Etikett: döden

Okategoriserade

Döden och böckerna

Döden finns i mina böcker också. Förstås. Framför allt i andra och tredje boken, som jag skrev efter att min man dog.

Framsida av boken Knutar och band. Linnetyg i bakgrunden. Vallmo i nederkanten. En liten spiralorm längst upp. Titeltext och författartext.
Framsida av boken Viddernas väv. Myrmark med små öppna vattenytor varvat med gräs och ull. I förgrunden spindelväv. I fjärran gulaktig dimma. Längst upp ett svävande klot. Titeltext och författartext.

Döden tog plats i Knutar och band för att den behövdes för handlingen. Men när jag väl hade placerat den där, så fylldes den på med mina egna ganska färska erfarenheter. Vardagliga tankar. Irritationsmoment. Stora reflektioner, och dödens obegriplighet.

En stor skillnad mellan böckerna och min verklighet är vem det är som dör. I böckerna är det inte ”kärleksintresset” som drabbas. (Gu så banalt det låter när det uttrycks så! Men jag väljer att använda det uttrycket här ändå, för att inte spoila en massa annat.) Det har på sätt och vis försvårat skrivandet, för en hel del av de erfarenheter av döden jag hade velat skriva in – både för min egen bearbetning och för andras förståelse – är helt enkelt inte ”tillämpliga” Och visst har tanken drabbat mig då och då, att det skulle finnas en poäng med att … Men där har jag själv som författare sagt nej. Detta ska jag inte utsätta min huvudperson för. Så mörk får inte min verklighetsflykt bli. Så onda saker ska hon inte behöva hantera. Där går gränsen för vad jag utsätter henne för.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Om döden och behovet av att bli sedd

Jag heter Sanne, och jag skriver om döden oftare än vad vissa är bekväma med.

Det är inget avsiktligt, ingen medveten strategi. Det finns ingen bakomliggande tanke av typen ”vi måste prata mer om döden”.

Jag skriver om det jag har på hjärtat, eller om det som rör sig i mina tankar. Plitar ner reflektioner, binder ihop dem med annat, och släpper ut dem till världen utanför.

När den människa man stått allra närmst dör, kommer döden för alltid att finnas som en del i ens vardag. Döden finns där i allt man upplevt tillsammans, i minnen, i vardagsföremål, i beslut.

Om något så håller jag tillbaka. Försöker att inte dra upp döden, eller personen som är död, riktigt så ofta som jag spontant skulle. Hindrar mig ibland, för jag vet, eller anar, att en del blir obekväma. Men oftast har jag inte ork eller lust, att ta den hänsynen. Jag vill inte begränsa mig på det viset.

Ibland blommar sorgen och saknaden upp och blir större. Då skriver jag också mer om döden.

Jag vet att det kommer att innebära hjärtan och likes. Och jag vet att en del kommer att tolka det som att jag är ”uppmärksamhetstörstande”, och att det är något fult. Vilket i sig är märkligt. De allra flesta människor behöver uppmärksamhet. Vi behöver bli sedda.

Den som såg mig allra mest var han. Inget kan nånsin ersätta det. Men i de allra mörkaste dagarna överlever jag på att andra ser och uppmärksammar min smärta. Varje litet hjärta får mig att orka en liten stund till, känna mig sedd i det största mörkret.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

När jag drömmer om han som är död

Ibland drömmer jag om honom. I drömmarna har han alltid fortsatt leva efter den antagna dödsdagen i maj för åtta år sedan. Inga fler cellgiftsbehandlingar, inga läkarkontroller, inga förklaringar. Och inte heller något öppet liv – i de flesta av de här drömmarna är det ytterst få som vet att han lever.

Det är liksom aldrig de sakerna som är centrala i de där drömmarna. Snarast är det något som dyker upp som en undran efter ett tag. ”Borde du inte trots allt gå till någon läkare någon gång?”

I min vakna vardag är han ganska fjärran. Tänker jag på honom så är det mer utifrån praktiska aspekter, eller saknaden efter att ha någon att dela tillvaron med. I drömmarna är han levande, en människa, någon jag har känslor för. En självklarhet, som när han levde och fanns. Fast ändå inte, för i drömmarna finns det ändå alltid någon sorts distans. Att han inte kan bo här utifrån att han antas vara död, att vi inte kan träffas mer än undantagsvis, eller något liknande.

Inatt, eller snarast i morse, drömde jag en dröm med honom. Fast han var avståndstagande på ett sätt han inte brukar. Vi var uppenbarligen inte ens ihop längre. Och jag kände mig nödgad att påpeka att han faktiskt lovat att han alltid skulle finnas som vännen, oavsett om vi nånsin gjorde slut – det lovade han redan de allra första trevande dagarna 1999, när vi konstaterat att vi var ihop och jag var rädd att förlora den fantastiska vän han redan hade hunnit bli under den månad vi känt varandra.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Till Moxie

Till Moxie
Tack för alla åren när
jag inte behövde Elsinorien.

Moxie. Det var så han kallades av många, och en hel del av dem visste nog faktiskt inte vad han egentligen hette.

Vi träffades första gången i början av juli 1999, och vi blev ihop nästa gång vi träffades, fem veckor senare.

I ungefär den vevan la jag undan mina bokmanus och de dåliga samveten jag länge hade förknippat dem med. Men det hade egentligen inget med honom att göra. Jag hade tagit examen, kommit in på en annan efterlängtad utbildning, och livet var i största allmänhet i en fas när det var läge att ta den sortens beslut. Det var länge sedan det funnits tid eller lust för bokskrivandet. Det var bättre att bestämma sig för att stoppa undan skrivandet, till en annan punkt i livet när det passade bättre.

Under åren med Moxie behövde jag inte Elsinorien eller den verklighetsflykt jag skapat själv. Med Moxie hade jag något jag aldrig riktigt vågat tro på för egen del. Jag hade fullt upp med att göra verklighet av gemensamma drömmar och mål. Självklart var det inte perfekt (renovering, arbetslöshet, småbarnsår, sjukdom, och så vidare), men överlag väldigt bra.

Sen kom cancern. Räknat från diagnosen fick vi knappt ett år, ett bonusår skapat av cellgifter och modern sjukvård, innan han dog, den 2 maj 2016.

När det värsta kaoset efter döden lagt sig plockade jag fram mina gamla bokskriverier. För jag behövde egna drömmar, egna mål. Att skriva klart mina böcker och få dem utgivna blev det mål som höll mig över ytan, drev mig framåt.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Tankar i en sparrisrad

När min man fyllde 40 år fick han en sparrisrad av mig och barnen. 10 sparrisplantor som vi skulle gräva ner enligt konstens alla regler.

Fast vi planterade inte sparrisraden förrän kommande år, för min man fyllde år i augusti, och sparrisrötter säljs på våren. I maj 2013 kom sparrisplantorna slutligen på plats.

Första året ska man helst bara skrda någon enstaka sparris och mestadels låta sparrisen etablera sig. Sedan kan man ta lite mer för vart år. Efter tre år kan man skörda fullt ut, vilket innebär att man skördar all sparris som kommer upp fram till midsommar (sedan ska man alltid låta den vara).

Sparrisen tittar upp någon gång i april, men det är först i början av maj den vuxit sig så hög att det är dags att skörda.

Våren 2016 var det tre år sedan min mans sparrisrad planterades. Den 2 maj 2016 dog min man, 43 år och 9 månader gammal.

En välvårdad sparrisrad kan leva och ge god skörd i flera decennier. Vår sparrisrad är inte välvårdad. Det är svårt att hinna med att ta hand om en trädgård på nästan 2000 kvadratmeter som ensamstående mamma i en tillvaro där andra bekymmer alltid behöver lösas först.

Vi hade drömmar om en prunkande trädgård, med välfyllt trädgårdsland, en örtagård full med spännande växter, och en matkällare full med egen saft och sylt. Istället hann vi aldrig klippa häckarna färdigt ens en gång per säsong. Barnen och husrenoveringen tog all tiden. Sedan började barnen bli större, och vi skulle få tid, men då fick min man obotlig cancer.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

What doesn’t kill you

Har du gått igenom något riktigt jobbigt i livet? Något som varat under lång tid, där du hela tiden varit under stor press. Där livet varit en konstant ångest, ett mentalt kaos, och du aldrig riktigt kunnat vila och slappna av, för även de stunnder du inte behövt hantera de praktiska konsekvenserna [av vad det nu var] så har oron hela tiden funnits där, i precis allt.

Och sen tar den där perioden slut, i alla fall mer eller mindre. Man ror iland kaoset. Överlever i alla fall. ”Lyckligt slut”, kallas det väl ibland. ”Det ordnade ju sig”, säger folk omkring en. Och sen förväntas man liksom återvända till den tidigare verkligheten, som om nästan inget hade hänt. Lite äldre, lite visare, men i grunden ändå samma person som innan.

Röd vallmor på grå bakgrund, och texten What doesn't kill you

Har du varit igenom något riktigt jobbigt så vet du att det inte funkar så. Visst, till vissa delar är man samma person som innan. Och på andra sätt har förutsättningarna ändrats helt.

Ofta ändras ens syn på livet, på vad som är viktigt. Och det kan vara ganska enkelt att förstå för omgivningen.

Det som kan vara svårare att förstå är det som är mindre synligt. Nya skörheter och ömtåligheter. Att man reagerar på saker som ingen förstår varför – för de var inte där, och de förstår inte vad som triggar. Att man plötsligt inte tycker att något är meningsfullt längre, fastän man ”borde” tycka tvärtom. Att man liksom tappat tråden i livet, eller är rädd för allt. Att man behöver hjälp att hitta en ny väg framåt för att inte fastna på den punkten man landade när kaoset omkring en bedarrade.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Döden, men inte DEN döden

Jag skriver om död och sorg i mina böcker. Ändå går jag aldrig in på den riktigt djupa sorgen, låter aldrig huvudkaraktären mista den allra viktigaste på det sättet.

Det kan på sitt sätt tyckas märkligt. Man ska gräva där man står. Använda sina egna erfarenheter. Och detta är nog den allra mest djupgående upplevelse jag haft i livet.

Men den erfarenheten, av att förlora sin älskade till döden, den ville jag inte skriva om i böckerna. Och den erfarenheten ville jag inte lägga på Ailsa.

Jag har skrivit massor om att förlora min älskade, men på annat sätt. Bloggat om det. Bearbetat döden och sorgen det genom att skriva om dem. Små och stora plågsamma utsnitt ur sorgen och dess olika skeden.

Och visst har jag hämtat ur detta, ur min egen erfarenhet, när jag skrivit om död och sorg i böckerna om Elsinorien. Jag har bara hållit mig borta från det värsta bråddjupet.

För bokskrivandet var överlevnad och verklighetsflykt. Och vissa upplevelser önskar jag ingen annan. Inte ens tillfälligt i en läsupplevelse.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Vi som lever nu vet inte hur det slutar

Man vet inte förrän i efterhand hur något slutar. Eller ens när.

Det där funderar jag ofta på.

Man är själv så fast i de förutsättningar man själv lever i, och det är samtidigt så lätt att glömma bort att man är det. Fast.

Om man exempelvis tänker på någonting som hände under andra världskriget, låt säga 1944, så tänker jag lätt ”Ja, men då var det ju bara ett år kvar av kriget”. Som att jag på något vis tycker att det borde varit betryggande för människorna år 1944, att veta att det bara var ett år kvar av kriget.

Och sen kommer den, efter ett kort tag: insikten som är nån sorts bakvänd aha-upplevelse: Människorna år 1944 visste inte när kriget skulle sluta. Vilket ju är fullkomligt självklart egentligen. Men när man levt hela sitt liv efter världskrigen, så är det ibland som att åren för när de där krigen började och slutade är något förutbestämt, som människor i alla tider måste ha vetat om.

Men framtiden vet vi inte hur den blir. Och vi vet inte heller hur nutiden hade sett ut om en del av de saker som hände inte hade hänt.

Om jag inte hade känt att jag behövde jobba med miljö, så hade jag kanske skrivit klart mina böcker tidigare. Då hade böckerna blivit väldigt annorlunda mot vad de blev. (Kanske inte den första men resten.)
Om inte min man hade dött så hade böckerna sannolikt inte blivit klara än. För då hade jag fortsatt att ägna mig åt andra saker ett bra tag till, och plockat upp bokskrivandet när barnen flyttat hemifrån.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Verklighetsflykt och brist på äkta vara

Jag känner ett desperat behov av verklighetsflykt. Att försvinna bort till något annat. Att fylla tomrummet efter det som inte längre finns.

Det är förstås mörkret. Årstiden. Bristen på dagsljus.

Men det är också sju och ett halvt år utan honom. För var dag som går längre och längre tid i ensamhet. Ett liv utan någon annan som sitter i soffan om kvällarna. Utan någon självklar att göra saker med. Att dela ansvar och drömmar med. Att öppna min själ för och få gensvar av. Att dela närhet med, på alla tänkbara plan.

Magi och verklighetsflykt behövs alltid för att överleva så här års. Behovet blir större ju mer tomhet och saknad tillvaron bjuder.

Behovet av verklighetslykt var ett av skälen till jag plockade upp mitt bokskrivande när älsklingen hade dött. Bristen på själslig närhet färgade av sig på berättelserna, påverkade deras utformning, även när jag försökte hålla distansen.

Nu har det gått flera år sedan jag skrev på allvar. November 2023 är fylld med vardag av ett förhållandevis fungerande slag men med för mycket tråkiga måsten jag aldrig hinner ikapp.

Jag skulle behöva tid för verklighetsflykten. För att skriva min egen verklighetsflykt. För att fylla tomrummet efter honom. Fly tomrummet.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp

Sensommaren 1999. Jag är nyförälskad, och huvud, kropp och själ är överfyllda av tankar och känslor. Nyblivne pojkvännen har skickat ett kassettband med de första Lasse Winnerbäckskivorna, en på var sida av kassettbandet, eftersom min skrala ekonomi inte tillåter skivköp – jag ska snart börja på en dyr utbildning utan studiemedel.

Jag lyssnar på Lasses låtar igen och igen, och gråter. Gråter över igenkänning i låttexterna, gråter av den överväldigande känslan av att för första gången dela livet med en människa som förstår så mycket av mig och uppskattar det som andra bara tycker är konstigt. Samt gråter av saknad, för den nyblivna pojkvännen bor runt 40 mil bort.

1 oktober 2023. Jag är på väg hem från bokmässan, påfylld av positiva upplevelser, samhörighet och uppskattning. Spotify spelar ”Tretton trappor opp” med Lasse. Och tårarna tränger sig på, så där att jag får försöka hålla tillbaka dem under körningen. ”Och nu så står jag ensam här, bland brända skepp och körda lopp.” Alla gemensamma drömmar, hela den gemensamma grunden av samma blandning av kreativitet och verklighet, bubblar upp och väcks, allt det där som aldrig funnits med någon annan på det viset, på det djupet.

Imorgon är det sju år och fem månader sedan han dog. Jag har ett helt okej liv, givet alla omständigheter. Jag har rest mig igen, ur helvetet av hans död och en massa annan skit som kom därefter. Men ibland blir saknaden ändå överväldigande. Speciellt när jag nyss blivit påmind om livets finare sidor, som nu på bokmässan.→ Läs resten av inlägget!