Folk som gör fel

Något jag har väldigt svårt för är plottar som bygger på att folk gör fel.

Folk som gör saker de inte borde.
Folk som gör saker de blivit tillsagda att inte göra.
Folk som gör saker de VET att de inte borde göra.
Och sen gör de det ändå.
Alltså avsiktligt.
Och man vet att det kommer att gå åt helvete.
Och sen gör det just det: går åt helvete.
Antingen i det pyttelilla (typ det blir pinsamt) eller i det jättestora (typ apokalypsen) eller nåt däremellan.

Det kryper i mig redan när jag inser att de kommer att göra det de skulle låta bli.
Och sen kryper det i mig hela tiden förbi tills katastrofen är över.

Och jag förstår inte alls varför man vill bygga sin plot på sånt. Varför man låter sina karaktärer AVSIKTLIGT göra sånt de vet att de borde låta bli.
För mig är det orealistiskt. Och så leder det till en sorts berättelse som jag knappt klarar av att fortsätta titta på/läsa.

Men jag antar att inte alla funkar som jag. För det här greppet är helt klart väldigt vanligt, och det skulle det knappast vara om alla tyckte det var lika obehagligt som jag.

Hur funkar du? Gillar du greppet eller avskyr du det?→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Oläsbara disketter och modern teknik

När jag för snart sex år sedan bestämde mig för att plocka upp mitt gamla bokmanus, som legat i dvala i typ två decennier, så var första steget att få fatt i en bearbetningsbar version.

Ursprungligen skrev jag för hand, med blyertspenna på kollegieblock. Både första genomskrivningen och andra genomskrivningen.
Men sedan skrev jag faktiskt in alltsammans på dator. På brorsans Amiga. Och det sparades förstås på disketter (som då fortfarande var en ganska cool sak, jämfört med kassettbanden som datorspelen låg på när jag var liten).

Nå. När jag skulle dra igång med skrivandet igen 2016 så var jag övertygad om att dessa gamla ordbehandlingsfiler vid senare tillfälle överförts till något nyare format och skulle ligga tillgängligt på vår Linuxburk. Men så var uppenbarligen inte fallet. Jag fick börja leta bland gamla disketter. Och jag hittade dem! Dels två blåa, som nog var från Amiga-tiden (sannolikt ungefär 1994), dels en svart, som förmodligen var från tidig Linuxtid, något år efter sekelskiftet gissar jag.

Men … disketter? Nej, jag har inte längre en dator som kan läsa dem.

En vän med äldre datorer av olika slag ryckte in och gjorde ett försök. Men misslyckades. Vi hittade helt enkelt inget sätt att läsa disketterna.

Lösningen bestod slutligen i modern teknik. För jag hade ju faktiskt en pappersutskrift sparad av diskettmanusversionen. Och numera kan man ju skanna dokument – och sedan be programmet omvandla det till text i ordbehandlingsprogram! En alldeles fantastisk lösning. Visst, det blev en hel del jobb med att sitta och ändra alla de saker som tolkades fel vid omvandlingen (en del bokstäver blev fel oftare än andra).→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Man tror man känner sina karaktärer

“… man tror att man vet hur människor man känner ska reagera på saker. Det vet man visst inte.”

🧶

Början på Viddernas väv är samtidigt (fortsättningen på) slutet av Knutar och band. 

Allt det där Ailsa gått och oroat sig för så länge. Hur kommer folk att reagera i praktiken?

Oron för omgivningens reaktioner kan hindra en från att göra många saker. Men även om man gått och oroat sig länge för just detta, så är det inte säkert att man har någon tydlig bild av vilka reaktioner man egentligen förväntar sig, utan bara att det kommer att bli väldigt jobbigt. 

När jag själv skulle skriva ihop de här bitarna insåg jag att jag inte heller själv visste hur de skulle reagera. Alla tankar som kom till mig var stereotypa och fel. Det fick ligga och mala länge innan det föll på plats. Men när det väl gjorde det så kändes alltsammans självklart och logiskt, som att det inte kunde varit på något annat sätt än just så här.

Och på köpet lärde jag känna mina karaktärer ännu bättre och närmre.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Fokus på inspiration, inte kronologi

“You don’t have to write in a linear, orderly, or plodding way. Write whatever’s on fire in your imagination.”
/JACK WANG

När jag skrev Lysande klot tvenne så skrev jag kronologiskt. Dels blir det på automatik så när man skriver med blyertspenna och kollegieblock, dels hade det vid den tidpunkten inte föresvävat mig att man kunde göra på annat sätt.

Men när jag plockade upp skrivandet igen i vuxen ålder och tog itu med att skriva Knutar och band så resonerade jag på ett annat sätt. Moderna verktyg (Datorer! Ordbehandlingsprogram!) hade sedan länge vant mig vid att kunna flytta runt och bearbeta text mycket mer … organiskt? Jag var absolut inte beredd att återgå till stenåldersfasoner just vad gällde bokskrivandet. Och dessutom var den viktigaste poängen med att plocka upp skrivandet att göra något JAG VILLE. Alltså fokuserade jag i första hand på de delar jag hade en klar bild av och där inspiration och fantasi flödade. Och sedan jobbade jag igen luckorna efterhand.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Öva på att inte vara perfekt

Jag älskar helheter. Att tänka på allt. Väga in alla aspekter. Göra saker i rätt ordning. Tänka igenom konsekvenser. Ta hänsyn till alla specialfall och undantag. Fördela saker rätt för maximal effekt. Vara genomtänkt.

Ovanstående är samtidigt enormt energikrävande för hjärnan. Komplexitet och många faktorer. Det är precis sådant som knäcker min hjärna. Sånt jag måste lära mig att låta bli, både som kvardröjande effekt av utbrändhet och som effekt av att vara mestadels ensam i väldigt mycket av det jag gör. (För är man ensam finns ingen att bolla saker med.)

Så jag försöker lära mig good enough. Jag försöker lära mig spontanitet – som motsats till att ha tänkt igenom alla konsekvenser redan innan.

Spår av detta kan man säkert ana i mina böcker, om man läser dem. De är inte så extremt genomarbetade som jag egentligen skulle vilja. Det är ett aktivt val, eftersom jag vet att jag inte har den hjärnkapacitet som skulle krävas för att arbeta igenom dem så mycket som jag helst skulle vilja. Eftersom alternativet skulle vara att låta dem ligga i en byrålåda (eller dator) till tidens ände, så valde jag att ge ut dem ändå. Inte perfekta, men good enough.

För tillfället stångas min hjärna med de där filmerna jag tänkt sätta ihop om vem som borde läsa böckerna om Elsinborien. Jag fastnar hela tiden på att jag säkert borde göra dem i en genomtänkt, väl varierad ordning. Släppa dem tillräckligt ofta, men lagom ofta. Egentligen ha en färdig plan för alltsammans innan jag ens la ut den första eller någon alls.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Duschtankar

Duschen. Det är ofta där tankarna faller på plats. Inte bara för bokskrivandet, utan också för andra saker jag behöver få ordning på. Bloggtexter. Eller de saker jag behöver notera i en lista för nåt sammanhang.

Men minnet är flyktigt. Även om jag kämpar med att hålla kvar sakerna i minnet, nöta fast dem, så hinner jag komma på fler saker under tiden i duschen – och när jag väl klivit ur duschen så har jag tappat åtminstone en del av det viktiga.

Idag kom jag på fyra viktiga saker i duschen. När jag fått en handduk om mig och hunnit till datorn så mindes jag två.

Promenader är också bra, på liknande sätt, att jag kommer på eller löser saker. Men på en promenad är det lite lättare att stanna och göra en notering i ett block i fickan, eller numera telefonen.

Duschen är svårare. Papper funkar inte där, och jag vill inte ta risken att blöta ner telefonen.

Idag stod jag i duschen och funderade på om man skulle ha ett laminerat papper att skriva på. Eller en whiteboard. Eller skriva med whiteboardpennor på kaklet. Fast det skulle väl rinna av. Och barnen skulle ändå inte gå med på det. Inte jag heller egentligen.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Bokplank

Skrivande är en ensam sysselsättning.

Under många år pratade jag nästan inte om mitt skrivande med någon alls. Ju färre som vet om att man skriver, eller mer bestämt VAD man skriver, desto färre finns det som skulle kunna ifrågasätta det eller håna en för det, typ.

Men när jag plockade upp skrivandet igen, för typ ett halvt decennium sedan, så insåg jag att jag faktiskt behövde folk att bolla med. Folk som kunde ha åsikter om det jag grunnade på. Handling. Fakta. Namn. Eller för den delen bara folk jag kunde berätta om mina framsteg (och nederlag) för.

Jag behövde ett bollplank för boken. Ett Bokplank.

Så jag skapade en privat facebookgrupp med namnet Bokplank och bjöd in pålitliga vänner.

Och ni har varit till stor hjälp, mitt kära bokplank! Ni har stått ut med mina funderingar kring petitesser, stått ut med mitt gnäll, haft synpunkter på allt mellan himmel och jord. Dessutom har flera av er agerat testläsare, läst mina manus i olika stadier och haft en hel massa värdefulla synpunkter.

På senare tid har ni dessutom fått agera bollplank kring allt möjligt kring omslag, baksidestexter och typsnitt för de färdiga böckerna.

Jag kommer inte att tagga er här i inlägget, för en del av er vill nog helst inte synas, och det skulle bli märkligt att bara lyfta fram vissa. Men ni vet vilka ni är. Och jag är evigt tacksam för hjälpen.

Tack! 💕🙏→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Shitty first draft

Shitty first draft. Det pratas det väldigt ofta om. Bättre att skriva på och så blir det som det blir, och så kan man redigera sen. Det verkar vara den gängse uppfattningen.
Och alltså, funkar man så, så är det väl fine. Men jag vill föra till protokollet att inte alla funkar likadant.

Min första bok skrev jag på det sättet. Från början till slut. Och sedan börja om, skriva igenom hela, från början till slut. Sedan var jag i ärlighetens namn ganska uppgiven. Mina försök att få ordning på boken gav inte något vidare resultat. Jag fortsatte att försöka men gav slutligen upp. I praktiken fick materialet sedan ligga i ett par decennier.

När jag sedan plockade upp skrivandet igen, efter min mans död, så var första steget att bearbeta första boken till en nivå jag i huvudsak kunde stå för, eller liksom slippa skämskudden. Men när jag sedan började med bok 2 så var det med inställningen att skriva saker i den ordning och på det sätt som kändes inspirerande. Börja med att skriva de delar jag hade en klar bild av och som var roliga att skriva. Fylla bitarna emellan efterhand. Och bearbeta när det föll sig så, allt eftersom, för att få saker att passa bättre ihop, för att det genom processen utkristalliserades vad som var viktigt och vad som behövde förstärkas, och så vidare. Mycket lättare än att styra upp i efterhand!

Det innebar att när det slutligen fanns ett första manus, från början till slut, så var det inte ett shitty first draft.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Lapptäcke

Första boken skrev jag med papper och penna. Blyertspenna och kollegieblock. När man skriver på det sättet så skriver man från början och till slut, i den ordning händelserna i boken utspelar sig. Kronologiskt. (Man kan förstås skriva ickekronologiskt, vad nu det heter, men blocket har liksom en riktning ändå, om ni fattar hur jag menar.)

Det där har sina nackdelar. Det är till exempel ganska bökigt med ändringar, i alla fall om det är saker som tar mer plats. Huvudsakligen blir det småändringar, eller att man sedan skriver om hela alltet igen från början till slut.

Innan jag släppte bokskrivandet för andra prioriteringar i livet hann jag dock knappa in hela boken på dator – men det är en annan historia.

När jag plockade upp skrivandet för några år sedan och skulle ge mig på bok 2 (Knutar och band) så hade vår värld hunnit förändras ganska mycket. Datorer, som var något ganska sällsynt och som gemene man absolut inte använde till ordbehandling när jag började skriva i slutet av 1980-talet, var numera ett självklart skrivverktyg, inte bara för en slutlig version utan ännu mer under själva skrivprocessen. Jag var sedan lång tid tillbaka van vid att själv använda datorn i skrivande av annat slag. Van att kunna skriva lite, sudda ut, flytta runt, fylla i med ny text mitt i, och så vidare. Det var fullkomligt självklart att använda detta även i bokskrivandet – jag skulle helt enkelt ha blivit fullkomligt tokig av att inte ha denna möjlighet jag numera vant mig vid.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Om bristen på struktur i världsbygget

Jag tycker om struktur och gillar att ta helhetsgrepp. Bygga upp saker från grunden, se ur olika infallsvinklar, ta hänsyn till både detaljer och stora skeenden. Tänka på hur jag vill ha saker, vad jag vill uppnå, hur man kommer dit, tänka på vilka saker som behöver fixas i god tid och vad som kan hända utmed vägen. 

Som exempel kan nämnas att när vi skulle renovera köket för en del år sedan (det villa säga riva ut det gamla, som var helt slut, riva ut gammalt golv, gräva bort grus ur grunden, och sedan bygga upp allt på nytt), och tog sex veckors sommarsemester, så gjorde jag i princip ett dag för dag-schema för hela semestern, inklusive de två “riktiga” semesterdagarna på Legoland. För annars hade det ju aldrig gått ihop sig, med elektriker, och mina föräldrar och mannens föräldrar, och allt annat som måste klaffa, och det MÅSTE det, för man vill inte vara utan kök för länge med två små barn.

(Jag ska väl tillägga att det där var innan utbrändheten. Idag klarar jag inte sånt längre.)

Och man kan ju tänka att jag borde funka likadant när det gäller skrivandet av mina böcker. Men … nej, inte alls.

När jag började skriva första boken (den som nu heter Lysande klot tvenne) så var jag som bekant bara tretton och ett halvt år. Och jag ville skriva en bok. (Det var inte mitt första försök på bok, men nog den enda som kom förbi första kapitlet.) Visst, jag hade en idé till boken (en idé som ändrades med tiden), men jag hade absolut inte en klar bild av hela berättelsen, utan jag hittade på efterhand.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!