Etikett: tid

Okategoriserade

Att ta tid i anspråk

Jag är på gång att göra en ganska stor sak på huset. När man bor i ett gammalt hus så ingår det i konceptet att saker blir gamla och behöver åtgärdas. Vissa saker kan man göra själv, andra anlitar man någon annan att göra. Den här gången hör definitivt till det senare.

Och när man ska göra något stort och dyrt så ska man ju begära in offert från flera olika potentiella utförare. För att kunna få en känsla för att priset hamnar rätt, och för att ha några olika att välja på. Typ. Det hör till, det är så man ska göra.

Så på sistone har jag haft besök från flera olika firmor som varit här och tittat och frågat, mätt och tagit bilder. Och sedan kommer offerterna en efter en.

Jag har så svårt för det där! Jag tycker det är pinsamt, rentav skäms. För i praktiken så gör de ju redan nu en massa jobb, som tar tid. Både med besök här och med att räkna på vad det skulle kosta att göra jobbet i slutändan. Och sedan i slutändan så kommer jag att tacka nej till alla utom en.

Det känns som att jag lurar dem när jag står där och diskuterar förutsättningar och annat med dem. Som att det artiga, schyssta och rimliga vore att bara be om offert från en enda aktör. Fastän jag vet att det inte är så man ”ska” göra. Att det vore korkat av mig.

… och sen tänker jag på mina böcker.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Innan tiden tar slut

Min man hade mängder med musikinstrument. En hel del av dem kunde han dessutom spela på (en del bra, andra hjälpligt). De blev fler med tiden, för att han samlade på sig sånt han köpte på loppisar (man kan ju inte låta musikinstrument riskera att bli slängda, liksom). Annat åkte han ibland långa sträckor för att få fatt i (främst synthar).

Och ja, han var musikalisk, på riktigt. Dessutom var han väldigt intresserad av teorin bakom, och för den som ville lyssna kunde han berätta massor om hur toner och skalor hänger samman. Han var fantastisk på att förena teori och praktik.

På bild två syns inspelningsprylen (tolvkanalers?) som han köpte när han hade börjat tjäna pengar på riktigt – i ungefär samma veva som vi träffades, strax innan sekelskiftet.

I sin ungdom musicerade han både i kommunala musikskolan, olika körer, och alla möjliga andra sammanhang.

Han hade många idéer, mycket som skulle genomföras. Ett av rummen i vårt hus heter studion. För det var vad det skulle bli. En hemmastudio, där vi skulle spela in en massa musik. (Jag på sång samt bankande på diverse trummor – han på resten, typ. Djemben på bilden är min.)

Men när man blir vuxen, med ansvar för barn och jobb och renoveringshus, är det svårare att följa spontana impulser och genomföra idéer på stående fot. Studion och musiken blev nedprioriterad. Ibland gjorde han ett ryck med att börja färdigställa, men så fastnade han med någon detalj, som att försöka få liv i någon trasig synth, och sedan var den kvällen slut, och nästa dag var det något annat som måste hinnas med i vardagstillvaron.→ Läs resten av inlägget!

Okategoriserade

Tid och plats

När – och var – utspelar sig egentligen början på Lysande klot tvenne?
Det har jag, helt avsiktligt, inget klart och tydligt svar på.

Men det går att ringa in till viss del.

Exempelvis har jag valt namn som har sitt ursprung i ett nordiskt sammanhang (och för övrigt utan biblisk inverkan, för även om det är ganska oväsentligt för sammanhanget så ville jag göra så) och i former som passar bra i ett sydsvenskt (troligen skånskt) sammanhang. Ola, Holger, Frenne, och även Nanna (som Ailonise kallas), passar bra i det sammanhanget. Boel är en vanlig form av Botilda, medan Sinja är en variant av Signe (men ganska ovanligt nuförtiden).

Går vi bara på namnen har vi alltså ett ganska stort tidsspann.

Men det finns också snävare markörer. Potatisen är en. Jag funderade länge på om jag skulle ha något annat än potatis som tilltugg till fläsket i öppningsscenen, just för att inte binda fast det tidsmässigt, men valde till slut att hålla fast vid potatis, för att det gav mer känsla av igenkänning – hur många är idag vana vid att äta rovor?
Dessutom lagas maten helt uppenbart på någon sorts järnspis, och i en scen släcks en lampa – som aldrig definieras närmre än så och absolut inte är tänkt att vara en elektrisk lampa.

Är det här viktigt? Nej, förnuftsmässigt är det inte det. Känslomässigt, för mig, är det ändå det. Jag vill att början ska vara ganska odefinierat vad gäller tidsaspekten. Tidpunkten är inte viktig. Ailonise ska inte vara fast förankrad i en specifik tid.→ Läs resten av inlägget!