Etikett: döden

feb 27 2026

När man delar upp döden och kärleken

När jag plockade upp mitt bokskrivande för snart tio år sedan hade jag nyligen mist min älskade. Bokskrivandet blev en tillflykt och en ventil, en möjlighet att göra något för min egen skull när alla gemensamma drömmar slagits i spillror.

Planen var aldrig att skriva om det jag just upplevt. Grundtanken var att bearbeta det manus som legat på vänt under många år, för att sedan kunna skriva den fortsättning som legat och grott ungefär lika länge.

Men mina aktuella erfarenheter och känslor letade sig förstås in i mitt skrivande. En karaktär från första boken visade sig ”behöva” dö i andra boken. Den bärande karaktären i andra boken, en karaktär som skvalpat runt i mitt medvetande under så lång tid, fylldes med en del av den kärlek jag känt till min älskling och en del av den saknad som nu tagit dess plats. Sorg, saknad och kärlek i olika former kom att skrivas in i mina böcker och blev både bearbetning och berättelse om upplevelser. Även om ingen av de båda karaktärerna egentligen var min döde älskling så fick de båda något från honom.

Detta har jag i huvudsak varit nöjd med. Jag har inte velat skriva om sorgen efter min älskling, det har aldrig varit syftet.

Men ibland stör det mig. Ibland räcker inte de båda karaktärerna till för att uttrycka och beskriva det jag skulle vilja ge uttryck för. En pappa du inte vuxit upp vem och inte riktigt hunnit lära känna innan han dör orsakar inte den djupa sorg och saknad jag fortfarande stundtals känner efter nästan tio år.→ Läs resten av inlägget!

jan 16 2026

”Du gör sorgen till en del av din identitet”

”… oroar mig för att du gör sorgen till en del av din identitet.”

Igår blev jag av en händelse påmind om kommentarer jag fick på twitter i början av augusti 2016. I samband med min mans födelsedag, tre månader efter att han hade dött. Jag skrev något om sorg och saknad, precis som jag förstås hade gjort många gånger under de tre månaderna. Twitter var en av mina ventiler, min blogg en annan, och att sätta ord på mina tankar och känslor var då, precis som nu, ett viktigt sätt för mig att hantera jobbiga saker.

Den som kommenterade ansåg alltså att jag därmed höll på att göra sorgen till en del av min identitet, och kände därför ett ansvar att ta upp detta med mig.

När jag påmindes igår så rev det först upp gammal skit. Men sen började tankarna surra runt.

För ja, sorgen ÄR en del av min identitet. Allt annat vore konstigt, när ens älskling, livskamrat och bästa vän dött vid en ålder som borde vara mitt i livet.

Men sorgen är bara en liten del av min identitet.

Jag är författare. Miljöengagerad. Kattägare/kattägd. Husägare. Har ett jobb. Jag odlar en trädgård, stickar och syr, fotograferar och skriver, tycker om att sjunga och dansa. Jag är lite för tjock och motionerar för lite. Jag har autistiska drag. Jag är ensamstående förälder. Jag fixar saker som behöver fixas men städar mindre än jag borde, gillar folkmusik och målar fönstren med linoljefärg.

Sorgen är en ganska liten del av min identitet – men stundtals kanske lite extra tydlig.→ Läs resten av inlägget!

dec 23 2025

Jul och saknad

På julen blir det extra påtagligt med de människor som fattas oss.

I vardagen rullar livet tids nog vidare efter en förlust, och vardagssysslorna fyller tanke och själ så att det inte riktigt finns utrymme att känna efter. I vardagslivet har man dessutom hunnit nöta bort det värsta: har man redan hunnit veckohandla eller laga middag själv ett oändligt antal gånger så har man hunnit anpassa sig.

På julen blir det annorlunda. När man vill träffa de människor som betyder allra mest – men det inte längre är möjligt, för att någon av dem fattas, för alltid. Och när det samtidigt, under ledigheten, finns utrymme att tänka, känna och minnas. Tomrummet blir större, hålet djupare. Och i de saker som görs bara en gång om året är sorgen på något vis fortfarande färsk även när det gått åratal.

Julen ska ju vara en glädjens högtid. Det blir ett sådant antiklimax när sorg och saknad vill bubbla upp. Och kanske känns det också elakt mot dem som finns kvar, att sorgen över den som saknas stundtals blir påtagligare än glädjen över dem som ännu finns?

Men sorgen är också ett minne av kärlek man känt. Att stänga ute minnet av det fina som en gång varit gör nog julen mindre värdefull? Så om sorgen och saknaden väller fram tror jag hellre på att gråta en stund.

Till dig som saknar någon viktig i din jul skickar jag en extra kram, om du vill ha den.→ Läs resten av inlägget!

dec 14 2025

Men ensamhet tär

Det är den mörkaste tiden på året. Och nånstans mellan tappade trådar finns inte längre ork att hålla mörkret borta från själen.

Sedan många år handlar en ansenlig del av min tillvaro om att hålla andra över ytan. Min egen tillvaro har krympt sedan min man dog för snart tio år sedan: det är jag ensam som ska styra och sköta skutan och hålla alla vid liv. Det finns inte utrymme för mig själv, ingen möjlighet att planera att träffa andra människor, och planerar jag något så riskerar det att ställas in, så jag låter oftast bli, det är enklast att inte hoppas och inte behöva rodda det inställda.

De säger att kvinnor drar största delen av lasset för att det ska bli jul. Tja, jag har inget val. Det är jag som är den ensamma föräldern, och lasset är mitt. Och för det mesta klarar jag att driva saker framåt själv. Men nu är det som att drivkraften också tagit slut. Viljan att ens komma ihåg vad som ska göras, när det inte finns någon att planera med, när allting bara är ett stort frågetecken som ska falla på plats lagom till den 24. Det kommer ju att sluta med att vi inte träffar någon den här julen heller.

Vad jag vill göra istället? Jag minns inte längre. Jag behöver människor omkring mig, men jag har inte längre vare sig ork eller lust att umgås. Och vem vill umgås med någon som sedan länge slutat orka med umgänge som tar mer än det ger att inte kunna vara sig själv – först av omsorg om sig själv och sedan av tidsskäl.→ Läs resten av inlägget!

nov 13 2025

November 2015

För tio år sedan drabbades Paris av ett terrordåd. Paris, som höll på att förbereda sig för det stora klimattoppmötet COP 21, som skulle börja ett par veckor senare. Många röster höjdes för att klimatmötet inte skulle genomföras på grund av det som hänt.

Ett par veckor senare drog dock klimatmötet igång i Paris.

Mötet varade i två veckor. Det viktigaste med mötet var att komma överens om ett avtal länderna emellan. Det var svårt och det drog ut på tiden, och ett tag verkade det som att det kanske inte skulle bli något avtal. Men det blev ett avtal! Samtidigt var många besvikna på att avtalet var för svagt och otillräckligt, och det var rentav många som tyckte det hade varit bättre att det inte blivit något avtal än att ha detta dåliga avtal.

Under de tio år som gått har Parisavtalet varit det man hänvisat till i allt från internationella sammanhang till för företag som ska visa på att de gör sin del.

I slutet av november 2015 hade min man hunnit få två perioder à 12 veckor (?) med cellgifter mot cancern, och röntgen visade att tumörerna hade krympt ordentligt. Det var dags för en period utan cellgifter, för att kroppen skulle få vila. Trots att cancern var obotlig så var läkaren hoppfull och trodde vi skulle få fira både den julen och julen efter tillsammans.

En månad senare anade vi att cancer redan hunnit ta nya tag, vilket visades av en ny röntgen någon vecka in i januari.→ Läs resten av inlägget!

okt 12 2025

Rosor och saknad

En ros i min rabatt slog ut igår. Och det fick mig att tänka på rosorna vid Elsinoriens slott.

Jag låter Arenas berätta lite om rosorna, i ett citat från Lysande klot tvenne. Och i förbigående berättar han också lite om sin mamma – och kanske även om saknad.

Vad betyder rosor för dig? Är de förknippade med något – eller någon – särskild? Och vilka rosor tycker du bäst om, moderna, gammeldags, eller vilda?→ Läs resten av inlägget!

dec 25 2024

Minnen från gångna jular

Så här på juldagen blir det lätt att man tänker tillbaka på gångna jular. Ja, så gammal är jag. Eller snarast är det väl frågan om saknaden efter det som varit, det man förlorat. För de jular som letar sig fram i minnet har honom som gemensam nämnare.

Den allra första julen efter att vi hade träffats, när jag skulle jobba på julen och vi egentligen inte skulle hinna träffas, men han reste ner och överraskade mig två dagar före jul, bara stod där plötsligt på trappen hos mina föräldrar. (Säg till om du vill ha länken till min gamla bloggtext om den fantastiska kvällen.)

Julen något år senare, när stöstormen nånstans norr om Jönköping var så tät att vi körde i 30 km/h på motorvägen och navigerade med hjälp av framförvarande bils baläklysen – tills den svängde av …

2003, den första julen vi firade hemma, i vårt eget hus, när vi inte vågade åka någon amnanstans för att jag var höggravid, med beräknad nedkomst strax efter nyår.

Julen några år senare, när jag besökt psykakuten samma dag som vi körde norrut för jul hos hans föräldrar. Jag hade mått skit av växande ångest hela den hösten, och precis till jul började jag alltså sätta in sertralin, och tog atarax för att ta udden av insättninseffekter och akut ångest. Men det jag minns av julen är promenader runt hans föräldrahem, med honom. Att inte vara ensam i denna påfrestande fas.

Julen 2014, när jag kände att jag verkligen hade landat i den allmänna tryggheten av viet: han och jag och två barn och en julen härhemma, med andra besökare.→ Läs resten av inlägget!

nov 24 2024

När ensamheten blir för mycket

Igår satte jag mig i trappan och grät.

Ibland är det för tungt att vara ensamstående mamma. Livet består mestadels av att stötta andra (ungdomarna) och att ta ansvar för nödvändigheter. Det som är jag, mina intressen, sånt jag vill göra, får plats om det finns tid över, vilket det ju sällan gör. Och det som är ”mitt” bygger på att det är saker jag kan fixa själv.

För jag är ensam. Jag har ingen hejaklack, ingen i min närhet som hänger på och uppmuntrar mina upptåg eller hjälper mig att genomföra saker. Han som hade den rollen dog, och därmed återgick tillvaron till att bygga på att jag kan själv eller så låter jag bli.

Igår stod jag och försökte bygga ihop någon sorts partytält som inte alls var gjort för att en ensam person (speciellt inte någon som ”bara” är 165 cm lång) ska kunna bygga det själv, för att se om det är något jag kan använda om det regnar när jag ska sälja böcker på julskyltningen i Ystad på söndag. Och det kändes så jävla hopplöst! Ett tält som inte vill byggas. Men också allt det andra. Ingen att planera ihop med. Ingen som kan hjälpa mig att lasta och frakta och bära pch packa upp böcker, bord och allt annat. Ingen som kan uppmuntra när det känns tungt. Ingen som kan hjälpa mig bedöma vad som är en rimlig nivå av oro eller förberedelser. När det är jag själv som ska balansera förhoppningar och oro blir det bara oron som får livsrum, och glädjen i att ordna saker får stryka på foten.→ Läs resten av inlägget!

nov 03 2024

I ett av döden försenat nu

När döden kommer mitt i livet blir fokus för de kvarlevande att livet ska kunna fortsätta.

Nej, jag kan inte tala för alla. Människor är olika. Omständigheter är olika. Jag kan bara tala för mig, och hur det blev för mig. För mig blev det så.

Jag blev ensam med två barn i låg- och mellanstadieålder. Mina drömmar och framtidsplaner rycktes bort. Jag hade inte längre någon att dela vardagens bekymmer med. Inte ens en av cancern märkt och försvagad älskling som kunde krama mig i det själsliga mörkret.

Omvärlden förväntade sig en tapper mamma som skulle sitta i soffan och berätta vackra minnen om barnafadern för de nu faderlösa barnen. Och ja, tapper var jag, men varken jag eller barnen hade utrymme för att se ut som hötorgskonst.

Jag fick fokusera på att hålla vardagen rullande, på lägsta möjliga nivå. Mat och tvätt. Och i övrigt tittade jag på teveserier som verklighetsflykt.

Yngste sonens skolgång kraschade. Det var på gång redan innan min man dog, men en av sorg tyngd mamma räcker inte lika långt som två föräldrar i att hantera en oförstående skola och ett barn som mår dåligt.

När döden kom mitt i livet blev fokus på att genomleva en dag i taget. Oerhört många saker sattes på paus, sköts upp till senare. Både av familjeliv och vanligt underhåll på hemmaplan.

Det är nu åtta och ett halvt år sedan min man dog. Och det slår mig då och då att det är först nu vi börjar komma till det läge vi borde varit i bara något år senare.→ Läs resten av inlägget!

okt 06 2024

Det händer något med mig i krissituationer

Något som gör att jag ställer mig ”ovanför” det jobbiga och tar itu med saker. Släpper allt annat, hittar fokus, knuffar bort jobbiga känslor och bara gör.

Apropå att jag hittade en helt upptinad frysbox tidigare idag.

Ja, nu är allt som var tinat i frysen omhändertaget. Det mesta paketerat i matavfallspåsar och lagt i tunnan. Häckar i trädgården har vattnats med prima kallpressad saft av en blandning av blåbär, krusbär, vinbär och rabarber. Frysboxen är ursköljd och står och torkar. Och jag har ätit choklad för att balansera dagen.

Senast vi hade en hel tinad frysbox (för tretton år sedan; den gången pga en jordfelsbrytare som löst ut efter ett regn) så hade det inte tinat så länge innan vi upptäckte det, och vi stod i ett och ett halvt dygn och saftade, syltade och lagade mat för att rädda det som räddas kan.

När min man fick cancer gick jag också in i någon sorts liknande krishanterings-mode. Fokuserade på göra, hantera, få saker att fungera. Jag levde i den hela det knappa året från hans cancerdiagnos till hans död. Sen gick det över i krishanteringsläget för att hantera döden, med all dess byråkrati och praktiska aspekter. Och sedan började skolan trassla för min yngste, som inte passade i skolans mallar, och jag gick in i konstant krishantering på ytterligare ett område. I flera år var jag konstant i krishanteringsläge, mer eller mindre dygnet runt, utom de timmar jag sov.

Det var nog inte så konstigt att jag brände ut mig.→ Läs resten av inlägget!