Att inte passa in

Känner du ibland att du inte passar in?

När man skrivereller pratar om känslan att inte passa in, inte vara som alla andra, så får man ofta svar av typen att “så känner alla ibland”.

Men jag tänker inte på känslan på den nivån där alla kan känna igen sig. Utan något bortanför det. 

Att både känna och veta att man inte passar in, inte fungerar som andra. Att folk ser en som annorlunda. Avvikande. Att inse att det finns en massa koder för hur man bör agera för att vara accepterad, men inte ha förmågan att läsa av dessa koder, eller inte ha förmågan att anpassa sig till koderna. Eller möjligen ha förmågan, men att det kräver för mycket ansträngning för att vara värt det. Att hellre välja bort sammanhang med andra människor än att stänga av sin egen person.

Och att ständigt fundera över detta: över avvägningen mellan anpassa och vara sig själv, mellan att spela en roll för att “få vara med” och att överge sig själv, att ha en ständigt pågående metadiskussion kring detta med sig själv i tankarna. En konstant pågående analys, som också kräver en massa energi.

Ja, jag tror att jag fortfarande har en del av er med mig? För jag tror att vi som inte riktigt passar in är överrepresenterade bland inbitna bokläsare – eftersom det var en räddning under barndomen att kunna bege sig in i böckernas värld istället. Och dessutom är väl ofta de missanpassade barnen överrepresenterade i böcker?

Ailsa hör också till den skaran.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

… till dig som strävar efter att gå din egen väg, även när det gör ont.

Att vara sig själv behöver inte vara något svårt eller konstigt. I alla fall inte om man under hela sitt liv befunnit sig i sammanhang där den man är och vill vara ses som något självklart.

Men om man sedan tidig ålder, vid upprepade tillfällen, fått veta att det är fel att vara, göra, tycka, agera, resonera eller för den delen bara se ut på det sätt man gör, då är läget ett annat.

Kanske lyckas man ändå gå sin egen väg, trots omgivningens upprepade påpekanden om att man är eller gör fel. Men då är det inte längre utan ansträngning.

Kanske syns inte ansträngningen. Kanske ser omgivningen bara en stark person som alltid gör som hen vill. Kanske tycker omgivningen rentav att den där starka personer bara mår bra av lite ifrågasättanden. Eller så fortsätter de bara ifrågasätta ändå.

Men att kampen inte syns utåt betyder inte att den inte finns. Verkligen inte.

Att gå sin egen väg när man ifrågasatts är en evig och tung kamp för väldigt många av oss.

Och om vi inte hade utsatts för dessa ifrågasättanden så hade vi förmodligen blommat ut mycket mer.

Tänk om det hade kunnat få vara okomplicerat att få vara sig själv!→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Unlikable

I think that what our society teaches young girls, and I think it’s also something that’s quite difficult for even older women and self-professed feminists to shrug off, is that idea that likability is an essential part of you, of the space you occupy in the world… [and] that you’re supposed to hold back sometimes, pull back, don’t quite say, don’t be too pushy, because you have to be likable…

What I want to say to young girls is forget about likability. If you start thinking about being likable you are not going to tell your story honestly, because you are going to be so concerned with not offending, and that’s going to ruin your story… The world is such a wonderful, diverse, and multifaceted place that there’s somebody who’s going to like you; you don’t need to twist yourself into shapes.

Nigerian writer Chimamanda Ngozi Adichie

Skrivande har för mig alltid varit ett sätt att kunna vara mig själv. Att inte behöva anpassa mig till omvärldens krav eller förväntningar på hur jag ska vara för att vara “likable”. (Finns det något bra svenskt ord?)

IRL har jag annars alltid varit antingen för högljudd eller för tyst, tagit för mycket plats eller för lite (ja, båda delar, beroende på tidpunkt och sammanhang). Jag har gillat fel musik, fel kläder, ställt för mycket frågor (eller för lite), sagt emot när jag inte borde (eller till dem som inte ville bli emotsagda), och jag har varit “fel” kombination av åsikter och egenskaper.

Läsandet och skrivandet har alltid varit en fristad.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

21 mars – rocka sockorna

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Det här är de strumpor jag har på mig idag.

Men nej, jag har inte rockat sockorna. Det här *är* ett strumppar. Jag köpte en drös strumpor av den här typen, där båda strumporna är på samma tema men ändå olika.

Så upplever jag att det ofta är när vi pratar om olikheter. Vi vill bejaka olikheter – men vi utgår ändå från att alla ska vara på samma tema. Det är okej att ha olika hårfärg eller gilla olika musikgenrer, men vi förväntar oss ändå att det ska vara variationer på det vi känner till. Vi håller oss ändå kvar innanför den trygga boxens förväntningar.

De flesta människor vill så väldigt gärna kunna kategorisera, kryssa i färdiga boxar, där allting är antingen a, b eller c. När någon avviker på parametrar vi inte har med i vårt grundregister, då blir det genast mycket svårare. Vi blir rädda. Det skaver.

Jag tänker att om man ska rocka sockarna ordentligt så borde man ha en tunn ankelsocka av nylon på den ena foten och en tjock ylleknästrumpa på den andra. Eller kanske strumpa på bara ena foten?

Och missförstå mig inte. Jag tycker #rockasockorna är en jättebra påminnelse. Jag vill bara påminna om att inte låta det gå slentrian i det. Vi behöver komma ihåg att olikheter kommer i så olika former.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!