Lucia och värdet av ritualer

Svart katt sitter i fönstret bredvid en tänd adventsljusstake. Utanför fönstret tidig morgonhimmel.

Lucia. 13 december. Ett namn, en dag och ett datum förknippade med många traditioner och många åsikter, där de allra flesta åsikterna går ut på att just den som uttalar sig har den korrekta åsikten om hur Luciafirandet ska gå till. Vilket ju förstås ofta grundar sig i hur det varit där och när den personen växte upp eller när hens barn var små.

Själv är jag präglad på tidiga luciafiranden på mammas jobb på sjukhuset och på luciafirandet som de äldre flickorna i byn arrangerade med alla bygdens barn på bygdegården, men jag har dessutom alltid glatts åt varje nyfunnen gammal staffansvisa eller luciasång, eftersom repetoaren där jag började ändå begränsades till ett fåtal sånger och en staffansvisa (“ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka”).

För andra personer är det helt andra beståndsdelar som är viktiga.

Lucia, kvinnan som har sitt namn i almanackan, kommer från kristna sammanhang, och luciatåg framförs ibland i kyrkor (men det kan jag inte minnas att de gjorde när jag var barn?). På sistone upplever jag också att en del kyrkliga företrädare vill betona Luciafirandet som något kristet och kyrkligt. Och visst, en del av de sånger som sjungs har en tydlig sådan koppling. Andra inte.

För precis som med de allra flesta traditioner så är Lucia ett sammelsurium av delar från olika ursprung. En del av det religiöst, annat inte, och en hel del av det av väldigt oklart ursprung. Detta kan man bland annat läsa om i artikeln “Vem var Lucia?” på Institutet för språk och fornminnens webbplats. (Artikeln går alltså bortanför martyren Lucia, för det var inte alltid den Lucia som avsågs i Sverige.) Lucia så som jag som född på 1970-talet är van vid att högtiden firas har i själva verket inte alls så särskilt lång tradition, och äldre tiders firande hade i många fall mer likheter med dagens Halloween.

Det är spännande att läsa om. Men framför allt är det viktigt som grund för att påpeka att ingen har ensamrätt på Lucia. Inte kyrkan, inte skolan, inte någon annan.

Det viktiga är att vi människor (eller i alla fall många av oss) har behov av traditioner och ritualer. Och det behovet behöver inte kopplas till religion. Snarast är det viktigt att ha möjlighet att delta i dylikt oavsett om vi tror på högre makter eller inte. Att markera fasta punkter i årshjulet, och att uppmärksamma den mörkaste och kallaste tiden på året med något som ger oss hopp, det verkar vara allmänmänskligt, även om sätten och behoven varierar.

För mig fyller luciatraditionen – så som jag känner den, med att kämpa sig upp tidigt på morgonen i mörkret, tända ljus, klä sig i vita särkar, skrida fram i en modern variant av processionståg, och sjunga klingande sånger som andas kopplingar till människor och deras livsvillkor bakåt genom sekler – en viktig roll i detta.

Men för dig ser kanske behovet helt annorlunda ut. Och det är okej. Luciatraditionen lär sannolikt fortsätta innehålla många varianter. Och så renodlad, eller enkelspårig, som den var just under det ganska konforma 1980-talet kanske den aldrig blir igen.

(I Knutar och band, min andra bok i serien om Elsinorien, tas behovet av ritualer trots avsaknad av gudstro upp.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.