Lucia och värdet av ritualer

Svart katt sitter i fönstret bredvid en tänd adventsljusstake. Utanför fönstret tidig morgonhimmel.

Lucia. 13 december. Ett namn, en dag och ett datum förknippade med många traditioner och många åsikter, där de allra flesta åsikterna går ut på att just den som uttalar sig har den korrekta åsikten om hur Luciafirandet ska gå till. Vilket ju förstås ofta grundar sig i hur det varit där och när den personen växte upp eller när hens barn var små.

Själv är jag präglad på tidiga luciafiranden på mammas jobb på sjukhuset och på luciafirandet som de äldre flickorna i byn arrangerade med alla bygdens barn på bygdegården, men jag har dessutom alltid glatts åt varje nyfunnen gammal staffansvisa eller luciasång, eftersom repetoaren där jag började ändå begränsades till ett fåtal sånger och en staffansvisa (”ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka”).

För andra personer är det helt andra beståndsdelar som är viktiga.

Lucia, kvinnan som har sitt namn i almanackan, kommer från kristna sammanhang, och luciatåg framförs ibland i kyrkor (men det kan jag inte minnas att de gjorde när jag var barn?). På sistone upplever jag också att en del kyrkliga företrädare vill betona Luciafirandet som något kristet och kyrkligt. Och visst, en del av de sånger som sjungs har en tydlig sådan koppling. Andra inte.

För precis som med de allra flesta traditioner så är Lucia ett sammelsurium av delar från olika ursprung. En del av det religiöst, annat inte, och en hel del av det av väldigt oklart ursprung. Detta kan man bland annat läsa om i artikeln ”Vem var Lucia?”Läs resten av inlägget!

Lucia

Lucia har alltid varit ”min” högtid.

Luciatåg tidiga morgnar på mammas jobb i vården, för inlagda patienter, där vi bara sjöng ”Natten går …”, för vi skulle ju hinna igenom alla salar på avdelningen.

Luciatåg i den lokala bygdegården, arrangerat av äldre flickor i byn och med repetitioner halva hösten.

Luciatåg i föreningar och skola.

På högstadiet var det niorna som gick luciatåg. Men det året jag gick i nian var det bara de klasser som hade den ena musikläraren som skulle få vara med, och jag gick i en av de klasser som därmed skulle stängas ute. Jag ordnade namninsamling och lyckades driva igenom att några från var niondeklass skulle få delta.

Och i vuxen ålder:

Ett år lussade jag på tåget till Göteborg (jag skulle ändå åka tåg den dagen liksom), och väl framme i Göteborg ställde jag mig och fortsatte sjunga luciasånger i undergången till Nordstan.

Därefter har jag gjort liknande varianter (stå på stan och sjunga luciasånger) flera gånger, både ensam och i sällskap. Och skaffat luciagig i flera sammanhang.

Men nu är det länge sedan. Livet, och barnen, och omständigheterna, ni vet.

Men jag älskar lucia.
De levande ljusen.
De vita särkarna.
Mörkret runtom och den tidiga morgonen.
De klingande melodierna, i många varianter, med många stämmor, med många verser.

Och självklart har det lämnat spår i mina böcker 💕→ Läs resten av inlägget!