Är du frågvis?

Jag har ganska ofta fått höra att jag är det. Antingen uttryckligen, alltså att folk sagt att jag är frågvis (mer när jag var barn), eller genom annat folk säger om och till mig.

Själv tycker jag inte alls att jag är frågvis. Tvärtom kan jag tycka att det är svårt att ställa frågor om en hel massa saker, och jag avstår hellre.

Men jag har börjat inse att det beror väldigt mycket på vad det handlar om – eller snarast har jag äntligen börjat inse mönstret 😉

När någon talar om något för mig, och det är uppenbart att syftet är att jag ska lära mig något, göra något eller få till mig nödvändig information, så ställer jag följdfrågor. Då tycker jag rentav att det är självklart att jag måste ställa frågor – om informationen inte räcker hela vägen är det ju nödvändigt?

Några exempel:

❓ När en lärare förklarar mattetal, fysikaliska experiment eller hur man tagit reda på något om människans utveckling och jag funderar vidare kring detta hänger samman och vill fylla i det som inte sagts eller är oklart. (Det är ju så jag lär mig, genom saker faller på plats.)

❓ När någon instans skickar mig ett formulär jag ska fylla i men det är otydligt och inkonsekvent hur det ska fyllas i.

❓ När någon berättar om en kommande förändring i svepande ordalag och jag vill veta mer för att kunna processa och förbereda mig.

Däremot är jag, på gott och ont, oerhört feg när det gäller att själv inleda med att ställa frågor:

❓ Är ni ihop?→ Läs resten av inlägget!

Ni vet att ni behöver oss

Vi som ställer frågor när ni är otydliga.

Ibland är det så självklart för er själva vad ni menar att ni inte tycker det behöver förklaras. Andra gånger vet ni inte själva vad ni menar och hoppas slippa komma fram till det. Ganska ofta har ni inte tänkt helt färdigt.

Vi som frågar varför saker är som de är och visar på hur det skulle kunna vara istället och förklarar varför det skulle vara bättre.

Ja, det är obekvämt med ifrågasättanden. Samtidigt som mycket av det som ni ser som självklart idag kom till genom liknande ifrågasättanden.

Vi som delar med oss av viktig information, förklarar och berättar, så att fler får veta och bilda sig en egen uppfattning om saker, baserat på fakta.

Tydlighet. Fakta. Kunskap.

Ni vet att ni behöver oss, även om vi är jobbiga i stunden.

Eller så vet ni inte det. Då behöver ni läsa mer historia.→ Läs resten av inlägget!

Litar du på folk? (Om oprecisa frågor och besvärliga människor)

”Litar du på folk i allmänhet?”

Frågan ställs då och då i diverse undersökningar. Och sen rapporteras resultatet i någon nyhetssändning, och någon drar en massa, stundtals väldigt långtgående, slutsatser, om den ökande eller minskande tilliten.

Jag gillar inte frågan. För vad då, ”litar på”?

Jag litar på att de allra flesta människor inte kommer att stoppa gift i mjölpåsen i mataffären eller skjuta ner mig på stan.

Jag litar på att de flesta människor som kör bil faktiskt kan köra bra, åtminstone en dag när de är utvilade, på bra humör och när väglaget är bra. Men jag vet att en del kommer att orsaka bilolyckor.

Jag litar på att en majoritet av de människor jag möter på ett tåg inte kommer att sno min väska om jag går till bistron och köper en kaffe. Men jag litar inte på att det gäller för riktigt *alla* människor, och lämnar jag väskan föredrar jag ändå att göra det när det är långt till nästa station, för att minska risken.

Jag tror att väldigt många människor vill väl – men också att det de menar med ”väl” inte alls behöver vara samma sak som jag menar. Ibland kan deras väl betyda något som jag vet är skadligt för mig eller någon annan. För att vi har olika värderingar, olika mycket förståelse för något, eller för att vi i grunden fungerar olika men deras utgångspunkt är att alla funkar precis som de (eller för den delen att alla borde göra det, så det bästa de kan göra är att försöka ”fixa” det).→ Läs resten av inlägget!