Silke: 15 maj 2006 – 13 augusti 2024

En gång i tiden var du en liten kattunge som tyckte om att krypa in bakom mitt utsläppta hår i nacken. Det var fruktansvärt länge sedan.

18 år och nästan tre månader blev du. Det är oändligt långt för att vara en katt. Och hela ditt liv har du levt här hos oss, på samma plats, i samma hus, sedan du föddes i soffhörnet. Fast det kunde slutat redan när du var ett drygt halvår, när du hade hunnit krypa in i tvättmaskinen medan jag hämtade mer tvätt som skulle i, och du fick åka tvättmaskin (40-tvätt, tack och lov!) en kort stund, innan jag fattade vad det var som lät så konstigt.

Som ung katt hunsades du av din mamma Saskia, som nog tyckte att du borde flytta hemifrån. Med tiden blev rollerna de ombytta och det var du som hunsade henne. De senaste fem åren har du fått klara dig utan henne och har istället hunsat lillkatt Artemis.

Om en stund är det meningen att jag ska försöka orka gå ut och gräva en grav till dig, intill din mamma. Det hade förmodligen ingen av er gillat?

Jag har tänkt så mycket på döden. På skillnaden mellan människors död – där vi håller liv i någon så länge det är möjligt – och döden för ett älskat husdjur, där man istället väntas ta beslutet om när det är dags att avsluta livet. Visst, de flesta katter jag haft har dött av andra orsaker, men när det handlar om en gammal individ, utan akuta skador eller smärtor …?→ Läs resten av inlägget!

Jag har bröllopsdag

Några timmar in på dygnet, den 8 augusti 1999, frågade han: ”är vi ihop nu?”. Och jag konstaterade att det var vi.

Idag är det alltså 25 år sedan vi blev ihop. Och på dagen 10 år senare gifte vi oss. Det innebär 15-årig bröllopsdag idag.

Giftermålet förrättades utanför en mölla som brann ner året efter. Och numera räknar jag oftast åren som gått sedan min älskling dog. Drygt åtta år nu.→ Läs resten av inlägget!

Födelsedagar, tid och traditioner

Någon gång i slutet av juli 1999 fick jag frågan om jag ville komma upp till Linköping på födelsedagsfika med tårta den 1 augusti. Jag kunde inte då, men åkte upp helgen efter, och resten är, som det brukar sägas, historia.

Födelsedagsfikor för familj och vänner har sedan varit vår stående tradition. Med födelsedagar på sommaren passade det både honom och mig väldigt väl att på ett okomplicerat sätt träffa folk här hemma i trädgården (eller inomhus om det råkade regna) med kakor och tårta.

De senaste åren har jag inte kommit mig för att ordna födelsedagsfika för egen del. Det är väl en kombination av utmattningen och pandemieffekter – en massasaker kom liksom av sig. Men hans födelsedag fortsätter vi att fira med fika, om än i liten skala, oftast bara jag och barnen.

I år blev det inte i kyrkbacken utan istället hemma i trädgården, men innan dess var jag borta vid hans grav och vattnade rosen och så där.

På sistone har jag sett många i min egen generation posta olika memes och annat på temat ”År XXXX är väl bara Y år sedan”. Jag tänker att tidsuppfattning påverkas mycket av hur pass stabil ens tillvaro är. 2014, alltså det sista året innan han blev sjuk, känns som väldigt längesedan för mig. Det är på andra sidan av en tidsmässig mur.→ Läs resten av inlägget!

Och så trillar jag ner i sorgehålet igen

Det här är inte alls vad jag borde posta idag. Jag borde skriva något inspirerande eller kul eller klokt eller i alla fall relevant.

Men efter en dag när allting krånglat, på alla olika plan, så är det här jag är igen. Här, i det som texten på bilderna baseras på. Fast i den verkliga verkligheten, där känslan är så mycket starkare och smärtsammare än i den tillsnyggade och tillslätade bokversionen. Efter åtta år så trillar jag ner där igen, i det djupa svarta hålet av saker som krånglar och trasslar och som jag inte har koll på för att han dog och han hade koll på en del saker som jag inte hade – eller har.

Arg och besviken på mig själv. Arg på honom. Förbannad på mig själv för att jag inte kan allt, inte haft möjlighet att ta igen det än, för jag har behövt prioritera annat än datorer och externa hårddiskar och annan sån skit, för jag har försökt få livet att fungera för oss som är kvar och se till att barnen tagit sig igenom skolan, och jag har ändå bränt ut mig och trädgården växer ändå igen.

Jag behöver skriva massor om det här, men det har jag inte tid med, för maten är fortfarande inte klar, för jag har gråtit istället för att kaga mat.

Texten på bilderna är från Knutar och band, men lätt modifierad för att minska bokspoilandet.→ Läs resten av inlägget!

Döden och böckerna

Döden finns i mina böcker också. Förstås. Framför allt i andra och tredje boken, som jag skrev efter att min man dog.

Döden tog plats i Knutar och band för att den behövdes för handlingen. Men när jag väl hade placerat den där, så fylldes den på med mina egna ganska färska erfarenheter. Vardagliga tankar. Irritationsmoment. Stora reflektioner, och dödens obegriplighet.

En stor skillnad mellan böckerna och min verklighet är vem det är som dör. I böckerna är det inte ”kärleksintresset” som drabbas. (Gu så banalt det låter när det uttrycks så! Men jag väljer att använda det uttrycket här ändå, för att inte spoila en massa annat.) Det har på sätt och vis försvårat skrivandet, för en hel del av de erfarenheter av döden jag hade velat skriva in – både för min egen bearbetning och för andras förståelse – är helt enkelt inte ”tillämpliga” Och visst har tanken drabbat mig då och då, att det skulle finnas en poäng med att … Men där har jag själv som författare sagt nej. Detta ska jag inte utsätta min huvudperson för. Så mörk får inte min verklighetsflykt bli. Så onda saker ska hon inte behöva hantera. Där går gränsen för vad jag utsätter henne för.→ Läs resten av inlägget!

Om döden och behovet av att bli sedd

Jag heter Sanne, och jag skriver om döden oftare än vad vissa är bekväma med.

Det är inget avsiktligt, ingen medveten strategi. Det finns ingen bakomliggande tanke av typen ”vi måste prata mer om döden”.

Jag skriver om det jag har på hjärtat, eller om det som rör sig i mina tankar. Plitar ner reflektioner, binder ihop dem med annat, och släpper ut dem till världen utanför.

När den människa man stått allra närmst dör, kommer döden för alltid att finnas som en del i ens vardag. Döden finns där i allt man upplevt tillsammans, i minnen, i vardagsföremål, i beslut.

Om något så håller jag tillbaka. Försöker att inte dra upp döden, eller personen som är död, riktigt så ofta som jag spontant skulle. Hindrar mig ibland, för jag vet, eller anar, att en del blir obekväma. Men oftast har jag inte ork eller lust, att ta den hänsynen. Jag vill inte begränsa mig på det viset.

Ibland blommar sorgen och saknaden upp och blir större. Då skriver jag också mer om döden.

Jag vet att det kommer att innebära hjärtan och likes. Och jag vet att en del kommer att tolka det som att jag är ”uppmärksamhetstörstande”, och att det är något fult. Vilket i sig är märkligt. De allra flesta människor behöver uppmärksamhet. Vi behöver bli sedda.

Den som såg mig allra mest var han. Inget kan nånsin ersätta det. Men i de allra mörkaste dagarna överlever jag på att andra ser och uppmärksammar min smärta. Varje litet hjärta får mig att orka en liten stund till, känna mig sedd i det största mörkret.→ Läs resten av inlägget!

När jag drömmer om han som är död

Ibland drömmer jag om honom. I drömmarna har han alltid fortsatt leva efter den antagna dödsdagen i maj för åtta år sedan. Inga fler cellgiftsbehandlingar, inga läkarkontroller, inga förklaringar. Och inte heller något öppet liv – i de flesta av de här drömmarna är det ytterst få som vet att han lever.

Det är liksom aldrig de sakerna som är centrala i de där drömmarna. Snarast är det något som dyker upp som en undran efter ett tag. ”Borde du inte trots allt gå till någon läkare någon gång?”

I min vakna vardag är han ganska fjärran. Tänker jag på honom så är det mer utifrån praktiska aspekter, eller saknaden efter att ha någon att dela tillvaron med. I drömmarna är han levande, en människa, någon jag har känslor för. En självklarhet, som när han levde och fanns. Fast ändå inte, för i drömmarna finns det ändå alltid någon sorts distans. Att han inte kan bo här utifrån att han antas vara död, att vi inte kan träffas mer än undantagsvis, eller något liknande.

Inatt, eller snarast i morse, drömde jag en dröm med honom. Fast han var avståndstagande på ett sätt han inte brukar. Vi var uppenbarligen inte ens ihop längre. Och jag kände mig nödgad att påpeka att han faktiskt lovat att han alltid skulle finnas som vännen, oavsett om vi nånsin gjorde slut – det lovade han redan de allra första trevande dagarna 1999, när vi konstaterat att vi var ihop och jag var rädd att förlora den fantastiska vän han redan hade hunnit bli under den månad vi känt varandra.→ Läs resten av inlägget!

Till Moxie

Till Moxie
Tack för alla åren när
jag inte behövde Elsinorien.

Moxie. Det var så han kallades av många, och en hel del av dem visste nog faktiskt inte vad han egentligen hette.

Vi träffades första gången i början av juli 1999, och vi blev ihop nästa gång vi träffades, fem veckor senare.

I ungefär den vevan la jag undan mina bokmanus och de dåliga samveten jag länge hade förknippat dem med. Men det hade egentligen inget med honom att göra. Jag hade tagit examen, kommit in på en annan efterlängtad utbildning, och livet var i största allmänhet i en fas när det var läge att ta den sortens beslut. Det var länge sedan det funnits tid eller lust för bokskrivandet. Det var bättre att bestämma sig för att stoppa undan skrivandet, till en annan punkt i livet när det passade bättre.

Under åren med Moxie behövde jag inte Elsinorien eller den verklighetsflykt jag skapat själv. Med Moxie hade jag något jag aldrig riktigt vågat tro på för egen del. Jag hade fullt upp med att göra verklighet av gemensamma drömmar och mål. Självklart var det inte perfekt (renovering, arbetslöshet, småbarnsår, sjukdom, och så vidare), men överlag väldigt bra.

Sen kom cancern. Räknat från diagnosen fick vi knappt ett år, ett bonusår skapat av cellgifter och modern sjukvård, innan han dog, den 2 maj 2016.

När det värsta kaoset efter döden lagt sig plockade jag fram mina gamla bokskriverier. För jag behövde egna drömmar, egna mål. Att skriva klart mina böcker och få dem utgivna blev det mål som höll mig över ytan, drev mig framåt.→ Läs resten av inlägget!

Tankar i en sparrisrad

När min man fyllde 40 år fick han en sparrisrad av mig och barnen. 10 sparrisplantor som vi skulle gräva ner enligt konstens alla regler.

Fast vi planterade inte sparrisraden förrän kommande år, för min man fyllde år i augusti, och sparrisrötter säljs på våren. I maj 2013 kom sparrisplantorna slutligen på plats.

Första året ska man helst bara skrda någon enstaka sparris och mestadels låta sparrisen etablera sig. Sedan kan man ta lite mer för vart år. Efter tre år kan man skörda fullt ut, vilket innebär att man skördar all sparris som kommer upp fram till midsommar (sedan ska man alltid låta den vara).

Sparrisen tittar upp någon gång i april, men det är först i början av maj den vuxit sig så hög att det är dags att skörda.

Våren 2016 var det tre år sedan min mans sparrisrad planterades. Den 2 maj 2016 dog min man, 43 år och 9 månader gammal.

En välvårdad sparrisrad kan leva och ge god skörd i flera decennier. Vår sparrisrad är inte välvårdad. Det är svårt att hinna med att ta hand om en trädgård på nästan 2000 kvadratmeter som ensamstående mamma i en tillvaro där andra bekymmer alltid behöver lösas först.

Vi hade drömmar om en prunkande trädgård, med välfyllt trädgårdsland, en örtagård full med spännande växter, och en matkällare full med egen saft och sylt. Istället hann vi aldrig klippa häckarna färdigt ens en gång per säsong. Barnen och husrenoveringen tog all tiden. Sedan började barnen bli större, och vi skulle få tid, men då fick min man obotlig cancer.→ Läs resten av inlägget!

What doesn’t kill you

Har du gått igenom något riktigt jobbigt i livet? Något som varat under lång tid, där du hela tiden varit under stor press. Där livet varit en konstant ångest, ett mentalt kaos, och du aldrig riktigt kunnat vila och slappna av, för även de stunnder du inte behövt hantera de praktiska konsekvenserna [av vad det nu var] så har oron hela tiden funnits där, i precis allt.

Och sen tar den där perioden slut, i alla fall mer eller mindre. Man ror iland kaoset. Överlever i alla fall. ”Lyckligt slut”, kallas det väl ibland. ”Det ordnade ju sig”, säger folk omkring en. Och sen förväntas man liksom återvända till den tidigare verkligheten, som om nästan inget hade hänt. Lite äldre, lite visare, men i grunden ändå samma person som innan.

Röd vallmor på grå bakgrund, och texten What doesn't kill you

Har du varit igenom något riktigt jobbigt så vet du att det inte funkar så. Visst, till vissa delar är man samma person som innan. Och på andra sätt har förutsättningarna ändrats helt.

Ofta ändras ens syn på livet, på vad som är viktigt. Och det kan vara ganska enkelt att förstå för omgivningen.

Det som kan vara svårare att förstå är det som är mindre synligt. Nya skörheter och ömtåligheter. Att man reagerar på saker som ingen förstår varför – för de var inte där, och de förstår inte vad som triggar. Att man plötsligt inte tycker att något är meningsfullt längre, fastän man ”borde” tycka tvärtom. Att man liksom tappat tråden i livet, eller är rädd för allt. Att man behöver hjälp att hitta en ny väg framåt för att inte fastna på den punkten man landade när kaoset omkring en bedarrade.→ Läs resten av inlägget!