Vad är egentligen ”rätt” uttal?

Fössta tossdan i mass. Överallt serveras det massipantåta. Upprinnelsen till firandet är smålänningars ”särpräglade” (inte mitt ordval) uttal av bokstaven R, speciellt i vissa kombinationer av bokstäver. Som RS.

Så vad är då ett ”normalt”/icke särpräglat uttal?

Jag som skåning tycker att det självklara uttalet av RS är just så: R plus S. Inget konstigt alls.

Men det var inte förrän jag för något år sedan såg någon nämna RS i en uppradning av olika stavningar av sje-ljudet som jag insåg att folk i vissa delar av landet ser sitt uttal av ord som fors (”fosj”) som det normala och utgår från att det är rätt/normalt uttal och inte något dialektalt.

Det enda rimliga svaret är förstås att alla uttalen är lika rätt och normala. Alla dialekter har samma berättigande, och någon egentlig rikssvenska finns inte, åtminstone inte när det gäller talat språk.

Som smålänning på mödernet hade jag hellre firat Småland med en bit ostkaka med hjortronsylt. Men även jag har lyckats lägga beslag på en bit marsipantårta idag – inte säger jag nej när det serveras 🎂→ Läs resten av inlägget!

Ordet som inte fanns på engelska fanns visst på engelska

När jag började lära mig engelska i skolan (i tredje klass, 1984) fick jag lära mig att det inte fanns något engelsk ord för syskon.

Vi fick lära oss att bror hette brother och syster hette sister, och att om vi skulle fråga ”Har du några syskon?” så hette det ”Have you got any brothers or sisters?”.

Idag vet jag att syskon heter sibling(s). Det är ett självklart ord, inget konstigt eller ovanligt.

Jag vet inte om ordet sibling har gjort en ”resa” sedan 1980-talet, eller om det var mina lärare på den tiden som inte hadekoll. Jag har inte gjort några efterforskningar i modern engelsk språkhistoria.

Men varenda gång jag hör ordet sibling så tänker jag på att jag under ganska lång tid fick lära mig att ”syskon” var ett av de ord som inte har någon motsvarighet på engelska. Och att det uppenbarligen inte stämmer.

TILLÄGG 24 februari: Läs gärna kommentarerna om mitt inlägg på Facebook och instagram för att få veta mer. Där fick jag bland annat följande intressanta information:

Ordet ”sibling är ett gammalt ord, men slutade användas på 1400-talet, för att sedan börja användas igen 1903.
GONE BUT NOT FORGOTTEN: PERSISTENCE AND REVIVAL IN THE HISTORY OF ENGLISH WORD LOSS (Kapitel 11 handlar om ”sibling”)Läs resten av inlägget!

Böcker på svenska i en alltmer engelskspråkig värld

Jag skriver på svenska. Det är mitt modersmål, det språk jag behärskar bäst och det språk som ligger närmst det jag skriver om. Och alltså är mina böcker utgivna på svenska.

Samtidigt lever vi i en alltmer engelskspråkig värld. De allra flesta av oss kan engelska bra nog för att klara av vardagliga sitiationer; väldigt många svenskar klarar hyfsat väl att läsa böcker på engelska eller se en engelsktalad film utan svensk text.

Jag har i grunden inga problem med det. Att många av oss kan engelska så pass bra öppnar upp en mycket större värld, med många fler möjligheter. Inte bara kan vi läsa böcker eller se filmer som inte översatts; vi kan delta i samtal och tillgodogöra oss nyheter från en mycket större kulturell sfär och hitta många fler människor med samma intressen och egenskaper, även ner på mycket specifik nivå. Det är underbart!

Men som författare börjar jag uppleva det lite besvärligt.

På tiktok är det engelska som gäller för att nå ut. Även de svenska bokläsarna där läser huvudsakligen böcker på engelska. Och en hel del av de svenska författare som finns på tiktok postar på engelska. Det är en väg till att synas. Men hjälper det att få synlighet bland engelskspråkiga tittare när de böcker man ger ut är på svenska? Jag vet inte.

Och på facebook, när jag är inloggad som min författarsida och scrollar det flöde facebooks algoritmer lägger upp åt mig, är det i allt större utsträckning engelskspråkiga indieförfattares postningar jag får se, trots att jag mest följer andra svenska författare och andra sidor på svenska.→ Läs resten av inlägget!

Mellan raderna

Det
står
inget
mellan
raderna.

Många människor ”läser in saker mellan raderna”. Det betyder att de uppfattar saker som inte står i texten. De kan uppfatta att den som skrivit texten antyder något eller har en viss ”ton”.

De läser saker som inte står där.

Ibland kan det förstås vara så att läsaren läser in saker som den som skrev ville att läsaren skulle läsa in. Det kan hända oavsiktligt, om läsaren och skribenten har liknande sätt att tolka, eller om skribenten har lärt sig vad olika läsare kan tänkas läsa in och sedan använder det i sitt skrivsätt. Beroende på målgrupp kan författaren i så fall göra olika val: vänder jag mig till läsare som läser det som faktiskt står där eller som läser in mer?

Som författare är det förstås en fördel om man i varje situation kan förutse hur olika personligheter, neurotyper, m.m. kan tänkas uppfatta en text, vad de kan tänkas läsa in mellan raderna, etc.

Men i vanligt vardagsliv tycker jag rimligen att den som läser in saker mellan raderna själv behöver vara medveten om det – eller i alla fall inte lägga skulden på den som skrivit något och faktiskt inte alls skrivit något mer än just det som står där.→ Läs resten av inlägget!

Banal

Banal. Det hör till det man helst inte vill vara, och man vill inte att det man skriver ska klassas som banalt.

Ordet banal i Svenska akademins ordbok.

Och samtidigt som den förklarande texten i SAOB nämner ord som alldaglig och intresselös, så förknippar jag snarast ordet banal med något som innehåller lite för mycket, exempelvis av känslor, eller något baserat på en klassisk typ av berättelse, som någon saga, full av klassiska element avsedda just att väcka känslor. Eller som en tv-såpa med nya avsnitt varje dag, där alla ständigt pendlar mellan känslornas ytterligheter.

Är man rädd att klassas som banal blir det lätt att man håller tillbaka på allt som skulle kunna uppfattas så. Och då är risken att det istället blir tråkigt av den anledningen.

Det knepiga är ju alltid balansgången. Om något går hem hos många så har det ju uppenbarligen något många uppskattar. Känslor är viktiga och ska inte fösas undan. Det viktiga är att hitta nyanserna, vinklingarna och greppen som gör att den banala berättelsen samtidigt blir unik. Kombinera det allmänmänskliga med det som är just ditt. Alternativet är ju att vara svår och otillgänglig, nåt som bara en liten skara orkar läsa.

Tar vi bort allt som någon kan klassa som banalt tror jag helt enkelt våra berättelser blir ganska ointressanta.

💕

Hur ser du på det banala? Läser eller skriver du banalt?→ Läs resten av inlägget!

Matta och tofflor

Den första bilden visar en matta. Den andra visar ett par tofflor. Båda delar självklarheter sedan tidig barndom för mig.

Okej, på den lokala dialekten sa man snarast ”tollor”, i alla fall de som pratade lite bredare. Men ändå.

Och jag visste ju, åtminstone med tiden, att man kunde förtydliga och specificera. Trasmatta. Trätofflor. Och parallellt med det förstod jag att det fanns andra varianter. Som heltäckningsmattor, som försvann allt mer och som ju egentligen inte riktigt var mattor, snarast golv.

En matta var i grundutförande en trasmatta. Tofflor var i grunden trätofflor.

Jag är osäker på när det föll på plats att det som var självklart för mig inte var det för andra. Kanske hade jag hunnit bli vuxen?

Vi har alla våra egna referensramar. Och vem som har ”fel” eller ”rätt” är egentligen inte så viktigt i sådana här fall (även om en del kan ha ständigt pågående ”bråk” om vad som är ”rätt” ordning på en ost- och marmeladmacka). Men när vi ska kommunicera med andra behöver vi vara medvetna om att det som är självklart för oss själva inte behöver vara det för andra. Vi behöver ha ett intresse för att våra självklarheter kan skilja sig åt. Annars kommer vi att prata om varandra, missförstå varandra och bli arga. Den som utformar en blankett eller en informationstext behöver tänka igenom vad det finns för öppningar för missförstånd.

Vi som skriver skönlitterärt behöver också förhålla oss till det här. Uppfattar alla läsare samma sak när jag beskriver en miljö eller gestaltar någons reaktion?→ Läs resten av inlägget!

Jantelagen och engelskan

En fråga som dyker upp då och då i ett sammanhang jag nyligen lämnat* är den om att själv skriva på engelska eller översätta sin bok till engelska.

Det ständigt återkommande svaret från tongivande personer är att det kan man inte. Att ingen som inte själv är född och uppvuxen i landet och fått språket med modersmjölken kan skriva tillräckligt bra på ett språk i litteratursammanhang.

Oavsett om du sedan tidig barndom här i Sverige är i princip tvåspråkig.
Oavsett om du bott i landet ifråga i många år.
Oavsett … faktiskt vilka argument som helst.

Du ska fan inte tro att du kan något.
Du ska fan inte tro att *någon* kan något.
Och saker ska alltid göras på precis det sätt de alltid gjorts.

Jag bara kom att tänka på detta idag när jag återigen läste om någon som gjort precis detta: översatt själv. Med framgång. Inte från just svenska den här gången, men det är irrelevant.

Det relevanta är det eviga nedtryckandet i skorna.

Visst, alla kan inte. Men när du träffar på någon i ett internetforum för första gången kan du inte bedöma personens förmåga och kompetens på en kort fråga. Så gör då inte det! Personen ifråga kanske är långt mer kompetent än du nånsin kommer att bli.

*Ni som vet vilken grupp jag menar, ni vet.→ Läs resten av inlägget!

Om nutida inlån av ord

”Nu är den grön, men orginellt var den blå.”

Ovanstående är en påhittad replik. Eller sammanhanget är påhittat, för att illustrera hur mina söner använder ordet orginellt. Och ja, jag vet att ordet normalt stavas originellt. Men jag väljer att stava det mer som det låter här, för det är ju inte heller den vanliga användningen av ordet – enligt min generation.

Mina ungdomar tillbringar stora delar av sin tillvaro i en engelskspråkig värld, via nätet. När de pratar svenska blir det med en stor andel ”direktöversatta” ord eller engelska ord med försvenskat uttal, försvenskade ändelser, etc.

Mina söner använder båda ordet ”orginellt” där jag skulle säga ”ursprungligt” eller något liknande. Och egentligen gör de det oberoende av varandra, för de umgås inte alls med varandra på nätet. Men ändå var det inte förrän jag nyligen hade äldste sonens kompis med i bilen och denne använde ordet ”orginellt” på samma sätt som tioöringen trillade ner för mig:
För deras generation är det här den självklara användningen av ordet. För dem är det inte en feltolkning eller missuppfattning, det är så det heter.

Och det är ju så språk utvecklas. Språkpoliser från min och äldre generationer kommer väl sannolikt att fortsätta ondgöra sig över ungdomarnas felanvändning, men det kommer kbappast ändra ungdomarnaa etablerade språk. Och egentligen följer nog inlånet snarast väletablerade inlåningsformer för utländska ord? Ta franska eller tyska eller engelska ord och justera uttal och ändelser så att det funkar med svenskan. Låna in en gång till lite senare, i lite annan form eller sammanhang och etablera en ny betydelse.→ Läs resten av inlägget!

Ordet vi

”Vi.”
Vem ingår egentligen i vi?

När jag berättar saker ur mitt vuxna liv så börjar de ofta med en mening som innehåller ordet ”vi”. I det vi:et ingår jag och min pojkvän, som blev min sambo, som blev min man. Vi träffades. Vi köpte ett hus. Vi planterade saker i trädgården. Vi renoverade och förbättrade huset. Vi var på fokmusikfestival.

Det var han och jag som var det grundläggande vi:et.

Familjen utvidgades efterhand med två barn, som blev en del av vi:et för vissa sammanhang, men inte för alla. Det var inte barnen som gjorde saker på det sättet utan vi vuxna, stommen.

Sen dog min man. Och mitt vi blev väldigt vilset.

I vardagen, det dagliga nuet, var det plötsligt JAG i så många situationer. Ja, barnen var en del av vi:et, men inte alls på samma sätt. Det var jag som fick tillvaron att gå runt, löste de praktiska sakerna, fortsatte renoveringen, gick på möten med skolan, och så vidare.

Med tiden blev barnen större. Numera är den äldste formellt vuxen. I allt fler situationer är det konkret så att de är en del av vi:et på ett sätt som mer påminner om det ursprungliga grundläggande vi:et. Och ändå inte.

Om jag berättar om mitt vuxna liv så vacklar jag. Jag börjar i ett vi, som bitvis, för en viss period glider över i ett jag, för att sedan falddra fram och tillbaka mellan jag och vi. Och samtidigt som jag berättar så pågår konstant analysen i mitt huvud, av det jag säger, och funderingar på hur mottagaren uppfattar det.→ Läs resten av inlägget!

Språkbarriärer

Ibland är språkbarriärer irriterande.

Väldigt många arrangemang som skulle vara rätt för att visa upp mina böcker och hitta nya läsare ordnas långt bort ur mitt hänseende, eftersom min utgångspunkt är södra Skåne. Men Köpenhamn / København / Copenhagen ligger förhållandevis jättenära, bara typ en timme bort med tåg (som går ofta). Och i Köpenhamn arrangeras @fantasticon.dk om några veckor.

Men mina böcker är på svenska. I Danmark pratar och skriver man på danska. 

Jag är uppvuxen i nordvästra Skåne, och när jag var liten var danskan trots allt en påtaglig del av tillvaron. På den tiden fanns det bara två svenska TV-kanaler. Men vi kunde få in dansk TV också, så vi såg en hel del TV på danska. Framför allt efter att Danmark hade fått sin andra TV-kanal, TV2, som visade en hel del engelska och amerikanska serier och filmer, men förstås med dansk text – jag lärde mig engelska via danskan och danska via engelskan, kan man säga. 

Och på den tiden var det också fullt normalt att ta färjan över till Danmark för att handla mat, eftersom vissa matvaror var påtagligt billigare där.

Jag var inte bra på danska, men danskan fanns där.

Så upplever jag inte att det är idag. Mina barn, också uppvuxna i Skåne – om än i en annan del av Skåne – tycker att danska är typ helt obegripligt.

Och böcker …? Alltså, att läsa en hel bok på ett språk är en helt annan sak än att läsa textremsorna till en film eller handla i en affär.→ Läs resten av inlägget!