Starka kvinnor

Tidigare idag såg jag flera inlägg om starka kvinnor och om vi som skriver ska skriva om starka kvinnor eller inte. Typ. Och just då hade jag en massa saker jag ville göra ett inlägg om, men nu minns jag inte längre vad det var jag ville säga 😜

Däremot började jag fundera: vad menar vi egentligen med att en kvinna är stark?

Jag får ibland höra att jag är just det: stark.

Ibland handlar det om att jag helt enkelt är jag: sägr det jag tycker, gör som jag vill göra. I en del fall är det förstås något som kräver en ansträngning, men i andra sammanhang är det verkligen just bara sån jag är, och att jag är bekväm med att göra det, utan att ens behöva fundera över saken. Är det att vara stark?

Vid andra tillfällen handlar “stark” istället om att jag gör saker långt över min kapacitet, men för att jag inte har något annat val. Det är alltså inte frivilligt. Och varje gång jag gör något bortanför min egen kapacitet, för att jag inte har något annat val, så går jag sönder lite mer. Är det att vara stark? Resultatet är jag blir lite svagare, ömtåligare, skörare varje gång. Och det hade varit mycket bättre om jag haft möjlighet att få vara svag från början, alltså om det funnits människor som kunde dela på “bördan”, för det hade gjort mig starkare i längden.

Allt handlar förstås om definitioner vad man menar med stark eller svag.→ Ta mig till sidan!

Kvinnliga karaktärer #kvinnohistorier211015

Huvudpersonen i mina böcker, Ailonise, kom från början till just för att det var brist på tjejer och kvinnor i fantasy. Tack och lov har den bristen arbetats bort, inte minst tack vare ett stort antal svenska fantasyförfattare.

Så vem är hon då, Nanna/Ailonise/Leinion/Ailsa?

Hon har svårt att acceptera de förväntningar en del har på henne som flicka. Hon ägnar sommaren åt “vildmarksliv” i skogen tillsammans med sin bror och en vän, rider och jagar, trots ifrågasättanden från nära håll, och klär sig hellre praktiskt än vackert. Och när fara hotar så är det hon som tar initiativ till att möta fienden (vilket omvärlden senare har svårt att tro på, för inte kan väl en ung tjej …?).

Men vissa sorters oskrivna regler har hon ändå svårt att sätta sig upp mot. Kanske är det allra svårast när det faktiskt handlar om att hörsamma sina egna känslor och behov?

Och som alltför många av oss så har hon nog tendenser att vara lite för mycket duktig flicka. Hon vill reda ut det hon tagit på sig. Hon vill duga på alla områden. När andra inte mäktar med det livet lagt på dem, kliver hon in och gör andras jobb. Ibland blir det helt klart för mycket, alldeles för mycket. Och hon har nog lite för svårt att ta hjälp av andra. För ni vet hur det är: som kvinna måste man visa sig dubbelt så duktig, och tar man hjälp av andra så ses det alltför ofta som ett nederlag, som att man minsann inte klarade sig själv.→ Ta mig till sidan!

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara “likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit “fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Ta mig till sidan!

Behovet av tjejer i fantasy

När jag började skriva Lysande klot tvenne så var ett av skälen att det var ont om tjejer och kvinnor i fantasy. I alla fall i de böcker jag hade träffat på – men förmodligen över huvud taget. Det här var i slutet av 1980-talet, och jag var i mina tidiga tonår.

Det fanns förstås en massa andra skäl till att jag började skriva. Jag gillade att hitta på berättelser – eller, alldeles oavsett om jag hade för avsikt att göra det så blev det så ändå. Och jag trivdes med att skriva, för då fick jag tala till punkt. I skolan under högstadiet var det annars ofta så att killarna tyckte det var deras arena, och en tjej som jag, som också hade åsikter och tog plats, var inget de uppskattade. Vilket gjorde att jag med tiden blev tystare i de muntliga sammanhangen, men istället vande mig vid att skriva ner mina tankar för att inte bli avbruten. Lysande klot tvenne var inte mitt första försök att skriva en bok, men det var den första bok jag fullföljde. Samtidigt utvecklades jag ju själv ganska mycket under den tiden. När boken var färdigskriven började jag skriva om den från början, skrev klart den ett varv till – och sedan blev den till slut något som fick bli liggande, med en tanke om att kanske någon gång i framtiden … men inte nu.

För snart fem år sedan ändrades mina livsomständigheter. Jag plockade fram det gamla manuset och bearbetade det, samt skrev en fortsättning och sedan ytterligare en bok.→ Ta mig till sidan!