Man tror man känner sina karaktärer

“… man tror att man vet hur människor man känner ska reagera på saker. Det vet man visst inte.”

🧶

Början på Viddernas väv är samtidigt (fortsättningen på) slutet av Knutar och band. 

Allt det där Ailsa gått och oroat sig för så länge. Hur kommer folk att reagera i praktiken?

Oron för omgivningens reaktioner kan hindra en från att göra många saker. Men även om man gått och oroat sig länge för just detta, så är det inte säkert att man har någon tydlig bild av vilka reaktioner man egentligen förväntar sig, utan bara att det kommer att bli väldigt jobbigt. 

När jag själv skulle skriva ihop de här bitarna insåg jag att jag inte heller själv visste hur de skulle reagera. Alla tankar som kom till mig var stereotypa och fel. Det fick ligga och mala länge innan det föll på plats. Men när det väl gjorde det så kändes alltsammans självklart och logiskt, som att det inte kunde varit på något annat sätt än just så här.

Och på köpet lärde jag känna mina karaktärer ännu bättre och närmre.→ Ta mig till sidan!

Fokus på inspiration, inte kronologi

“You don’t have to write in a linear, orderly, or plodding way. Write whatever’s on fire in your imagination.”
/JACK WANG

När jag skrev Lysande klot tvenne så skrev jag kronologiskt. Dels blir det på automatik så när man skriver med blyertspenna och kollegieblock, dels hade det vid den tidpunkten inte föresvävat mig att man kunde göra på annat sätt.

Men när jag plockade upp skrivandet igen i vuxen ålder och tog itu med att skriva Knutar och band så resonerade jag på ett annat sätt. Moderna verktyg (Datorer! Ordbehandlingsprogram!) hade sedan länge vant mig vid att kunna flytta runt och bearbeta text mycket mer … organiskt? Jag var absolut inte beredd att återgå till stenåldersfasoner just vad gällde bokskrivandet. Och dessutom var den viktigaste poängen med att plocka upp skrivandet att göra något JAG VILLE. Alltså fokuserade jag i första hand på de delar jag hade en klar bild av och där inspiration och fantasi flödade. Och sedan jobbade jag igen luckorna efterhand.→ Ta mig till sidan!

Öva på att inte vara perfekt

Jag älskar helheter. Att tänka på allt. Väga in alla aspekter. Göra saker i rätt ordning. Tänka igenom konsekvenser. Ta hänsyn till alla specialfall och undantag. Fördela saker rätt för maximal effekt. Vara genomtänkt.

Ovanstående är samtidigt enormt energikrävande för hjärnan. Komplexitet och många faktorer. Det är precis sådant som knäcker min hjärna. Sånt jag måste lära mig att låta bli, både som kvardröjande effekt av utbrändhet och som effekt av att vara mestadels ensam i väldigt mycket av det jag gör. (För är man ensam finns ingen att bolla saker med.)

Så jag försöker lära mig good enough. Jag försöker lära mig spontanitet – som motsats till att ha tänkt igenom alla konsekvenser redan innan.

Spår av detta kan man säkert ana i mina böcker, om man läser dem. De är inte så extremt genomarbetade som jag egentligen skulle vilja. Det är ett aktivt val, eftersom jag vet att jag inte har den hjärnkapacitet som skulle krävas för att arbeta igenom dem så mycket som jag helst skulle vilja. Eftersom alternativet skulle vara att låta dem ligga i en byrålåda (eller dator) till tidens ände, så valde jag att ge ut dem ändå. Inte perfekta, men good enough.

För tillfället stångas min hjärna med de där filmerna jag tänkt sätta ihop om vem som borde läsa böckerna om Elsinborien. Jag fastnar hela tiden på att jag säkert borde göra dem i en genomtänkt, väl varierad ordning. Släppa dem tillräckligt ofta, men lagom ofta. Egentligen ha en färdig plan för alltsammans innan jag ens la ut den första eller någon alls.→ Ta mig till sidan!

Duschtankar

Duschen. Det är ofta där tankarna faller på plats. Inte bara för bokskrivandet, utan också för andra saker jag behöver få ordning på. Bloggtexter. Eller de saker jag behöver notera i en lista för nåt sammanhang.

Men minnet är flyktigt. Även om jag kämpar med att hålla kvar sakerna i minnet, nöta fast dem, så hinner jag komma på fler saker under tiden i duschen – och när jag väl klivit ur duschen så har jag tappat åtminstone en del av det viktiga.

Idag kom jag på fyra viktiga saker i duschen. När jag fått en handduk om mig och hunnit till datorn så mindes jag två.

Promenader är också bra, på liknande sätt, att jag kommer på eller löser saker. Men på en promenad är det lite lättare att stanna och göra en notering i ett block i fickan, eller numera telefonen.

Duschen är svårare. Papper funkar inte där, och jag vill inte ta risken att blöta ner telefonen.

Idag stod jag i duschen och funderade på om man skulle ha ett laminerat papper att skriva på. Eller en whiteboard. Eller skriva med whiteboardpennor på kaklet. Fast det skulle väl rinna av. Och barnen skulle ändå inte gå med på det. Inte jag heller egentligen.→ Ta mig till sidan!

Bokplank

Skrivande är en ensam sysselsättning.

Under många år pratade jag nästan inte om mitt skrivande med någon alls. Ju färre som vet om att man skriver, eller mer bestämt VAD man skriver, desto färre finns det som skulle kunna ifrågasätta det eller håna en för det, typ.

Men när jag plockade upp skrivandet igen, för typ ett halvt decennium sedan, så insåg jag att jag faktiskt behövde folk att bolla med. Folk som kunde ha åsikter om det jag grunnade på. Handling. Fakta. Namn. Eller för den delen bara folk jag kunde berätta om mina framsteg (och nederlag) för.

Jag behövde ett bollplank för boken. Ett Bokplank.

Så jag skapade en privat facebookgrupp med namnet Bokplank och bjöd in pålitliga vänner.

Och ni har varit till stor hjälp, mitt kära bokplank! Ni har stått ut med mina funderingar kring petitesser, stått ut med mitt gnäll, haft synpunkter på allt mellan himmel och jord. Dessutom har flera av er agerat testläsare, läst mina manus i olika stadier och haft en hel massa värdefulla synpunkter.

På senare tid har ni dessutom fått agera bollplank kring allt möjligt kring omslag, baksidestexter och typsnitt för de färdiga böckerna.

Jag kommer inte att tagga er här i inlägget, för en del av er vill nog helst inte synas, och det skulle bli märkligt att bara lyfta fram vissa. Men ni vet vilka ni är. Och jag är evigt tacksam för hjälpen.

Tack! 💕🙏→ Ta mig till sidan!

Shitty first draft

Shitty first draft. Det pratas det väldigt ofta om. Bättre att skriva på och så blir det som det blir, och så kan man redigera sen. Det verkar vara den gängse uppfattningen.
Och alltså, funkar man så, så är det väl fine. Men jag vill föra till protokollet att inte alla funkar likadant.

Min första bok skrev jag på det sättet. Från början till slut. Och sedan börja om, skriva igenom hela, från början till slut. Sedan var jag i ärlighetens namn ganska uppgiven. Mina försök att få ordning på boken gav inte något vidare resultat. Jag fortsatte att försöka men gav slutligen upp. I praktiken fick materialet sedan ligga i ett par decennier.

När jag sedan plockade upp skrivandet igen, efter min mans död, så var första steget att bearbeta första boken till en nivå jag i huvudsak kunde stå för, eller liksom slippa skämskudden. Men när jag sedan började med bok 2 så var det med inställningen att skriva saker i den ordning och på det sätt som kändes inspirerande. Börja med att skriva de delar jag hade en klar bild av och som var roliga att skriva. Fylla bitarna emellan efterhand. Och bearbeta när det föll sig så, allt eftersom, för att få saker att passa bättre ihop, för att det genom processen utkristalliserades vad som var viktigt och vad som behövde förstärkas, och så vidare. Mycket lättare än att styra upp i efterhand!

Det innebar att när det slutligen fanns ett första manus, från början till slut, så var det inte ett shitty first draft.→ Ta mig till sidan!

Lapptäcke

Första boken skrev jag med papper och penna. Blyertspenna och kollegieblock. När man skriver på det sättet så skriver man från början och till slut, i den ordning händelserna i boken utspelar sig. Kronologiskt. (Man kan förstås skriva ickekronologiskt, vad nu det heter, men blocket har liksom en riktning ändå, om ni fattar hur jag menar.)

Det där har sina nackdelar. Det är till exempel ganska bökigt med ändringar, i alla fall om det är saker som tar mer plats. Huvudsakligen blir det småändringar, eller att man sedan skriver om hela alltet igen från början till slut.

Innan jag släppte bokskrivandet för andra prioriteringar i livet hann jag dock knappa in hela boken på dator – men det är en annan historia.

När jag plockade upp skrivandet för några år sedan och skulle ge mig på bok 2 (Knutar och band) så hade vår värld hunnit förändras ganska mycket. Datorer, som var något ganska sällsynt och som gemene man absolut inte använde till ordbehandling när jag började skriva i slutet av 1980-talet, var numera ett självklart skrivverktyg, inte bara för en slutlig version utan ännu mer under själva skrivprocessen. Jag var sedan lång tid tillbaka van vid att själv använda datorn i skrivande av annat slag. Van att kunna skriva lite, sudda ut, flytta runt, fylla i med ny text mitt i, och så vidare. Det var fullkomligt självklart att använda detta även i bokskrivandet – jag skulle helt enkelt ha blivit fullkomligt tokig av att inte ha denna möjlighet jag numera vant mig vid.→ Ta mig till sidan!

Om bristen på struktur i världsbygget

Jag tycker om struktur och gillar att ta helhetsgrepp. Bygga upp saker från grunden, se ur olika infallsvinklar, ta hänsyn till både detaljer och stora skeenden. Tänka på hur jag vill ha saker, vad jag vill uppnå, hur man kommer dit, tänka på vilka saker som behöver fixas i god tid och vad som kan hända utmed vägen. 

Som exempel kan nämnas att när vi skulle renovera köket för en del år sedan (det villa säga riva ut det gamla, som var helt slut, riva ut gammalt golv, gräva bort grus ur grunden, och sedan bygga upp allt på nytt), och tog sex veckors sommarsemester, så gjorde jag i princip ett dag för dag-schema för hela semestern, inklusive de två “riktiga” semesterdagarna på Legoland. För annars hade det ju aldrig gått ihop sig, med elektriker, och mina föräldrar och mannens föräldrar, och allt annat som måste klaffa, och det MÅSTE det, för man vill inte vara utan kök för länge med två små barn.

(Jag ska väl tillägga att det där var innan utbrändheten. Idag klarar jag inte sånt längre.)

Och man kan ju tänka att jag borde funka likadant när det gäller skrivandet av mina böcker. Men … nej, inte alls.

När jag började skriva första boken (den som nu heter Lysande klot tvenne) så var jag som bekant bara tretton och ett halvt år. Och jag ville skriva en bok. (Det var inte mitt första försök på bok, men nog den enda som kom förbi första kapitlet.) Visst, jag hade en idé till boken (en idé som ändrades med tiden), men jag hade absolut inte en klar bild av hela berättelsen, utan jag hittade på efterhand.→ Ta mig till sidan!

Det är lättare att behålla grunden

Att bygga ett hus från scratch kan verka lockande. Men det är ett stort jobb. Ännu större om man ska rita det först också. Det är så oändligt många beslut som ska tas! Hur stort ska huset vara, vad ska det ha för form, hur många våningar, hur många ingångar, små eller stora rum, vilka rum ska vara nära varandra, och så vidare. Och då har jag inte ens gått in på val av material, färger och liknande saker. Fruktansvärda mängder variabler, och varje variabel har massor med möjliga alternativ. Tillsammans kan de kombineras på oändligt många sätt. Det är tröttande.

Därför tycker jag bra om gamla hus. Befintliga hus. Vissa förutsättningar är redan låsta. Ytterväggarna står där de står, och även de flesta innerväggar är förmodligen fasta förutsättningar. Byggmaterial, typ av grund, takkonstruktion, typ av fönster och så vidare, det är redan bestämt. Även den allmänna stilen finns där. Det jag sedan har att göra, när jag flyttar in, är att vårda det som finns, plocka fram husets styrkor och bygga bort dess svagheter. Renodla husets själ. Sätta min egen prägel på det. Anpassa huset till mina behov, men inom rimliga gränser. För en hel del av förutsättningarna finns redan där.

Betydligt färre val för mig. Mindre stress för min hjärna. Jag kan fokusera på de val jag vill göra istället för att behöva göra alla valen.

(Jodå, jag kommer till poängen.)

När jag plockade fram mitt gamla manus för sisådär fem år sedan, för att försöka få ordning på det, så ifrågasatte jag till att börja med allt.→ Ta mig till sidan!

Acceptera och ignorera

Att gå igenom korrektur har sina läskiga sidor. Bland annat rädslan för att råka trycka fel utan att man märker det.

Alltså, jag älskar smidigheten med ordbehandlingsprogram, hug lätt det är att göra ändringar. Och jag älskar spåra ändringar-funktionen, att det tydligt framgår vad som föreslagits att ta bort eller lägga till och att man enkelt accepterar eller ignorerar ändringsförslagen.

Men jag sitter samtidigt med andan i halsen. För det är så lätt, när man sitter och går igenom så mycket smått, att man råkar trycka fel. Och då kanske man råkar trycka ignorera när man tänkt acceptera, eller tvärtom. Och då haf man kanske plötsligt två ord (två varianter) där det bara skulle vara en av dem. Eller inget av orden.

Eller så har muspekaren någon annanstans än man trodde och råkar lägga in en styckebrytning mitt i ett ord, eller klistra in det senaste man kopierat som råkade vara informationen om försenade tåg på Skånetrafikens webbplats, eller länken till senaste träningsvideon man körde på youtube. Det skulle liksom kunna bli så fel!→ Ta mig till sidan!