När jag nyss släppt min första bok (eller om det var precis innan den skulle släppas) så minns jag att jag frågade i någon författargrupp om andra författare brukade läsa sina böcker nånsin efter att de var släppta. Väldigt många svarade att de inte gjorde det; när boken väl var släppt så var den i någon mån ett passerat kapitel (pun not intended).

Jag ställde alltså frågan när jag själv var i den där fasen när man verkligen kräks på sin bok. I efterhand har jag läst i alla fall de två första böckerna efter att de släpptes, i samband med att jag ”korrlyssnade” ljudböckerna.

Min bokskrivarprocess skiljde sig nog en del från det som anses vanligast: Jag skrev alla tre böckerna/manusen innan jag skickade iväg dem till förlag. Det innebar att jag läste första och många gånger under tiden som jag skrev den andra, och första och andra medan jag skrev tredje, och sedan allihopa. För att stämma av detaljer och se till att allting stämde och vad konsekvent.
Om jag *inte* hade gjort så, utan först gett ut första boken och därefter skrivit andra boken, så hade jag ju behövt läsa redan utgivna böcker mycket mer?

När man ska göra reklam för sina egna böcker så behöver man ju också ha koll vad de handlar om 😉 Och visst, de övergripande dragen glömmer man kanske inte. Men ibland är det andra saker än den övergripande handlingen man behöver lyfta när man ska ”sälja” sina böcker. Och ibland inser jag att jag nog börjar tappa kollen på en del av det där.→ Läs resten av inlägget!

”You don’t have to write in a linear, orderly, or plodding way. Write whatever’s on fire in your imagination.”
/JACK WANG

När jag skrev Lysande klot tvenne så skrev jag kronologiskt. Dels blir det på automatik så när man skriver med blyertspenna och kollegieblock, dels hade det vid den tidpunkten inte föresvävat mig att man kunde göra på annat sätt.

Men när jag plockade upp skrivandet igen i vuxen ålder och tog itu med att skriva Knutar och band så resonerade jag på ett annat sätt. Moderna verktyg (Datorer! Ordbehandlingsprogram!) hade sedan länge vant mig vid att kunna flytta runt och bearbeta text mycket mer … organiskt? Jag var absolut inte beredd att återgå till stenåldersfasoner just vad gällde bokskrivandet. Och dessutom var den viktigaste poängen med att plocka upp skrivandet att göra något JAG VILLE. Alltså fokuserade jag i första hand på de delar jag hade en klar bild av och där inspiration och fantasi flödade. Och sedan jobbade jag igen luckorna efterhand.→ Läs resten av inlägget!

Jag älskar helheter. Att tänka på allt. Väga in alla aspekter. Göra saker i rätt ordning. Tänka igenom konsekvenser. Ta hänsyn till alla specialfall och undantag. Fördela saker rätt för maximal effekt. Vara genomtänkt.

Ovanstående är samtidigt enormt energikrävande för hjärnan. Komplexitet och många faktorer. Det är precis sådant som knäcker min hjärna. Sånt jag måste lära mig att låta bli, både som kvardröjande effekt av utbrändhet och som effekt av att vara mestadels ensam i väldigt mycket av det jag gör. (För är man ensam finns ingen att bolla saker med.)

Så jag försöker lära mig good enough. Jag försöker lära mig spontanitet – som motsats till att ha tänkt igenom alla konsekvenser redan innan.

Spår av detta kan man säkert ana i mina böcker, om man läser dem. De är inte så extremt genomarbetade som jag egentligen skulle vilja. Det är ett aktivt val, eftersom jag vet att jag inte har den hjärnkapacitet som skulle krävas för att arbeta igenom dem så mycket som jag helst skulle vilja. Eftersom alternativet skulle vara att låta dem ligga i en byrålåda (eller dator) till tidens ände, så valde jag att ge ut dem ändå. Inte perfekta, men good enough.

För tillfället stångas min hjärna med de där filmerna jag tänkt sätta ihop om vem som borde läsa böckerna om Elsinborien. Jag fastnar hela tiden på att jag säkert borde göra dem i en genomtänkt, väl varierad ordning. Släppa dem tillräckligt ofta, men lagom ofta. Egentligen ha en färdig plan för alltsammans innan jag ens la ut den första eller någon alls.→ Läs resten av inlägget!