Mina barndomssomrar var vid havet.

Ja, inte bara, förstås. Men jag minns havet som en väsentlig del av somrarna. Hela dagar som tillbringades på den långgrunda stranden en dryg mil hemifrån. Kylväska med filmjölkslunch, hemgjord saft och kanelbullar. Jag var i vattnet så stor del av tiden som det var möjligt. Och innan man åkte hem fick man glass: någon av de billigaste plattrunda ispinnarna för 1:25.

Sen flyttade vi närmre staden – och havet. Jag kunde själv gå till stranden med kompisar. Det var strandfester med klassen på gymnasiet. Somrarna innebar sommarjobb som städerska med tidiga och korta arbetsdagar, och var det varmt cyklade jag till stranden på vägen hem från jobbet.

Sen blev jag vuxen ”på riktigt” och flyttade hemifrån. Hamnade på andra platser i landet, där havet var långt borta, fysiskt eller mentalt. Jag saknade havet men tappade också kontakten.

När jag träffat min blivande man och vi letade hus hamnade vi lyckligtvis på rimligt avstnd till havet. Inte riktigt så nära att det blir av att man cyklar till stranden, men bara en kort biltur bort – och på en plats där många bilresor innebär körning längs havet. Det är bra för min själ. Men heldagar på stranden blir det inte. Vi har undvikit strandturer mitt på dagen för barnens skull, men när man ständigt har pågående renoveringsprojekt är det lätt att man inte heller kommer iväg på det planerade kvällsdoppet för att ingen riktigt orkar när det väl är dags.

Numera är barnen inte intresserade av att åka till stranden med mig.→ Läs resten av inlägget!