Innan tiden tar slut

Min man hade mängder med musikinstrument. En hel del av dem kunde han dessutom spela på (en del bra, andra hjälpligt). De blev fler med tiden, för att han samlade på sig sånt han köpte på loppisar (man kan ju inte låta musikinstrument riskera att bli slängda, liksom). Annat åkte han ibland långa sträckor för att få fatt i (främst synthar).

Och ja, han var musikalisk, på riktigt. Dessutom var han väldigt intresserad av teorin bakom, och för den som ville lyssna kunde han berätta massor om hur toner och skalor hänger samman. Han var fantastisk på att förena teori och praktik.

På bild två syns inspelningsprylen (tolvkanalers?) som han köpte när han hade börjat tjäna pengar på riktigt – i ungefär samma veva som vi träffades, strax innan sekelskiftet.

I sin ungdom musicerade han både i kommunala musikskolan, olika körer, och alla möjliga andra sammanhang.

Han hade många idéer, mycket som skulle genomföras. Ett av rummen i vårt hus heter studion. För det var vad det skulle bli. En hemmastudio, där vi skulle spela in en massa musik. (Jag på sång samt bankande på diverse trummor – han på resten, typ. Djemben på bilden är min.)

Men när man blir vuxen, med ansvar för barn och jobb och renoveringshus, är det svårare att följa spontana impulser och genomföra idéer på stående fot. Studion och musiken blev nedprioriterad. Ibland gjorde han ett ryck med att börja färdigställa, men så fastnade han med någon detalj, som att försöka få liv i någon trasig synth, och sedan var den kvällen slut, och nästa dag var det något annat som måste hinnas med i vardagstillvaron.→ Ta mig till sidan!

Sorg

Min andra och tredje bok innehåller bitvis en del sorg. Det är ganska naturligt, eftersom jag levde med sorg som en påtaglig del av tillvaron när de kom till.

Sorg är till väldigt liten del som på bilden. Ändå var det det jag fick känslan av att många trodde. Att människor förväntade sig att jag och barnen satt tillsammans i soffan med tårarna rinnande nerför kinderna och samtalade om deras döde far.

Det gjorde vi inte.

Sorg är så många saker.

Det är att inte kunna fråga om var det där verktyget hamnat.

Det är att inte kunna diskutera vardagliga saker med den enda som är insatt.

Det är att flera år senare inte kunna få hjälp att ta ett viktigt beslut, för att man fortfarande inte släppt någon in på livet.

Det är att vara arg på någon som övergett en, samtidigt som man inte kan vara arg för hen ju inte kunde hjälpa.

Det är att bygga mentala spänger i tillvaron för att undvika sånt som får en att minnas och sakna på en ohanterlig nivå.

Det är att ändå stundtals bryta samman av enorm saknad. Eller bara börja gråta utan tydlig orsak.

Det är att ständigt ha ömma punkter och att de andra i familjen också har ömma punkter, orsakade av samma sak men som funkar annorlunda och som ständigt försvårar kommunikation.

Det är att ständigt behöva täcka upp för en person som inte längre finns och som man inte kan vara.

Sorgen finns där. Länge. Alltid. Ibland osynlig under lång tid, för att sedan välla upp och bli jättestor igen.→ Ta mig till sidan!

Döden. Och livet.

Idag vill jag prata om döden.

För det är ju så: livet tar slut för oss alla. Förr eller senare.

Men ibland kan man få känslan av att alla tror att det är senare som gäller för just dem. Att alla räknar med att nå minst medellivslängd.

“Det är aldrig försent!” är ett jättepopulärt klämkäckt uttalande. Men det är ju inte sant. När man är död är det försent. Och ofta är det försent ett bra tag innan dess också, för när man är döende, eller allvarligt sjuk, så kan man kanske inte längre göra allting.

Och även i övrigt låter det lite för ofta som att man har oändligt med tid. Som att man kan vänta med saker till sen. Och som att det inte gör något om saker tar tid. Som att man kan vänta med att göra roliga saker man drömmer om tills barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Eller att om ens bokmanus blir refuserat så är det bara att arbeta om allting igen, eller börja skriva något nytt, och låta saker ta den tid det tar, för det är ingen stress. Försök igen och igen och igen. En del verkar nästan tycka att det ska vara så.

Som om det alltid finns mer tid att ta av. Som att det är något man kan räkna med.

Men det är det ju faktiskt inte.

Jag är en ångestperson. Jag har väl alltid haft ett visst mått av dödsångest, och jag har aldrig varit bra på att intala mig att “det händer inte mig”.→ Ta mig till sidan!