Oläsbara disketter och modern teknik

När jag för snart sex år sedan bestämde mig för att plocka upp mitt gamla bokmanus, som legat i dvala i typ två decennier, så var första steget att få fatt i en bearbetningsbar version.

Ursprungligen skrev jag för hand, med blyertspenna på kollegieblock. Både första genomskrivningen och andra genomskrivningen.
Men sedan skrev jag faktiskt in alltsammans på dator. På brorsans Amiga. Och det sparades förstås på disketter (som då fortfarande var en ganska cool sak, jämfört med kassettbanden som datorspelen låg på när jag var liten).

Nå. När jag skulle dra igång med skrivandet igen 2016 så var jag övertygad om att dessa gamla ordbehandlingsfiler vid senare tillfälle överförts till något nyare format och skulle ligga tillgängligt på vår Linuxburk. Men så var uppenbarligen inte fallet. Jag fick börja leta bland gamla disketter. Och jag hittade dem! Dels två blåa, som nog var från Amiga-tiden (sannolikt ungefär 1994), dels en svart, som förmodligen var från tidig Linuxtid, något år efter sekelskiftet gissar jag.

Men … disketter? Nej, jag har inte längre en dator som kan läsa dem.

En vän med äldre datorer av olika slag ryckte in och gjorde ett försök. Men misslyckades. Vi hittade helt enkelt inget sätt att läsa disketterna.

Lösningen bestod slutligen i modern teknik. För jag hade ju faktiskt en pappersutskrift sparad av diskettmanusversionen. Och numera kan man ju skanna dokument – och sedan be programmet omvandla det till text i ordbehandlingsprogram! En alldeles fantastisk lösning. Visst, det blev en hel del jobb med att sitta och ändra alla de saker som tolkades fel vid omvandlingen (en del bokstäver blev fel oftare än andra). Men det blev å andra sidan en bra första ordentlig genomläsning av vad jag hade att arbeta med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.