Midsommarminne

Det måste ha varit min tolvårsdag. För vissa år infaller midsommarafton på min födelsedag, och så var det den här gången, det minns jag – och en snabb sökning säger mig att det alltså måste varit året jag fyllde 12.

Jag och några ungefär jämngamla kompisar hade bestämt oss för att plocka sju sorters blommor, som traditionen bjuder på midsommar. Under tystnad, för så ska det ju vara. Inte för att någon av oss väl liksom trodde på att något skulle hända av det, eller för att någon av oss ens brydde sig om att vilja drömma nåt av det slaget, utan mer för att … kul med traditioner med magisk antydan, liksom? Plocka blommor och midsommar och drömma, precis en lagom aktivitet en midsommar när man är tolv.

I alla fall, mina föräldrar hade midsommargäster. Vuxna människor som fanns hemma i vår trädgård när vi återvände från blomplockandet på kvällen, med ambitionen att inte prata något mer den kvällen.

Så kallat vuxna människor är inte alltid så vuxna, speciellt inte i sin attityd till de som är yngre.

Så någon av de där gästerna – jag minns inte säkert vem det var, så här 35 år senare, men någon *man* – hade väldigt roligt med att reta oss och fåna sig över att vi gjort det här med sju sorters blommor och försöka lura oss att prata.

Vad fan är det med vuxna män och bristen på respekt för unga flickor? Den här idén om att man har rätt att håna dem och driva med dem, med deras smak, deras aktiviteter, deras … allt?→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Midvinter i Leike

Julen närmar sig mer stormsteg, och just idag är det som allra mörkast på året. Hur firar man denna tidpunkt i världen jag byggt? Det sker förstås på olika sätt på olika håll. Nedan bjuder jag på ett exempel. Först en inledande förklarande text, för att ge sammanhanget; därefter ett utdrag ur “Knutar och band” (andra boken om Elsinorien).

Femtonåriga Ailonise, prinsessa av Elsinorien och böckernas jag, har tröttnat på livet hemma på slottet. Påfrestande händelser under det senaste året har gjort att hennes älskade storebror är en skugga av sitt forna jag. Och själv har hon ingen utstakad väg och vet inte riktigt vad hon vill göra med sitt liv.

Istället beger hon sig långt hemifrån, till prästinnorna i Leike i grannlandet Illidien, för att gå i lära där under ett par år. Den uttalade kopplingen är Ailonises nyfunna intresse för örter och deras användning, men Ailonises kunskapstörst är stor på alla områden och hon är ständigt frustrerad över alla saker hon inte förstår. Kanske kan tiden i Leike ge svar även på större frågor. 

Hon är dock en aning orolig för den religiösa aspekten av kvinnorna i Leike är just prästinnor. Ailonise tror inte på några gudar. Men väl på plats i Leike finner hon sig väl tillrätta och upptäcker att ritualer och ceremonier är mer till för människorna själva och fyller ett viktigt behov. I Leike blir hon en av femton flickor eller prästinneaspiranter.

Utdraget nedan är från när Ailonise varit i Leike några månader.

⭐⭐⭐

När det började bli kallare på riktigt kompletterades linneklänningarna med ytterligare plagg för värmens skull.→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!

Lucia

Lucia har alltid varit “min” högtid.

Luciatåg tidiga morgnar på mammas jobb i vården, för inlagda patienter, där vi bara sjöng “Natten går …”, för vi skulle ju hinna igenom alla salar på avdelningen.

Luciatåg i den lokala bygdegården, arrangerat av äldre flickor i byn och med repetitioner halva hösten.

Luciatåg i föreningar och skola.

På högstadiet var det niorna som gick luciatåg. Men det året jag gick i nian var det bara de klasser som hade den ena musikläraren som skulle få vara med, och jag gick i en av de klasser som därmed skulle stängas ute. Jag ordnade namninsamling och lyckades driva igenom att några från var niondeklass skulle få delta.

Och i vuxen ålder:

Ett år lussade jag på tåget till Göteborg (jag skulle ändå åka tåg den dagen liksom), och väl framme i Göteborg ställde jag mig och fortsatte sjunga luciasånger i undergången till Nordstan.

Därefter har jag gjort liknande varianter (stå på stan och sjunga luciasånger) flera gånger, både ensam och i sällskap. Och skaffat luciagig i flera sammanhang.

Men nu är det länge sedan. Livet, och barnen, och omständigheterna, ni vet.

Men jag älskar lucia.
De levande ljusen.
De vita särkarna.
Mörkret runtom och den tidiga morgonen.
De klingande melodierna, i många varianter, med många stämmor, med många verser.

Och självklart har det lämnat spår i mina böcker 💕→ Läs hela inlägget på elsinorien.se!