Mina barndomssomrar var vid havet.
Ja, inte bara, förstås. Men jag minns havet som en väsentlig del av somrarna. Hela dagar som tillbringades på den långgrunda stranden en dryg mil hemifrån. Kylväska med filmjölkslunch, hemgjord saft och kanelbullar. Jag var i vattnet så stor del av tiden som det var möjligt. Och innan man åkte hem fick man glass: någon av de billigaste plattrunda ispinnarna för 1:25.
Sen flyttade vi närmre staden – och havet. Jag kunde själv gå till stranden med kompisar. Det var strandfester med klassen på gymnasiet. Somrarna innebar sommarjobb som städerska med tidiga och korta arbetsdagar, och var det varmt cyklade jag till stranden på vägen hem från jobbet.
Sen blev jag vuxen ”på riktigt” och flyttade hemifrån. Hamnade på andra platser i landet, där havet var långt borta, fysiskt eller mentalt. Jag saknade havet men tappade också kontakten.
När jag träffat min blivande man och vi letade hus hamnade vi lyckligtvis på rimligt avstnd till havet. Inte riktigt så nära att det blir av att man cyklar till stranden, men bara en kort biltur bort – och på en plats där många bilresor innebär körning längs havet. Det är bra för min själ. Men heldagar på stranden blir det inte. Vi har undvikit strandturer mitt på dagen för barnens skull, men när man ständigt har pågående renoveringsprojekt är det lätt att man inte heller kommer iväg på det planerade kvällsdoppet för att ingen riktigt orkar när det väl är dags.
Numera är barnen inte intresserade av att åka till stranden med mig. Det blir jag själv som åker ner och badar en stund på kvällen. Mestadels när det är stekheta dagar. För det finns inget som är så livgivande när kropp och själ plågats av värme en hel dag som att sänkas ner i havsvatten och bli ett med de svalkande vågorna.
I Elsinorien är det inte en självklarhet att bada i havet. Utdrag nedan ur Lysande klot tvenne:
Havet, ja. Det fanns där alltid i bakgrunden. Ljudet av vågorna, solens glitter i vattnet, doften av salt och tång. Beroende på väder och vindar varierade känslan havet gav. Vissa dagar var det ett stillsamt raspande, kluckande ljud. Andra dagar gick det stora vågor som bröts i massor av vitt skum när de närmade sig stranden. Jag älskade att lyssna och titta på det, i alla varianter. Havet gav också välbehövlig svalka när solen brände hela dagarna.
När vi badade var det bara jag och Arenas. Han lärde mig simma. Det var en skön känsla att kunna glida fram och låta de mjukt böljande vågorna omsluta mig. Eller att bara ligga på rygg och känna hur vattnet bar mig och titta rakt upp i himlen, på måsarna som flög över våra huvuden.
”Ska inte du bada?” frågade jag Nialdo någon av de riktigt stekheta dagarna. ”Det är underbart.”
”Jag är inget vidare på att simma”, svarade Nialdo skrattande.
”Du som bott vid havet i hela ditt liv?” utbrast jag förvånat.
”Fånigt, va? Men jag kan i alla fall simma. Det är annars många här som är livrädda för havet. Om det inte varit för att jag jämt varit med din bror hade jag kanske inte heller kunnat. Han är lite speciell, bror din”, sa han och himlade med ögonen.