Starka kvinnor

Tidigare idag såg jag flera inlägg om starka kvinnor och om vi som skriver ska skriva om starka kvinnor eller inte. Typ. Och just då hade jag en massa saker jag ville göra ett inlägg om, men nu minns jag inte längre vad det var jag ville säga 😜

Däremot började jag fundera: vad menar vi egentligen med att en kvinna är stark?

Jag får ibland höra att jag är just det: stark.

Ibland handlar det om att jag helt enkelt är jag: sägr det jag tycker, gör som jag vill göra. I en del fall är det förstås något som kräver en ansträngning, men i andra sammanhang är det verkligen just bara sån jag är, och att jag är bekväm med att göra det, utan att ens behöva fundera över saken. Är det att vara stark?

Vid andra tillfällen handlar “stark” istället om att jag gör saker långt över min kapacitet, men för att jag inte har något annat val. Det är alltså inte frivilligt. Och varje gång jag gör något bortanför min egen kapacitet, för att jag inte har något annat val, så går jag sönder lite mer. Är det att vara stark? Resultatet är jag blir lite svagare, ömtåligare, skörare varje gång. Och det hade varit mycket bättre om jag haft möjlighet att få vara svag från början, alltså om det funnits människor som kunde dela på “bördan”, för det hade gjort mig starkare i längden.

Allt handlar förstås om definitioner vad man menar med stark eller svag. Alldeles oavsett tycker jag att nyanserade karaktärer är intressantare: karaktärer som är bra på vissa saker och dåliga på annat, har lätt för vissa saker och svårare för andra, och så vidare. Neurotyper och “on the spectrum”. Mångfald. Representation. Möjlighet till igenkänning för många olika sorters kvinnor (och andra). Möjlighet att lära sig mer om andra människor (oavsett vilket kön man tillhör).

Det enda vi inte riktigt är hjälpta av är väl egentligen stereotyper?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *