet i det här ämnet, av folk som kan sånt. De böckerna är säkert dyrare än mina. Men det kvittar; jag är för ointresserad av försäljning för att vilja fördjupa mig i ämnet. Det finns så många intressantare saker att läsa om. Tycker jag.

Vad mina böcker kostar? Både Lysande klot tvenne och Knutar och band har ett styckpris på 169 kronor (plus porto) om du köper direkt av mig, och några tior mer eller så hos de vanliga nätbokhandlarna.→ Ta mig till sidan!

Akademin och eliten

Jag läser av någon anledning Sysvenskans intervju med Horace Engdahl. Man kan förstås fråga sig varför? Huvudsakligen handlar det väl om någon sorts sensationslystnad: jag är nyfiken på vilka gubbiga grodor han ska klämma ur sig den här gången.

Men jag är också nyfiken på hur Ida Ölmedal ska hantera att intervjua honom. Det gör hon bra. Ställer intressanta frågor. Frågor som förstås gör hans gubbighet ännu påtagligare.

Texten drar mig förstås oundvikligen tillbaka till Svenska akademins kaos för några år sedan. När det pågick skrev jag som intensivast på mina böcker. Böcker som jag förstås ville ge ut. Och samtidigt … så pågick det där märkliga i Stockholm, och i därtill knutna kulturkretsar. Och det var så uppenbart långt borta från mig, från det jag ville. Jag hade ingen längtan efter de kretsarna, efter den sortens framgång. Tvärtom. Och jag hade väldigt svårt att fatta att jag förväntades ha en längtan efter den sortens sammanhang bara för att gillar att skriva och gärna skulle vilja att fler kan få läsa det jag skriver.

Idag är jag utgiven författare. På hybridförlag. Det innebär att jag bekostar mycket själv. Men jag har också mer kontroll själv. Jag är inte framgångsrik. Men jag befinner mig på tryggt avstånd – både fysiskt och kulturellt – från … kultureliten. Jag har inget intresse av att höra dit, inga sådana ambitioner. Jag är bara glad att slippa.

(Förresten så släpps ju ändå inte fantasy “in i finrummen” i Sverige. Fantasy anses visst inte vara seriös litteratur.)→ Ta mig till sidan!

Pappersbristen: Köp böcker från mindre kända författare!

Oro sprider sig i bokhandeln när följderna av pappersbrist och tryckerikaos blir allt tydligare. Populära titlar riskerar att saknas i julhandeln och prishöjningar hotar 2022.

(Citat från Svensk Bokhandels webbplats.)

Däremot är det inte så att det kommer att råda någon brist på böcker – det är bara de populära böckerna, de som sålt mycket, som riskerar att ta slut/inte gå att få tag i under julhandeln.

Popularitet handlar om många saker. Välkänd författare. Stort förlag som står bakom. Marknadsföring. Intresse från media. Och tur. Bland mycket annat.

Det finns också gott om väldigt bra böcker som inte alls får något stort genomslag av olika skäl. (Okänd författare. Förlag med mindre “muskler” eller för den delen egenutgivare. Mindre utrymme för marknadsföring. Ointresse från media. Otur. Författare som tycker rampljuset är alltför läskigt. Eller något helt annat.)

Om du inte får fatt i den välkända omtalade bok du hade tänkt köpa i julklapp, leta lite utanför det välkända. Det finns massor med bra författare vars böcker inte alls kommer att vara slutsålda. Jag lovar att du kan hitta lika bra saker på annat håll. Ta chansen! Kanske upptäcker du (eller de du ger julklappar till) nya pärlor, som kan få chansen att bli lite mer välkända.

Här på instagram är ett bra ställe att börja leta.

Vet du inte vilka böcker som skulle passa? Prova att fråga. #författarepåinstagram hjälper dig gärna att hitta rätt bok!

Ta mig till sidan!

Fegt med ny Ronja

Ronja Rövardotter ska bli ny TV-serie. “Viaplay och Filmlance utlovar en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter.”

Jag älskar Ronja.
Men jag tycker på något vis att det är både fegt och onödigt att satsa på Ronja.
Onödigt, för att både den svenska filmen från 1980-talet och den betydligt nyare serien från japanska Studio Ghibli håller hög kvalitet.
Fegt, för att det faktiskt finns så väldigt mycket mer svensk fantasy som är värd att göra TV-serier av. Ja, Astrid Lindgren var bra, men det finns det många andra som också är.

Vilken svensk fantasybok/bokserie skulle du vilja fick bli “… en familjevänlig fantasyserie med banbrytande visuella effekter”?→ Ta mig till sidan!

Det här med ålderskategorier …

När en bok ska ges ut så behöver den katogoriseras. Bland annat ska man ange vilken ålder den riktar sig till.

Jag ska ju direkt säga att det här med kategoriseringar och klassificeringar inte är min starka sida. Att placera i fack är ju alltid frågan om att förenkla och därmed ignorera vissa aspekter. Hur vet man om det är rätt eller fel aspekter man ignorerar? Och vad säger att det inte hade varit bättre att kategorisera på en annan ledd, eller ignorera andra aspekter? De förenklingar man gör riskerar ju alltid att gynna genomsnittet och missgynna de som hamnar ytterst i alla varianter av spektra.

Nå. Böcker ska ändå ålderskategoriseras 🙂

Personligen tycker jag att en bra bok ska kunna läsas av ganska blandade åldrar, eller att ålder inte ska vara den väsentligaste kategoriseringen. Stil och smak handlar inte nödvändigtvis om ålder. Jag som vuxen kan ha oerhörd behållning av att läsa Sandvargen (som enligt info hos förlaget riktar sig till åldern 6-9 år), även om jag egentligen läste den för mina barn (som vid den tidpunkten var 3 och 7 år), och vi är väl många vuxna som uppskattar en del av Astrid Lindgrens böcker.

Men nej, mina böcker är inte skrivna för barn.

Min första bok, Lysande klot tvenne, började jag skriva när jag var 13½ år, och då med sikte på läsare i min egen ålder. Eller snarare läsare av min egen typ, om jag ska vara ärlig. Ålder funderade jag nog inte över. Hade någon föreslagit att jag skulle låta klasskamrater på högstadiet läsa det jag skrivit så hade jag nog skrikit högt.→ Ta mig till sidan!

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara “likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit “fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Ta mig till sidan!

Tankar om hybridförlag

Vad är ett hybridförlag?

Mina böcker ges ut på Visto förlag. Visto är ett hybridförlag.

För att förklara vad ett hybridförlag är, är det kanske enklast att börja med vad ett traditionellt förlag är?

När du skickar ett färdigt manus till ett förlag så görs först en urvalsprocess. Förlaget läser manuset och bestämmer om de vill ge ut boken eller inte. De allra flesta manus refuseras, det vill säga författaren får ett svar som säger ungefär “Tack för att vi fick läsa boken, men tyvärr vill vi inte ge ut den”. Men är du en av de lyckliga så meddelar förlaget att de gärna vill ge ut boken, och om ni sedan är överens så skriver båda parter på ett avtal.

Hos ett traditionellt förlag får du, efter att boken antagits, allting betalt. Förlaget bekostar redaktör, korrekturläsning, tryck, marknadsföring, och så vidare. Du kan få förskott och ett antal böcker som blir dina egna, också utan kostnad.

Det säger sig självt att detta innebär en stor risk för förlaget. De lägger ut stora summor pengar på dig. För att de ska våga göra detta behöver de känna sig ganska säkra på att det kommer att gå bra med försäljningen av din bok. Det handlar alltså inte bara om att boken ska hålla en viss kvalitet utan även (till rätt stor del) om att de kan förvänta sig att tillräckligt många kommer att vilja köpa boken.

Om inget förlag vill ge ut din bok, eller om du själv inte vill blanda in ett förlag utan ha full kontroll på alla steg själv, så kan du ge ut boken själv.→ Ta mig till sidan!