Oseriös underhållning?

”Men alltför många författare som från början skriver sci-fi slår i ett slags glastak och släpps inte in. Det har redan konstaterats att många stora förlag helt enkelt inte kan något annat än socialrealism och därmed inte vet vad de ska göra med fantastik. Det är märkligt. Det handlar ju inte om någon liten udda genre. Det handlar om en månghövdad hydra som kan ta i princip vilken form som helst.

Science fiction kan vara ett uppror där folk som koloniserats slår sig loss och skapar sin egen framtid. Det kan vara en fristad där de som nu lever under förtryck kan känna sig hemma och odla hopp om en bättre värld. Det kan vara en plats där brännande frågor behandlas: hur vill vi leva? Hur ska vi klara oss igenom svåra tider? Vilka är vi och vilka vill vi vara? Och vad finns där ute? Allt detta har sience fiction-författare funderat på. Se det som en stående inbjudan: en annan värld är möjlig. Allt du behöver göra är att glänta på dörren.”

Karin Tidbeck skriver i Expressen om att science fiction i Sverige ofta betraktas som oseriös underhållning och förklarar varför det är fegt.

Karin Tidbeck: Varför krävs en pizzeria i Linköping för att räknas? (Artikel i Expressen)Läs resten av inlägget!

Jag skäms över att skriva fantasy

Jag skäms över att skriva fantasy.

Och jag skäms specifikt över att jag skriver DEN sortens fantasy.

Prinsessor är ju bara för småflickor, det vet väl alla? Det har vi fått itutat oss sedan vi var små. Intresset för prinsessor ska man växa ifrån, helst fortare än kvickt.

Och kärlek, det är ju bara banalt. Speciellt kärlek mellan prinsar och prinsessor. Fullkomligt patetiskt, ju!

Ska man vara en seriös författare, en som är värd att placeras i facket ”litteratur”, så ska man skriva om helt andra saker. Diskbänksrealism, typ.

Nej, jag skäms inte över mina texter. Det är inte någon stereotyp sagoversion av prinsar, prinsessor och kärlek jag förmedlar. Och det finns en hel massa andra kvaliteter i mina texter. Jag är nöjd med hur jag använder sagokulissen till att lyfta helt andra saker. En del av det ganska nära det man skulle kalla diskbänksrealism, bortsett från att det inte finns några moderna diskbänkar i mina böcker.

Men jag skäms över att berätta vad mina böcker handlar om. För den kortfattade versionen, den som man har utrymme att berätta i en fyraraders introduktion om bokserien, den innehåller ungefär de där bitarna. Klassiskt sagoupplägg. Fattig flicka visar sig vara prinsessa. Prinsessa blir kär i prins. En värld där arvmonarki är fullkomligt självklart, fastän det sett med mina moderna ögon egentligen är en helt bisarr tanke. På ytan är det så väldigt långt från mina värderingar och principer.

Därför skäms jag varje gång jag ska berätta om mina böcker. För jag tycker själv det låter så banalt att jag inte riktigt vill stå för det.→ Läs resten av inlägget!

But I did it my way

Objektivt sett släppte jag mina böcker vid helt fel tillfälle.

Att släppa böcker handlar inte bara om att skriva klart, bearbeta, layouta, trycka och ha en färdig bok som potentiella läsare kan köpa. Det handlar också om att dessa potentiella läsare ska få reda på att boken finns och bli så intresserade att de väljer att köpa boken och läsa den, och de sedan i sin tur ska få andra att bli intresserade, och så vidare. Annars blir det ju bara en massa lådor med böcker som står och samlar damm.

För att åstadkomma allt detta behöver man förstås vara på en plats i livet där man är öppen för att ställa sig på barrikaderna och skrika ut ”Jag har släppt världens bästa böcker! Läs dem!” – eller nåt ditåt. Och i ärlighetens namn är det nog inte så jag funkar, oavsett tidpunkt i livet. Men när jag släppte böckerna var jag det kanske ännu mindre än vissa andra perioder i livet.

Ångrar jag att jag släppte böckerna när jag gjorde det?

Ibland. I alla fall under det första ögonblicket. Sedan tänker jag efter och minns varför jag gjorde det.

När den som betyder allra mest för en i världen har dött alldeles för tidigt i livet så behöver man hitta något att leva för. Ja, jag vet, på ett sätt ska barnen räcka för det. Men jag behöver också ha en egen drivkraft, något som håller mig över ytan, om jag ska kunna ha ork att vara en bra mamma.→ Läs resten av inlägget!

Har du läst mina böcker? Vill du hjälpa mig?

Eftersom jag är författare inom en genre som inte syns så mycket i ”kulturella” sammanhang, och inte heller har ett starkt förlag bakom mig som står för marknadsföring, så är mina läsare extra viktiga för att nå vidare till fler läsare.

Vill du hjälpa mig?

Det här är i så fall några av de saker du kan göra: 

1. Lämna ett omdöme/betyg!

Sätt ett betyg från 1 (dålig) till 5 (jättebra). Det finns många ställen du kan lämna ett betyg/omdöme på mina böcker:

2. Skriv en recension!

Om du hellre vill formulera dig i ord (sätta betyg är ju svårt!) så kan du skriva en recension. I de här sammanhangen kan en recension vara alltifrån ett par meningar till en fullskalig analys – du bestämmer själv hur mycket du har att säga. 

Recensioner kan lämnas på samma ställen som betygen. 

Du kan förstås också skriva en recension i din blogg, på ditt instagramkonto, i ditt facebookflöde eller där det passar dig. 

Eller skicka en recension till mig via mejl, så lägger jag ut den bland recensioner här på elsinorien.se

3. Berätta för vänner, familj, kollegor eller andra

Boktips från människor som känner är ofta extra värdefulla, eller hur?

– Men Sanne, vill du verkligen att jag ska sätta betyg eller skriva en recension även om jag inte tyckte om dina böcker?Läs resten av inlägget!

Kvalitet

Jag är inte särskilt kulturell av mig, inte på det sätt man ska vara i alla fall.

Nyss tittade jag på Kulturnyheterna och såg av en händelse ett inslag om att kvalitetslitteratur har svårt att slå digitalt. Det framgick dock inte alls vad som avsågs med ”kvalitetslitteratur”* – men däremot var den andra kategorin tydligen ”populärlitteratur”. Och det var väl lite underförstått att den som tittade på programmet borde vara insatt i begreppen.

Som sagt var, jag är ju helt uppenbart inte kulturell på rätt sätt. För jag tycker att även populärlitteratur kan vara kvalitetslitteratur. Kvalitet har inget att göra med om något är populärt eller kan läsas av vanligt folk.

Tycker jag då.→ Läs resten av inlägget!

Inte på bokmässan

Bokmässan. Jag har aldrig varit där.
I ärlighetens namn har jag nog aldrig, innan jag själv blev utgiven författare, haft en tanke på att åka dit. Till bokmässan åker människor som är ”i kultursvängen”. Folk som läser ”rätt sorts” böcker, sådana som ses som seriösa eller är coola i den där kulturella sfären som jag aldrig hört till. Och så journalister som ska bevaka, förstås.

Men inte sådana som jag.

Som barn var jag en storläsare. Sedan tunnades det ut, för att det inte längre fanns tid och utrymme att uppslukas av böcker på det sätt jag gjorde, när man skulle hinna med att plugga och annat. Så mitt läsande blev magrare eller mer anpassat till kortare perioder av läsning. Med enstaka undantag kom jag väl aldrig vidare från YA (young adult) till sånt som ses som riktig vuxenlitteratur.

Men nu är jag utgiven författare.

När mitt förlag (Visto) tidigare i år frågade vilka författare som ville delta på bokmässan i år så var jag redan från början på det klara med att jag skulle tacka nej. Inte på grund av mina fördomar mot mässan 😉 utan på grund av livssituationen. Ensamstående mamma som lever med sviter av tidigare utmattning. Det funkar dåligt i ett sammanhang där man ska vara social många timmar per dag.

Nu ser jag allas förberedelser för bokmässan i flödet: förlag, författarkollegor, Fantastikbokklubben … Och jag känner faktiskt en liten gnutta avundsjuka. Fan, jag känner faktiskt en liten längtan att vara med!

Jag vet att mitt beslut att inte vara med är rätt.→ Läs resten av inlägget!

Inget ymnighetshorn av böcker

När jag var ung/yngre antog jag att böcker som blivit utgivna liksom alltid fanns att tillgå.

Det var förstås inte så att jag hade funderat igenom det där ordentligt egentligen. Eller funderat över det över huvud taget. Det var mer så att det fanns ett före och ett efter: först fanns en bok inte, och sedan fanns den. Den kunde liksom inte ta slut, för då trycktes det väl nya. Och jag hade väl inte riktigt funderat över hur det där gick till – upplagor och tryckningar hade jag visserligen noterat på tryckortssidan, men inte funderat djupare över, och lagerhållning hade aldrig passerat mina tankar.

Det är ju ofta så: saker man inte haft skäl att fundera över har man ett vagt ogrundat antagande om, ofta helt lösryckt från ingenstans. Tills man får skäl att börja fundera.

Nån gång började det väl ändå sippra in.

Jag visste ju egentligen ganska tidigt att bokrean i första hand (på den tiden) skulle handla om att sälja slut på restupplag, alltså bli av med böcker man hade för mycket kvar av och ville sälja slut på

Och jag insåg, allteftersom åren gick, att böcker jag själv läst och älskat under barndomen och ungdomen inte längre gick att få tag på, i alla fall inte på svenska, annat än som begagnade – via biblioteksgallringar och bokbörsen.

Men det är egentligen inte förrän de senaste åren, när jag själv blivit utgiven författare, på hybridförlag, som det riktigt landat hos mig:

Mina böcker har en upplaga på ett visst antal böcker.→ Läs resten av inlägget!

Sälja är svårt

“Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!” (Lotta på Bråkmakargatan.)

Till exempel kan jag skriva. Tre böcker har jag gett ut! Och vore jag Lotta så skulle jag kunna säga rakt ut att de är väldigt bra.

Det jag inte alls är bra på är att sälja saker. Inte ens mina egna böcker.

Jag är också väldigt dålig på att våga göra saker som jag inte har koll på hur de går till. Saker där det helt tydligt verkar finnas Det Där Självklara Sättet Man Gör På TM men som jag inte alls har koll på.

Till exempel stå på mässor och event och sälja böcker.

Eller att få en bokhandel att ta in ens böcker.

Eller få en Ica Maxi eller liknande att ta in ens böcker och att man har event där och signerar böcker och gud vet allt.

Eller hur vet man vilka sätt som är värda jobbet och vilka man lika gärna kan låta bli?

Eller … ja, ni fattar. Hoppas jag.

Jag tycker det är jätteläskigt. Mitt huvud geggar ihop sig totalt av alla delar jag inte har koll på men måste ta mig an. Resultatet blir mest en massa ångest – och inget mer. Inget mer alls.

Så, snälla ni, berätta! Hur gör man ovanstående? Berätta klart och tydligt och punktvis. Inklusive de där sakerna ni själva inte hade tänkt på. (Nej, ni behöver inte berätta era bästa säljknep, det är okej.)

Och ni som köper böcker, var köper ni dem? Och varför?→ Läs resten av inlägget!

Köp en bok!

Att vara författare är inte en dans på rosor.

De allra flesta av oss kan inte leva på skrivandet. Vi skriver på fritiden, som en hobby, vid sidan om det vanliga jobbet eller studierna. Inte för att det är lönsamt, utan för att vi inte kan låta bli.

Skrivandet är en märklig drivkraft. Om man är en skrivande människa så är det svårt att låta bli. Skrivandet är ett utlopp för något. En fristad. En flykt från verkligheten, eller en möjlighet att bygga en bättre verklighet än den vi lever i. (Eller båda delar.)

Och att det man skriver även ska bli utgivet är det ultimata mervärdet. Att få hålla i den fysiska boken. Att få dela sina tankar, berättelser, formuleringar, med fler. Kunna glädja andra. Kunna få feedback i form av andras tankar om det man åstadkommit.

Därför är vi många som satsar på utgivning. Fastän vi egentligen inte har tid. Fastän en del av oss med största sannolikhet kommer att gå back ekonomiskt. För drivkraften är så stor. Mervärdet – känslomässigt, utvecklingsmässigt – är så stor. Skrivandet ger våra liv mål och mening på ett sätt som vardagen inte riktigt erbjuder.

Och när vi väl står där, med utgivna böcker, så ska vi orka sälja dem också. Få dem att synas. Kanske synas själva. Fastän det inte är försäljare vi är, utan just bara författare, som tycker att det är våra berättelser som är det värdefulla, att det borde räcka. Och vi har redan gjort av med den tid och den ork vi hade.→ Läs resten av inlägget!

Funderingar kring prissättning

Jag funderar en hel massa kring det här med prissättning och psykologi.

Kring vårt till synes eviga behov av rabatter och kampanjer för att komma till skott att köpa något. Inte för att saken egentligen är dyr till ordinarie prus – utan för att det gör något med oss att veta att JUST NU är det extra billigt, och om några dagar är det (kanske) inte det.

Och kring vår märkliga vilha att betala mer för kringprodukter – som tröjor med tryck eller doftljus – än för själva boken eller musiken eller vad det nu är någon kreativ människa skapat.

Jag tänker att mina böcker nog egentligen är för billiga. De är för billiga sett utifrån det jobb som ligger bakom. Men de är nog också för billiga utifrån prispsykologi? Om de jag hade ett dubbelt så högt grundpris så kunde jag då och då sälja dem för halva priset, och då skulle jag säkert få sålt fler böcker i praktiken – eller vad tror ni? 😉

Och ja, det finns förstås hur mycket som helst skrivet i det här ämnet, av folk som kan sånt. De böckerna är säkert dyrare än mina. Men det kvittar; jag är för ointresserad av försäljning för att vilja fördjupa mig i ämnet. Det finns så många intressantare saker att läsa om. Tycker jag.

Vad mina böcker kostar? Både Lysande klot tvenne och Knutar och band har ett styckpris på 169 kronor (plus porto) om du köper direkt av mig, och några tior mer eller så hos de vanliga nätbokhandlarna.→ Läs resten av inlägget!