Mellan raderna

“Det står inget mellan raderna.” Det sa min svensklärare på gymnasiet.

Jag minns det som att hon sa det flera gånger, men jag vet inte säkert. Och jag minns inte heller i vilket sammanhang det sades.

Hon var en lärare av “den gamla skolan”, i vit blus och plisserad rutig kjol. Oerhört kunnig på sina områden (som efter vad jag minns involverade klassiska språk) men också väldigt noga med hur saker skulle vara. För henne fick vi lära oss de två första raderna ur Illiaden utantill, för Det Var Sånt Man Skulle Kunna TM. (Utantillärande var annars ganska omodernt i början av 1990-talet, när jag gick gymnasiet.)

Litteraturkunskap var en viktig del av gymnasiesvenskan – jag tror rentav att vi fick separata betyg i svenska, litteratur respektive svenska, övrigt (fast det hette något annat) – och det var sannolikt i detta sammanhang, när det pratades tolkningar och analyser av romantiska 1700-talsdikter eller något annat liknande, som hon sa det. För analysera skulle vi.

Och ändå.

“Det står inget mellan raderna.”

Den där meningen har satt sig hos mig.

För jag håller ju med.
Det står inget mellan raderna.
Och ändå antas vi alltid, rentav uppmanas, att förhålla oss till det som står mellan raderna. Ibland uttalat, ibland underförstått.
Vi ska förvänta oss att folk ska läsa det som står mellan raderna.

Men.

Det står inget mellan raderna. Oavsett att de allra flesta läser in saker mellan raderna.

Så vad menade hon egentligen?
Det vet jag inte. Det är snart trettio år sedan jag hade henne som lärare, så jag kan inte fråga.→ Ta mig till sidan!

Ð och ð

Ð. ð.
Konstiga bokstäver.
Men just bokstaven ð förekommer i Viddernas väv. I ett namn på en plats.

Fantasy är ju i nån mån ökänd för konstiga namn, konstiga stavningar, konstiga språkkonstruktioner, på nivån att det ibland drivs med det 🙂

Så är det bara show off? (Heter det så?)
Nä, inte i det här fallet i alla fall.

Namnet kom till av att jag lekte med olika ord, vände och vred på stavelser och uttal av vanliga välkända ord för att skapa något nytt som passade för sammanhanget. Vidd. Vidder. Wyðja.
Bokstaven ð fick vara med för att den fick namnet att låta så som jag ville ha det.

Men ja, jag tycker, rent estetiskt att det är en snygg bokstav. Också.→ Ta mig till sidan!

När man hittar rätt korrekturläsare

En del i bokutgivning är korrekturläsningen. Beroende på hur man ger ut sina böcker kan det vara en integrerad del i förlagets process eller något man har att hantera själv. Mina böcker ges ut på hybridförlaget Visto, vilket innebär att det är jag som anlitar korrekturläsare.

Korrekturläsning handlar ju om att hitta felaktigheter i texten, så alla korrekturläsare borde ju vara lika bra, eller?

Nej, så enkelt är det inte. Språket är fullt av gråzoner. Och en bok ska inte nödvändigtvis vara formellt korrekt i alla aspekter – den ska ha ett språk som passar sammanhanget, och författarens stil ska finnas kvar.

Vilka ord kan man anse “finns”? Vilka ordformer ska vi hålla oss till? Vilken stil ska boken ha, och vilka stilbrott är avsiktliga?

Det språkliga är spännande! Och för att landa rätt så är en god korrekturläsare guld värt. En som lyssnar och resonerar, så att man känner att man landar i något som även en sån som jag blir nöjd med 😉

Söker du korrenturläsare? Jag rekommenderar @textvart av hela mitt hjärta!→ Ta mig till sidan!

Punkt.

Kan vara en bild av 1 person och text där det står ”Punctuation is a fabulous tool for controlling your reader you even get to control where they breathe. That's what I call power! Nicola NicolaMorgan Morgan writers.write.company WWW.WRITERSWRITE.CO.ZA”

Ja, det är faktiskt riktigt coolt.

Jag har ett språk med ganska blandade meningar. En del ettordsmeningar. (Hallå, det är ju inte ens fullständiga meningar!) En del meningar som är så långa och komplicerade, med inskjutna bisatser – och rentav tanskstreck – som jag blir ombedd att korta ner för att öka läsbarheten.

Men jag vill ha det så, jag vill inte ändra. För meningarnas uppbyggnad, längden, konstruktionen, säger också något om stämningen och humöret hos berättaren. Meningar med ett eller ett par ord ger en stillsamhet. Långa komplicerade meningar med inskjutna tankespår visar känslan av när tankarna far. Jag fömedlar andningspauser och uteblivna dito till läsaren. Därmed förmedlar jag känsla, inte bara med orden men med det som finns emellan.→ Ta mig till sidan!

“Översättarens anmärkning”

Många av de böcker jag läste som barn var översatta av Jadwiga P Westrup. Så även Gråkungen och resten av böckerna i Susan Coopers The Dark Is Rising-serie.

Jag läste nyligen en artikel om det knepiga med att översätta: att det ju inte bara handlar om ord och meningar, utan att det ibland är svårt när skillnader i kultur, mat, traditioner och regelverk gör att det som är självklart i ett land är konstigt någon annanstans.

Länk till artikeln i språktidningen.

Och då mindes jag barndomens fascination för fotnoter som förklarade sådana saker. (Okej, jag har nog kvar den fascinationen ☺️) Jag får känslan av att översättare ofta ser det som ett misslyckande när de inte kan få till det i den löpande texten – men för mig har det alltid varit en väg vidare ut, till att lära mig nya saker!

Genom Jadwiga P Westrups små “ö a” (översättarens anmärkning) har jag bland annat fått små inblickar i engelska ordlekar (bildexempel från Gråkungen) och traditioner. I En ring av järn lämnas ett par engelska carols oöversatta, men med översättning längst ner på sidan, eftersom texten i dem också spelar roll i handlingen.

Ett annat konkret exempel är Bibeln. Jag är inte troende, men däremot kan jag gärna drunkna i ordförklaringar och referenser i Bibelns noter. Jag har inte koll på olika bibelöversättningar, men jag vet att jag vid några tillfällen ägnat orimligt många timmar åt att läsa Bibelns fotnoter, som ju ganska ofta täcker mer än halva boksidan.

Översättning är förstås viktigt för att en bok ska bli tillgänglig, och i en skönlitterär bok ska inte fotnoterna hindra läsflödet.→ Ta mig till sidan!

Ju.

Ju.

Det där lilla korta ordet, som ändå innehåller så mycket. Samförstånd, förförståelse, gemenskap. Samtidigt som det kan betyda absolut ingenting.

När någon gödslar med ju, oavsett om det är i text eller tal, kan det bli oerhört irriterande. En nervös föreläsare kan klämma in två ju i varje mening, och då hör publiken kanske inget annat än dessa upprepade ju:n, och det kanske rentav blir en sport att räkna hur många hen hinner med på föreläsningen.

Ett ju i en mening säger ungefär “det här vet ni redan (men jag säger det ändå)”. Beroende på sammanhang finns därmed också andemeningen “och jag tycker det är pinsamt att säga det fastän jag vet att ni vet det, så därför klämmer jag in ett ju för att tala om att jag tycker det är pinsamt”. Men tyvärr tycker folk ofta det är pinsamt att säga saker som någon annan i rummet vet om sedan innan, och därför klämmer de in ett ju även när de allra flesta i rummet – framför allt den huvudsakliga publiken – aldrig hört det innan; den enda som också vet är kanske den andra som jobbar i samma projekt. Jag kan sitta och skruva på mig så mycket när en kollega gör så, att jag helt tappar tråden i mötet.

Den här sortens småord får vi ofta lära oss att vi ska försöka rensa bort ur våra texter, med motiveringen att de inte fyller någon funktion. Men det gör de ju visst! I alla fall när de används rätt.→ Ta mig till sidan!

Veckodagar och månader

Veckodagar och månader är ju kopplade till vår kultur. Och även om man antar att man har de rent astronomiska parametrarna likadana, och därmed får lika långa dygn, månader och år, så är det ju exempelvis fullt möjligt att välja en annan indelning än i sjudagarsveckor.

Det rimliga är ju egentligen att hitta på eget. Egna namn på månader och veckodagar, om man nu ens har veckor liksom.

Men trots att det förnuftsmässigt känns som det rimliga så valde jag att låta bli, och köra på med vår vanliga namn. För det invanda har sina fördelar: man behöver intd introducera och förklara för läsaren. Läsaren vet att februari innebär vinter och juni början av sommar, och att söndag innebär helg.

Visst är det kul att introducera egna begrepp och företeelser. Men något så omfattande som ett eget system för årsrytmen och dess benämningar presenteras inte i en handvändning eller i förbigående, speciellt inte om läsaren ska minnas det.

Så jag valde den enkla lösningen, eftersom jag inte ville lägga fokus på detta – det var inte tillräckligt viktigt för mig eller berättelsen. (Fast kanske heter det ändå något annat på det lokala språket, även om jag inte nämnt det?)

Samtidigt är jag imponerad av dem som orkar “göra nytt”, med egna namn på månader och dagar.→ Ta mig till sidan!

Skiora

Karaktärer i böcker kan komma till på väldigt olika sätt. Det här var ett:

Jag satt och läste om noanamn i wikipedia. Noanamn eller noaord, är ord eller namn som använts när det egentliga ordet varit tabu för att man varit rädd att frammana ett djur eller väsen om man använde dess rätta namn.

Hin håle istället för Djävulen.

Varg istället för Ulv, och senare Gråben istället för Varg.

Sånt där är spännande, tycker jag. Både språkligt och folktromässigt.

Någon gång för några år sedan läste jag om det där på wikipedia (för att jag följde någon tråd i någon tankebana). Och så fick jag syn på att Skata är ett noanamn för Skjora. Alltså att fågelarten skata egentligen från början hette skjora.

Det där fastnade hos mig. Och Skiora kom att bli en karaktär, som ni får träffa i tredje boken om Elsinorien.

(Fast hos mig uttalas det med hårt k och som ett trestavigt namn, medan jag gissar att fågelnamnet skjora ska uttalas med sj-ljud.)→ Ta mig till sidan!

Vannes eller Vanese

Jag tror det var sommaren 1989. Vi var på semester i södra Bretagne, och en dag åkte vi in till staden Vannes. Där hamnade vi mitt i ett stort evenemang, som jag först långt senare lärde mig hette Les fêtes historiques de Vannes och var (är) årligen återkommande.

Det jag upplevde då var bland annat ett tåg eller en parad genom staden med människor klädda i … tja, kläder av äldre stil. Medeltid? Renässans? Jag minns inte så noga, och det var säkert blandat.

Det jag minns är att det gjorde intryck på mig och triggade igång min fantasi. Den där paraden finns med, i form av att kejsaren och hans följe passerar genom en stad i min bok Lysande klot tvenne.

Till att börja med döpte jag om staden till något helt annat. Men senare ändrade jag tillbaka till något mer närliggande “originalet”:

Vanese.

“Strax därpå hände något. Först kom det bara som en känsla, en vindpust. Gycklarnas upptåg avstannade, musikanter slutade spela. Sorlet från hundratals människor tystnade på några få sekunder. Tystnaden var så total att man inte vågade hosta eller harkla sig. Folkmassan skingrades ut mot sidorna så att gatan blev tom.

Snart kunde vi också se orsaken till uppståndelsen. Ett långt följe, till stor del till häst, närmade sig i riktning från stadsporten. De var fortfarande en bra bit bort, men bland de främsta anade jag en gestalt som jag skulle känna igen var som helst, när som helst. Den hållningen, som om han ägde världen.”→ Ta mig till sidan!

L som i Leinion

Min huvudperson, jaget i mina böcker, har många namn. I början av första boken kallas hon Nanna, men egentligen heter hon Iona Ailonise, och i stora delar av andra boken kallas hon Ailsa.

Men innan hon fick namnet Ailonise hann hon ha många andra namn. De namn jag valde när jag först började skriva min bok 1989 hann jag växa ifrån, eller hur man ska säga.

Smeknamnet Leinion har hon däremot haft länge. Kanske inte sedan allra första början, men i alla fall sedan 1991. Leinion, smeknamnet som betyder ungefär “flickan från skogen” och som inte uttalas som det stavas. Jag var väl i en ålder när jag tyckte det där med stavning och språk var spännande (okej, det tycker jag visserligen fortfarande). Och det fick hänga kvar. Det är Leinion det står på pärmar och tidskriftssamlare med material från den tiden, och det är Leinion det stått i mina arbetsdokument och manus. Leinion, eller förkortat L. Bok 2 hette länge bara L2.→ Ta mig till sidan!