Etikett: språk

Att grepa?

Jag säger att jag är ute och gräver. Men det jag gör är att jag nyttjar en grep. Kör ner grepen i trädgårdslandet för att med dess hjälp få bort ogräs och vända runt jorden. På de ställen det hunnit bildas en grässvål kör jag ner grepen i gräset och vickar den lite fram och tillbaka och delar in gräset i rutor som jag kan lyfta upp och skaka loss jorden från. På ställen där jordytan är ogräsfri är det snarast jordkokor jag bänder loss, en i taget, genom att banka ner grepen med foten, lyfta upp jorden och kasta den så att rotogräs lossnar och kan plockas bort. Ja, och så finns ju lla mellanvarianter.

Kallas det att gräva? Jag förknippar egentligen ordet gräva med en spade. Min magkänsla är att ordet gräva är reserverat för spadar eller väldigt likartade redskap. Fast spade och gräva har ju ingen etymologisk koppling.

Man ska kalla en spade en spade, sägs det. Men vad kallar du en grep? Kanske har du ett helt annat ord för den.

En del säger att man ska använda tiden när man gör tråkiga vardagssysslor till att fundera över sitt skrivande, så att man ändå får nytta av tiden skrivmässigt. Men medan jag står och vänder runt jord i trädgårdslandet så tänker jag mest ”flås”, ”oj, vilken tjock åkervinderot”, ”vad ska man göra åt kirskålsrötter som gjort makramé med rabarberplantan?” och ”undras om det borde heta att grepa?”.→ Läs resten av inlägget!

Språkbarriärer och kulturella skillnader

”Gillar du att läsa?” frågade jag damen som stannat till framför mitt marknadsstånd. Det är min standardfråga för att inleda samtal med personer som stannat till på ett sätt som skulle kunna antyda att de är intresserade av mina böcker.

Damen stirrade tillbaka. Eller, det kom i alla fall ingen tolkningsbar reaktion. Men hon stod kvar.

Jag upprepade min fråga, lite högre, lite tydligare, medan jag sträckte mig fram över bordet.

Först inget svar nu eller. Men efter lite fördröjning öppnade hon munnen. ”Jag förstår inte språket. Jag är från Stockholm.”

Ja, jag är skåning. Fast jag är uppvuxen i den nordvästra delen av landskapet, och där fick jag alltid höra att jag inte pratade skånska. Dessutom har jag levt en stor del av mitt vuxna liv ihop med en östgöte. Jag tror inte jag är så svår att förstå?

Nå, eftersom hon inte förstod vad jag sa så blev det ju inte mycket till dialog. Hon gick vidare.

En stund senare var hon dock tillbaka. Nej, inte för att prata. Det hon gjorde var att hon snabbt slängde in sin lilla hopvikta lapp (se bilden) i lådan under mitt bord. Alltså den låda jag har med mig blandad utrustning i: bokställ, visitkort, snöre, sax, och så vidare i, när jag är ute och säljer. Ja, det låg en hel del grejer där, inget av det skräp. Men hon tyckte uppenbarligen att den var en papperskorg.

Jag tror att de språkliga skillnaderna nog inte var det som skilde oss mest åt.→ Läs resten av inlägget!

Sjok och motsägelsefulla instruktioner

Vad betyder egentligen ordet sjok? Och hur gör man när instruktionerna är otydliga och det är viktigt att följa instruktionerna?

Idag kom växterna till mitt bioreningsverk (avlopp). När man fått dem ska man helst plantera dem så fort som möjligt.

Instruktionerna på det medföljande pappret var kortfattade. Det som handlade om hur plantorna ska fördelas finns återgivet på min första bild.

Ordet _sjok_ betyder för mig ungefär det som beskrivs i bild en, som är ett utdrag ur saob.se. Sammanhängande stycken som avskiljs från något. Alltså plantering i grupper.

Men instruktionens andra mening betyder för mig ungefär motsatsen. Jämt avstånd mellan plantorna blir inte grupper eller sjok.

Supportens telefontid var slut för dagen. Jag ville plantera idag (imorgon är jag inte ledig).

Men det fanns en chatbot att ställa frågor till. Delar av konversationen finns i bilderna nedan.

Så jag gick ut och planterade enligt detta.

Under tiden kom det mejlsvar från supporten. Enligt mejlsvaret skulle det inte vara några grupper. Istället skulle alla plantorna fördelas jämnt över ytan med jämna avstånd – men en art på ena halva och en annan art på andra halvan.

Så jag fick gå ut och plantera om.

Enligt min uppfattning var ordet sjok inte särskilt väl valt i sammanhanget. Jag hade önskat tydligare instruktioner som inte lämnade öppet för många olika tolkningar, speciellt eftersom det tidigare sagts att det var viktigt att följa instruktionerna vid planteringen.

Och några förtydligande teckningar kunde de gott kosta på sig.→ Läs resten av inlägget!

Därför ska du inte läsa mina böcker

  1. Omslagen
    Ja, visst är de vackra, det säger alla. Men inte är det väl något som lockar till läsning? Det borde vara mer action på dem, kanske? Något som säger mer om vad de handlar om? De här bokomslagen är något man kommenterar att de är vackra, och sen går man vidare, punkt.
  2. De är skrivna på svenska
    Alla som har det minsta koll vet att fantasy ska läsas på engelska. Fråga bara typ alla coolingar på booktok (alltså bokdelen av Tiktok). Det är ju liksom inte rätt känsla i det svenska språket. Och det blir inte tillräcklig verklighetsflykt när man faktiskt fattar alla orden. Att olika svenska fantasyförfattare skulle ha olika språk och stil och att man därmed inte kan avfärda alla på det sättet är någon sorts bullshit som jag som författare kommer dragande med för att försöka lura dig i fällan.
  3. De är fantasy
    Det är ju bara skumma nördar som läser sånt. Vanligt folk läser deckare och feelgood! Och de seriösa läser litteratur, det vill säga sånt som inte behöver någon genrebeteckning. Fantasy, det är ju bara en massa hittepå. Magi och grejer. Och drakar. Nä, såna som du vill ju ha realistiska böcker, om sånt som kan hända på riktigt! Typ återkommande mord i samma lilla stad (mord som dessutom alltid klaras upp), eller berättelser där den nyinflyttade grannen visar sig vara drömprinsen. Eller ännu tyngre saker.
  4. De ligger i kategorin ”unga vuxna”
    Och du är ju vuxen. Inte kan du väl läsa något som fungerar att läsa även för dem som är unga/yngre än dig?
Läs resten av inlägget!

Läst hos Svensk bokhandel: AI-översatt ungdomsbok kritiseras av översättare

Ett tiotal erfarna översättare har granskat kvaliteten på en maskinöversatt ungdomsbok utgiven på Bokförlaget Nona. De lät boken vandra från översättare till översättare och fyllde sidorna med redigeringar. Resultatet blev en fullkomligt nedklottrad bok – som sedan skickades anonymt till Nona.

AI-översatt ungdomsbok kritiseras av översättare: ”En katastrof”, Svensk bokhandel

Som författare får man ofta höra att man absolut inte ska skriva på annat än sitt eget modersmål, och att svenskar inte ska skriva på engelska. Men i den här jämförelsen så blir den rekommendationen än mer tveksam 🙃

Det bästa är förstås alltid om folk som kan nånting också får göra det. En del kan andra språk bra nog för att skriva på dem. Annars bör människor som kan anlitas.

För övrigt, om dåliga maskinöversättningar är vad som möter de unga människor som väljer att läsa på svenska så kan man ju förstå om de hellre läser på engelska. → Läs resten av inlägget!

Språk i fantasy

När man skriver berättelser som utspelar sig i en påhittad värld är det en de saker man behöver fundera på. Eller kanske snarast flera av de saker man behöver fundera på.

Pratar man samma språk i den världen som i vår värld? Pratar man samma språk överallt i den påhittade världen, eller finns det flera (många) olika språk? Förstår människor från olika länder i världen varandra? Och får läsaren träffa på ord eller meningar från världens språk?

I landet Elsinorien pratar man samma språk som i vår värld. Men där finns också ett äldre språk, gammalelsinoriska. Detta språk ligger närmre grannländernas språk. I Lysande klot tvenne är Nanna fjorton år och har ganska lätt att lära sig de nya språken. Men när hon blir äldre blir det svårare för henne.

Jag har inte hittat på ett helt språk. Men läsaren får träffa på en del ord och uttryck från gammalelsinoriskan. Texten i bilden ger ett exempel.→ Läs resten av inlägget!

(insprängd tanke)

När jag skrev texter i skolan brukade jag få kommentarer om att jag använde för många tankstreck.

Ja, jag är förtjust i att skjuta in sidospår och relaterade tankar när jag skriver. För det är så min hjärna funkar: det pågår ofta flera, delvis relaterade, tankespår samtidigt. Skulle jag försöka sortera bort, rensa ut och dela upp så skulle kopplingen mellan olika områden försvinna, och det skulle bli små fyrkantiga boxar bredvid varandra, istället för en virvlande vindlande väv av sammanhang.

Det finns olika sätt att koppla samman olika tankar och spår i en text. Tankstreck är ett. Inskjutna bisatser ett annat, och ibland är semikolon det rätta.

Och så finns det parenteser.

Som naturvetare gillar jag förstås parenteser. Har man nått en viss nivå inom matte tycker nog de flesta att parenteser, gärna i flera ”lager”, är ett utmärkt verktyg för att hålla ordning på olika delars relation till varandra.

Men i skönlitterär text?

I bild 2 finns ett utdrag ur en av mina böcker. Under utgivningsprocessen fick jag frågan om jag inte trots allt skulle skriva om stycket, så att jag blev med parenteserna. Jag hade förstås redan funderat på saken, men funderade ett varv till – och landade ändå i att behålla parenteserna. För här är, enligt min uppfattning, just parenteser den rätta lösningen, och jag tycker om att nyttja de olika verktyg som står till buds.

Jag fattar samtidigt att det stör en del. Vissa läsare vill slippa inskjutna satser (oavsett verktyg) när de läser skönlitteratur. Och då finns det kanske böcker som faller bättre i smaken än mina.→ Läs resten av inlägget!

– Varför måste ni ha så konstiga namn i fantasy?

När jag började skriva det som med tiden blev Lysande klot tvenne, så hade karaktärerna helt vanliga namn. Paulina. Maria. Nadja. Andreas. Nathan. Jag använde namn jag tyckte om men funderade inte så mycket mer över saken.

Senare började jag mixtra med stavningen av en del av namnen. Jag minns inte exakt hur mina tankar gick, men det var väl ett sätt att markera skillnaden mot ”vår vanliga värld”, eftersom boken huvudsakligen inte utspelar sig här.

Med tiden gjorde jag mer genomgripande förändringar. Framför allt för att de flesta av de namn jag dittills hade använt har sitt ursprung i bibliska sammanhang, på ett eller annat sätt. Och det blev ärligt talat inte särskilt vettigt, med tanke på … allt. Jag ville frikoppla från den religionskulturella bakgrund som vi i vardagen, i Sverige idag, rätt sällan tänker på.

En del namn hittade jag på. Andra genomgick mer drastiska förändringar än bara stavning.

För de personer som hör till vår värld, här på Jorden, satsade jag på namn med sin grund i det fornnordiska. På det sättet kunde jag låta början utspela sig i en mycket diffus ”dåtid”. (Sinja är en ganska ovanlig variant av Signe.)

Hade jag skapat ”min” värld idag hade jag kanske varit mer systematisk från början. Låtit namn från samma land i min påhittade värld vara byggda på liknande sätt. Nu är det lite mer slumpmässigt. Så blir det väl å andra sidan ändå när folk har kontakter med sina grannländer och sin omvärld?

Och ja, några av mina namn är nog lite krångliga.→ Läs resten av inlägget!

Recension: Huset vid regnbågens slut

En av mina favorittyper av böcker när jag växte upp var böcker om ganska vanliga barn som råkade ut för osannolika och stundtals magiska saker i sin ganska vanliga vardag som visade sig inte vara så där helt vanlig trots allt. Edith Nesbit var en av författarna som brukade ligga bakom sådana böcker, Maria Gripe var en annan, men det fanns också andra som jag inte längre minns namnen på, kanske framför allt för att de inte var lika kända och jag därför inte kunnat hitta tillbaka till dem i efterhand.

Nu vill jag i alla fall lägga till ytterligare ett namn till denna lista: Annika Rolfsdotter.

Annika Rolfsdotters bok Huset vid regnbågens slut är en bok i samma anda som ovanstående författares böcker (men mer åt Nesbit än Gripe). Den utspelar sig ett till synes vanligt svenskt sommarlov och tar avstamp i vanliga företeelser som visar vara allt annat än vanliga.

Når boken upp till samma nivå som Nesbit och Gripe? Nej, inte riktigt. Eller, det tror jag inte. Men det är å andra sidan svårt att veta säkert, eftersom jag numera inte kan tillåta mig att sugas in i böcker på samma sätt som under uppväxten (pga den j-a utbrändheten) och måste läsa i små portioner. Annars hade jag nog slukat den här boken mycket snabbare.

Boken har rekommenderad läsålder 12-15 år. Jag tror nog jag hade läst den långt innan jag fyllde 12 år (men det var väl så jag funkade). Boken har många och korta kapitel, och det hinner ändå verkligen hända saker i varje kapitel.→ Läs resten av inlägget!

Vad är egentligen ”rätt” uttal?

Fössta tossdan i mass. Överallt serveras det massipantåta. Upprinnelsen till firandet är smålänningars ”särpräglade” (inte mitt ordval) uttal av bokstaven R, speciellt i vissa kombinationer av bokstäver. Som RS.

Så vad är då ett ”normalt”/icke särpräglat uttal?

Jag som skåning tycker att det självklara uttalet av RS är just så: R plus S. Inget konstigt alls.

Men det var inte förrän jag för något år sedan såg någon nämna RS i en uppradning av olika stavningar av sje-ljudet som jag insåg att folk i vissa delar av landet ser sitt uttal av ord som fors (”fosj”) som det normala och utgår från att det är rätt/normalt uttal och inte något dialektalt.

Det enda rimliga svaret är förstås att alla uttalen är lika rätt och normala. Alla dialekter har samma berättigande, och någon egentlig rikssvenska finns inte, åtminstone inte när det gäller talat språk.

Som smålänning på mödernet hade jag hellre firat Småland med en bit ostkaka med hjortronsylt. Men även jag har lyckats lägga beslag på en bit marsipantårta idag – inte säger jag nej när det serveras 🎂→ Läs resten av inlägget!