Lucia

Lucia har alltid varit “min” högtid.

Luciatåg tidiga morgnar på mammas jobb i vården, för inlagda patienter, där vi bara sjöng “Natten går …”, för vi skulle ju hinna igenom alla salar på avdelningen.

Luciatåg i den lokala bygdegården, arrangerat av äldre flickor i byn och med repetitioner halva hösten.

Luciatåg i föreningar och skola.

På högstadiet var det niorna som gick luciatåg. Men det året jag gick i nian var det bara de klasser som hade den ena musikläraren som skulle få vara med, och jag gick i en av de klasser som därmed skulle stängas ute. Jag ordnade namninsamling och lyckades driva igenom att några från var niondeklass skulle få delta.

Och i vuxen ålder:

Ett år lussade jag på tåget till Göteborg (jag skulle ändå åka tåg den dagen liksom), och väl framme i Göteborg ställde jag mig och fortsatte sjunga luciasånger i undergången till Nordstan.

Därefter har jag gjort liknande varianter (stå på stan och sjunga luciasånger) flera gånger, både ensam och i sällskap. Och skaffat luciagig i flera sammanhang.

Men nu är det länge sedan. Livet, och barnen, och omständigheterna, ni vet.

Men jag älskar lucia.
De levande ljusen.
De vita särkarna.
Mörkret runtom och den tidiga morgonen.
De klingande melodierna, i många varianter, med många stämmor, med många verser.

Och självklart har det lämnat spår i mina böcker 💕

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *