Etikett: språk

Okategoriserade

Svordomar

Eftersom jag var en snäll flicka så svor jag aldrig när jag var liten. Men numera svär jag, och jag tycker att svordomar tillför något i språket – ibland behöver man helt enkelt den där extra kraften som kommer av ord och uttryck som inte slipats och polerats för att ta bort den vassa udden.

Huvudpersonen i mina böcker svär också. Inte så ofta, men när hon är riktigt arg eller upprörd. Hon kommer, precis som jag och och förmodligen även du, från Jorden/Tellus, och hennes språk grundar sig i mitt språk, så alltså använder hon vanliga svenska svordomar.

Våra klassiska svenska svordomar grundar sig huvudsakligen i religion. Framför allt är det olika ord kopplade till djävulen och hans domäner, men även en del ord kopplade till gud i olika former. Andra språk på Jorden har andra premisser för vilka ord som anses så fula att säga att de lyckas ge den önskade kraften. Ibland är det köns- och sexrelaterade ord som fått den funktionen, ibland är det mer kopplat till kiss och bajs.

Så hur svär man då i Elsinorien och dess grannländer? Tja, det där med svordomar är en komplicerad bit av världsbyggandet (tycker jag). Om man exempelvis ska koppla en svordom till något heligt och sedan kunna skymfa det genom svordomen, så behöver man ju ha etablerat vad som är heligt.

Och om man då har en handling som knappt kommer in på heligheter så kan det vara svårt att uppfatta. Då kan det ord som är menat att vara en riktigt saftig svordom helt gå läsaren förbi, eftersom det kanske är ett ord som för någon utan den bakgrunden är helt harmlöst.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Gestaltning

Gestaltning. Överallt i skrivarsammanhang pratas det om gestaltning.

Eller “show, don’t tell”.

Grundpoängen är ungefär att man inte ska skriva hur någon kände. Man ska istället skriva hur detta konkret manifesteras. Man ska inte skriva att någon är arg, man ska skriva hur personen som är arg ser ut, låter, uppträder, hur kroppen reagerar, och låta läsaren själv få uppleva det arga.

Det låter ju i grunden jättefint.

Samtidigt bygger det på tanken att vi alla uppfattar saker likadant. Men så är det ju inte. Om jag skriver att hans röst blev gäll och han knep ihop ögonbrynen, så kanske de flesta får samma känsla av detta – men definitivt inte alla.

Nu är det ju förstås så att om hundra personer läser en bok så kommer det inte vara hundra personer som uppfattar den likadant, alldeles oavsett hur man skriver den eller vilka litterära verktyg författaren använder.

Men om min poäng är att ge människor inblick i att vara någon de inte är, att känna hur den personen känner, så tycker jag att det är begränsande att “gestalta”. Om jag redogör för hur någons mimik ser ut eller hur hen låter etc, och det innebär att fyra av fem kommer att uppleva det på det gängse sättet, men jag är ute efter att förmedla upplevelsen hos den sista femtedelen till de fyra femtedelarna, då kanske gestaltningen istället leder mig in i en återvändsgränd, för de fyra femtedelarna upplever bara det de brukar uppleva när någon kniper med ögonen.

När jag vill förmedla hur det är att vara i ett huvud som tänker för mycket, då är det just alla tankebanorna jag behöver förmedla.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Plågsamheten hos ett korrektur

Förr brukade jag gilla korrektur. Det där att mer eller mindre systematiskt leta småfel, detaljer, hitta saker som skulle vara jätteirriterande att hitta i något färdigtryckt men som är en lättnad att få syn på i tid, det är fina grejer.

Men det var när det var i jobbsammanhang. Det var jämförelsevis kortare texter, och det var verkligen inriktat på att hitta riktiga FEL. Ja, och så satt jag “på andra sidan”. Det var alltså jag som korrekturläste. Eller möjligen någon annan som korrekturläste och jag förde in ändringar. Men det var inte mina texter, och det var inte på samma nivå.

Nu är jag inne på min andra bok. Och jag kan säga att korrekturläsning av ett bokmanus är på en annan nivå. Det handlar till väldigt liten del om stavfel (jag tror det kan ha varit två eller tre i det här manuset?) och liknande saker.

Till väldigt stor del handlar det istället om “som”, “att” och “hade” – ord som visserligen ska vara där om en text ska vara hundra procent korrekt grammatiskt men som samtidigt hindrar läsflödet och får mig att känna mig mer byråkratisk än i byråkratjobbet.

Det handlar om tempus – och även om det kanske formellt sett är mer korrekt att skriva att något hade hänt, för att det inträffade tidigare än det som är nuet i berättelsen, så behöver det, enligt min mening, ibland ändå uttryckas som att det hände, för att det var något som pågick under en lång tid, inte som en enskild händelse.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Mitt språk har sin egen rytm och sina egna toner

Inom folkmusiken pratar man om blå toner. Det är toner som ”egentligen” inte finns, så som vår allmänt accepterade tonskala ser ut. Blå toner är egentligen falska, enligt det gängse sättet att se musik.

Men de blå tonerna finns. De är vackra. Och de ger karaktär. De är inte där av misstag, de är tvärtom synnerligen avsiktliga. Den som sjunger eller spelar blå toner är synnerligen medveten om hur de låter och effekten av dem. Skalar vi bort de blå tonerna så tar vi bort folkmusikens egenheter.

Polska är, enligt det förenklade synsättet, musik i tretakt. Alltså, tre fjärdedelar per takt. Men det är en sanning med modifikation. Polska kan egentligen även ha sin rytm annorlunda fördelad. Inom vissa traditioner är det ettan om är lång, i andra tvåan. Rytmen kan till och med variera inom samma låt. En bra spelman kan dessutom laborera med det där utifrån känsla och allmän stämning på dansgolvet. Det är de där variationerna som ger liv och karakär åt dansen. Det är i den fördröjda pulsen man som dansare hittar känsla, tyngd, lätthet … flow. En ton som spelmannen liksom hänger på kan fylla mig som dansare med lyckorus.

På samma sätt är det med mitt skriftspråk.

Jag vet att jag inte skriver på det sätt man ska göra, om språket ska följa gängse regler.
Jag börjar för många meningar med ”och”.
Jag börjar för många meningar med ”men”.
Jag skriver långa uppradningar, om blommor och fåglar och solljus och vattenglitter, fastän jag vet att man borde ta bort och:en och bara ha komma.→ Läs resten av inlägget!