Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara “likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit “fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad. Läsandet för att man kan fly till andra världar eller sammanhang. Skrivandet för att ingen stoppar en från att uttrycka det man vill eller att skapa de karaktärer man själv vill och låta dem göra som *jag* tycker verkar rimligt eller lämpligt eller intressant. När jag läser eller skriver behöver jag inte anpassa mig till omvärldens krav på “likability”. (Svenskt ord för det då?)

Men när man går vidare från skrivande för skrivbordslådan till att fundera på publicering/utgivning, så ändras det där. Plötsligt blir “likability” rätt viktigt för det man skriver. Ska man bli publicerad så krävs ett visst mått av anpassning. Lektörer, redaktörer, korrekturläsare och så vidare knuffar en mot mittfållan. En publicerad författare förväntas uttrycka sig på ett visst sätt. Det handlar om allt från vilka ord man använder till hur en historia förväntas vara uppbyggd – och allting däremellan. Visst, man ska förstås vara unik, men på rätt sätt! Det är liksom inte alla parametrar som är lika okej att variera.

På ett sätt är det förstås logiskt. För att en bok ska “sälja” så ska den ju gå hem hos så många som möjligt. Den stora massan ska tycka att boken är “likable” (och därmed behöver jag, eller mitt sätt att skriva och uttrycka mig också vara det). Och jag vill ju också att min bok (mina böcker) ska läsas. Förstås…

… även om jag framför allt vill att de ska läsas av personer som behöver få känna igen sig i att inte vara … likable. Andra unlikables 😉 Men för att böckerna ens ska komma till deras kännedom så behöver de ju läsas av så pass många att de som verkligen vill läsa dem får chansen att höra talas om böckerna.

Nej, *så* väldigt märkliga och avvikande är inte mina böcker eller mina karaktärer. Det tycker inte jag i alla fall 😛

Men jag gissar på att de lektörer och korrekturläsare som drabbats av mig tycker jag är rätt jobbig. För jag är inte så anpassningsbar. Om jag har bestämt mig för att jag vill ha saker på ett visst sätt så är jag ganska ovillig att ändra på mig. I alla fall när det inte finns bättre argument än att det är så man brukar göra och liknande.

Så om du inte gillar mina böcker, skyll inte på de där stackarna. Det är mitt fel att jag tyckte det var viktigare att vara jag än att vara likable.

Och jag hoppas att mina böcker ska hitta fram till de personer som uppskattar det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *