”Men alltför många författare som från början skriver sci-fi slår i ett slags glastak och släpps inte in. Det har redan konstaterats att många stora förlag helt enkelt inte kan något annat än socialrealism och därmed inte vet vad de ska göra med fantastik. Det är märkligt. Det handlar ju inte om någon liten udda genre. Det handlar om en månghövdad hydra som kan ta i princip vilken form som helst.

Science fiction kan vara ett uppror där folk som koloniserats slår sig loss och skapar sin egen framtid. Det kan vara en fristad där de som nu lever under förtryck kan känna sig hemma och odla hopp om en bättre värld. Det kan vara en plats där brännande frågor behandlas: hur vill vi leva? Hur ska vi klara oss igenom svåra tider? Vilka är vi och vilka vill vi vara? Och vad finns där ute? Allt detta har sience fiction-författare funderat på. Se det som en stående inbjudan: en annan värld är möjlig. Allt du behöver göra är att glänta på dörren.”

Karin Tidbeck skriver i Expressen om att science fiction i Sverige ofta betraktas som oseriös underhållning och förklarar varför det är fegt.

Karin Tidbeck: Varför krävs en pizzeria i Linköping för att räknas? (Artikel i Expressen)→ Läs resten av inlägget!

När jag var ung/yngre antog jag att böcker som blivit utgivna liksom alltid fanns att tillgå.

Det var förstås inte så att jag hade funderat igenom det där ordentligt egentligen. Eller funderat över det över huvud taget. Det var mer så att det fanns ett före och ett efter: först fanns en bok inte, och sedan fanns den. Den kunde liksom inte ta slut, för då trycktes det väl nya. Och jag hade väl inte riktigt funderat över hur det där gick till – upplagor och tryckningar hade jag visserligen noterat på tryckortssidan, men inte funderat djupare över, och lagerhållning hade aldrig passerat mina tankar.

Det är ju ofta så: saker man inte haft skäl att fundera över har man ett vagt ogrundat antagande om, ofta helt lösryckt från ingenstans. Tills man får skäl att börja fundera.

Nån gång började det väl ändå sippra in.

Jag visste ju egentligen ganska tidigt att bokrean i första hand (på den tiden) skulle handla om att sälja slut på restupplag, alltså bli av med böcker man hade för mycket kvar av och ville sälja slut på

Och jag insåg, allteftersom åren gick, att böcker jag själv läst och älskat under barndomen och ungdomen inte längre gick att få tag på, i alla fall inte på svenska, annat än som begagnade – via biblioteksgallringar och bokbörsen.

Men det är egentligen inte förrän de senaste åren, när jag själv blivit utgiven författare, på hybridförlag, som det riktigt landat hos mig:

Mina böcker har en upplaga på ett visst antal böcker.→ Läs resten av inlägget!

“Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!” (Lotta på Bråkmakargatan.)

Till exempel kan jag skriva. Tre böcker har jag gett ut! Och vore jag Lotta så skulle jag kunna säga rakt ut att de är väldigt bra.

Det jag inte alls är bra på är att sälja saker. Inte ens mina egna böcker.

Jag är också väldigt dålig på att våga göra saker som jag inte har koll på hur de går till. Saker där det helt tydligt verkar finnas Det Där Självklara Sättet Man Gör På TM men som jag inte alls har koll på.

Till exempel stå på mässor och event och sälja böcker.

Eller att få en bokhandel att ta in ens böcker.

Eller få en Ica Maxi eller liknande att ta in ens böcker och att man har event där och signerar böcker och gud vet allt.

Eller hur vet man vilka sätt som är värda jobbet och vilka man lika gärna kan låta bli?

Eller … ja, ni fattar. Hoppas jag.

Jag tycker det är jätteläskigt. Mitt huvud geggar ihop sig totalt av alla delar jag inte har koll på men måste ta mig an. Resultatet blir mest en massa ångest – och inget mer. Inget mer alls.

Så, snälla ni, berätta! Hur gör man ovanstående? Berätta klart och tydligt och punktvis. Inklusive de där sakerna ni själva inte hade tänkt på. (Nej, ni behöver inte berätta era bästa säljknep, det är okej.)

Och ni som köper böcker, var köper ni dem? Och varför?→ Läs resten av inlägget!

Att vara författare är inte en dans på rosor.

De allra flesta av oss kan inte leva på skrivandet. Vi skriver på fritiden, som en hobby, vid sidan om det vanliga jobbet eller studierna. Inte för att det är lönsamt, utan för att vi inte kan låta bli.

Skrivandet är en märklig drivkraft. Om man är en skrivande människa så är det svårt att låta bli. Skrivandet är ett utlopp för något. En fristad. En flykt från verkligheten, eller en möjlighet att bygga en bättre verklighet än den vi lever i. (Eller båda delar.)

Och att det man skriver även ska bli utgivet är det ultimata mervärdet. Att få hålla i den fysiska boken. Att få dela sina tankar, berättelser, formuleringar, med fler. Kunna glädja andra. Kunna få feedback i form av andras tankar om det man åstadkommit.

Därför är vi många som satsar på utgivning. Fastän vi egentligen inte har tid. Fastän en del av oss med största sannolikhet kommer att gå back ekonomiskt. För drivkraften är så stor. Mervärdet – känslomässigt, utvecklingsmässigt – är så stor. Skrivandet ger våra liv mål och mening på ett sätt som vardagen inte riktigt erbjuder.

Och när vi väl står där, med utgivna böcker, så ska vi orka sälja dem också. Få dem att synas. Kanske synas själva. Fastän det inte är försäljare vi är, utan just bara författare, som tycker att det är våra berättelser som är det värdefulla, att det borde räcka. Och vi har redan gjort av med den tid och den ork vi hade.→ Läs resten av inlägget!