Traditioner och tidens flöde

Du är nu. I ett kort utsnitt av tiden. Men tiden flödar ständigt, står aldrig still. Och allting omkring oss är i ständig förändring. Även du.

Traditioner är en del av tidens flöde. De strömmar från olika håll och möts i virvlar där de knyts samman, innan de strömmar vidare åt nya håll. De består av droppar av olika ursprung och olika syften. Syftena förändras över tid. Och ursprung beror på när du placerar tidens nollpunkt.

Det är spännande att följa strömmarna bakåt, se hur väven knutits samman av delar från olika religioner och olika kulturer. Den biten kommer därifrån. Den biten fanns före det andra men införlemmades i den religion eller kultur som tog över. Den här biten lever kvar fastän ingen vet var den kommer från. Den här delen finns i olika varianter över stora delar av världen och tycks ha uppkommit parallellt utifrån ett allmänmänskligt behov. Och så vidare. Jag älskar att få veta om hur saker virvlat samman och knutits ihop och fortsatt tillsammans.

Men samtidigt är det oviktigt. Det viktiga är nuet.

Traditioner är i ständig förändring. De formas av förutsättningar omkring oss, i varje tids nu. Brist på mat skapar kreativitet kring hur det man har kan göras festligt. Stort mörker i världen ökar behovet av att lyfta ljuset på de sätt man kan.

Och samtidigt är traditioner beroende av människor. Hur en tradition manifesteras just nu, just här, beror på vilka element som är viktigast för de människorna som är nu och här. Alla tar med de bitar som är viktiga för dem, sina maträtter, sina sånger.→ Läs resten av inlägget!

Kalenderljusstressen

När jag var liten brukade min dagmamma ha ett kalenderljus under december. Inte ett tjockt som det på bilden, utan ett normaltjockt.

Jag tyckte det var så fint och stämningsfullt, och jag brukade vara avundsjuk på att de hade och inte vi.

Senare har jag provat – och fattat att det inte är något för mig. Ett ljus som behöver brännas ner precis lika mycket varje dag blir ett stressmoment, och december är redan innan en orimligt stressig månad. Efter bara några dagar blir kalenderljuset ytterligare en sak som ska hinnas ikapp.

Kalenderljus är en sak som bygger på att alla dagar ser likadana ut. Så är det inte i mitt liv. Vissa dagar är helg, andra är vardag. Vissa är stressiga, andra är rent kaos. När det är svårt nog att få äta frukost vill jag inte tända ett ljus jag ska vara rädd att glömma släcka. Det är svårt nog att bränna ungefär lagom mycket på adventsljusstaken varje vecka.

Och det där gäller för mitt liv i övrigt också. Alla dagar är inte lika. Vissa dagar finns det ork och inspiration. Andra dagar handlar mer om att överleva och göra minsta möjliga. Och det gällde i någon mån innan utmattning och sånt också. Olika dagar bjuder på olika sorters förutsättningar. Då kan jag inte ruta in tillvaron på sätt kräver samma av mig varje dag in i minsta detalj. Det behövs luft i schemat.

Därför blir jag stressad av alla saker som ska göras varje dag. Skriv minst fem minuter varje dag.→ Läs resten av inlägget!

En påbylsad finklädd flicka

Det här fotot på en liten finklädd flicka hängde i det rum jag och några författarkollegor stod i på Svaneholms julmarknad. Det syns kanske inte så tydligt på min avfotografering, men min upplevelse är att hon är väl påbylsad *under* de fina kläderna. De vackra kläderna ska synas men är nog för kalla för säsongen. Någon vuxen har sett till att hon ska hålla sig varm.

Det lyfte mig tillbaka till min egen barndom. Jag har vaga minnen av fjärran barndom, av täckjacka (jag tror den var röd?) under lussesärken när jag, mamma och lillebror traskade runt till de närmsta grannarna för att lussa. Det här är i så fall över fyrtio år sedan och hör till den där sortens minnen som liksom inte sitter fast i något annat, bara fladdrar fritt, och som man till slut börjar ifrågasätta.

Huvudpersonen i mina böcker har en barndom som är helt annorlunda mot min och den lilla flickan på bildens. Ailonise har ingen som ser till att hon håller sig varm, ingen som bryr sig om henne på det viset. Hon kallas inte ens för sina riktiga namn, för människorna omkring henne tycker de namnen är fisförnäma och ogudaktiga; istället kallar de henne Nanna.→ Läs resten av inlägget!

Lucia och värdet av ritualer

Svart katt sitter i fönstret bredvid en tänd adventsljusstake. Utanför fönstret tidig morgonhimmel.

Lucia. 13 december. Ett namn, en dag och ett datum förknippade med många traditioner och många åsikter, där de allra flesta åsikterna går ut på att just den som uttalar sig har den korrekta åsikten om hur Luciafirandet ska gå till. Vilket ju förstås ofta grundar sig i hur det varit där och när den personen växte upp eller när hens barn var små.

Själv är jag präglad på tidiga luciafiranden på mammas jobb på sjukhuset och på luciafirandet som de äldre flickorna i byn arrangerade med alla bygdens barn på bygdegården, men jag har dessutom alltid glatts åt varje nyfunnen gammal staffansvisa eller luciasång, eftersom repetoaren där jag började ändå begränsades till ett fåtal sånger och en staffansvisa (”ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka”).

För andra personer är det helt andra beståndsdelar som är viktiga.

Lucia, kvinnan som har sitt namn i almanackan, kommer från kristna sammanhang, och luciatåg framförs ibland i kyrkor (men det kan jag inte minnas att de gjorde när jag var barn?). På sistone upplever jag också att en del kyrkliga företrädare vill betona Luciafirandet som något kristet och kyrkligt. Och visst, en del av de sånger som sjungs har en tydlig sådan koppling. Andra inte.

För precis som med de allra flesta traditioner så är Lucia ett sammelsurium av delar från olika ursprung. En del av det religiöst, annat inte, och en hel del av det av väldigt oklart ursprung. Detta kan man bland annat läsa om i artikeln ”Vem var Lucia?”Läs resten av inlägget!

Jul för mig

När jag för väldigt många år sedan skadade nacken, vilket ledde till både ångest och smärta, så skickade vårdcentralen mig till en grupp för personer med kronisk smärta. Den huvudsakliga poängen med gruppen visade sig vara att vi skulle sänka våra krav. Detta skulle ske genom låta bli att göra saker vi lärt oss var nödvändiga men som inte var det.

Det konkreta exemplet jag minns var att putsa fönstren till första advent. Det var inte så nödvändigt som vi trodde, och vi kunde faktiskt låta bli.

Jag hade innan detta aldrig nånsin tänkt tanken att man behövde putsa fönstren till första advent. Mina fönster är kroniskt oputsade, och jag målar fönster oftare än jag putsar.

Jag tycker också det är viktigt att skilja på olika saker som folk klumpar ihop som ”måsten”. När folk säger att man ska dra ner på måstena inför jul så antyder eller antar man att de saker som stressar eller tynger är sånt man inte alls vill.

Den sortens måsten har jag för länge sedan rationaliserat bort.

Men det finns saker jag VILL, men har svårt att hinna eller orka pga omständigheter.

Jag vill baka pepparkakor. I alla fall lite.
Jag vill ha gran. Och åtminstone lite grovstädat. Det är inga höga nivåer på dessa VILL, men de finns.

”Det blir jul ändå”, säger folk. Men det beror ju vad man menar. Ja, det kommer att bli 24 december oavsett om jag bakat pepparkakor, gjort julgodis, lagat brunkål eller skaffat gran.

Men det är ju de där sakerna som ÄR jul.→ Läs resten av inlägget!

Kronprinsen som försvann

Har du tittat på årets julkalender på SVT, ”Kronprinsen som försvann”? Ja, jag vet, än så länge har bara ett avsnitt hunnit visas. Men jag tycker det verkar lovande. Hittills har vi serverats förutsättningarna i klassisk sagomiljö, med en god drottning, en ond kung, en kronprins, ett par fattiga barn, och några skumma figurer som vill få den goda drottningen ur vägen. Allt detta i ett diffust land långt upp i norr, med ett tjusigt slott, och kläderna i serien är också hämtade från klassiska sagosammanhang.

Julkalendern är förstås i första hand avsedd för barn. Och ändå inte. För visst är väl tanken att hela familjer ska kunna uppskatta den tillsammans? Men liksom lite i smyg. Vuxna antas gilla sånt här om det officiellt har barn som målgrupp. Men i Sverige är det på något vis nästan lite tabu att uppskatta detta som vuxen.

Ändå är vi ju många som gillar det, eller hur?

Om du officiellt är lite för gammal för barn-TV, men ändå uppskattar berättelser med prinsar och drottningar (och för den delen även kontrasten till mindre bemedlade), om slott i fjärran länder, och så vidare, då vill jag tipsa om mina böcker om Elsinorien. Man skulle enkelt kunna säga att mina böcker är inriktade på alla som normalt sett tycker sig ha vuxit förbi målgruppen för Barnkanalen.

Men äventyr blir man däremot inte för gammal för! Möjligen uppskattar man att berättelsen har fler bottnar och att det tillkommer teman som inte passar i Barnkanalen.

Du hittar mina tre böcker om Elsinorien här på på min webbplats, i nätbokhandlarna, hos ljudbokstjänsterna och på SF-bokhandeln i Stockholm.→ Läs resten av inlägget!

Midsommarminne

Det måste ha varit min tolvårsdag. För vissa år infaller midsommarafton på min födelsedag, och så var det den här gången, det minns jag – och en snabb sökning säger mig att det alltså måste varit året jag fyllde 12.

Jag och några ungefär jämngamla kompisar hade bestämt oss för att plocka sju sorters blommor, som traditionen bjuder på midsommar. Under tystnad, för så ska det ju vara. Inte för att någon av oss väl liksom trodde på att något skulle hända av det, eller för att någon av oss ens brydde sig om att vilja drömma nåt av det slaget, utan mer för att … kul med traditioner med magisk antydan, liksom? Plocka blommor och midsommar och drömma, precis en lagom aktivitet en midsommar när man är tolv.

I alla fall, mina föräldrar hade midsommargäster. Vuxna människor som fanns hemma i vår trädgård när vi återvände från blomplockandet på kvällen, med ambitionen att inte prata något mer den kvällen.

Så kallat vuxna människor är inte alltid så vuxna, speciellt inte i sin attityd till de som är yngre.

Så någon av de där gästerna – jag minns inte säkert vem det var, så här 35 år senare, men någon *man* – hade väldigt roligt med att reta oss och fåna sig över att vi gjort det här med sju sorters blommor och försöka lura oss att prata.

Vad fan är det med vuxna män och bristen på respekt för unga flickor? Den här idén om att man har rätt att håna dem och driva med dem, med deras smak, deras aktiviteter, deras … allt?→ Läs resten av inlägget!

Midvinter i Leike

Julen närmar sig mer stormsteg, och just idag är det som allra mörkast på året. Hur firar man denna tidpunkt i världen jag byggt? Det sker förstås på olika sätt på olika håll. Nedan bjuder jag på ett exempel. Först en inledande förklarande text, för att ge sammanhanget; därefter ett utdrag ur ”Knutar och band” (andra boken om Elsinorien).

Femtonåriga Ailonise, prinsessa av Elsinorien och böckernas jag, har tröttnat på livet hemma på slottet. Påfrestande händelser under det senaste året har gjort att hennes älskade storebror är en skugga av sitt forna jag. Och själv har hon ingen utstakad väg och vet inte riktigt vad hon vill göra med sitt liv.

Istället beger hon sig långt hemifrån, till prästinnorna i Leike i grannlandet Illidien, för att gå i lära där under ett par år. Den uttalade kopplingen är Ailonises nyfunna intresse för örter och deras användning, men Ailonises kunskapstörst är stor på alla områden och hon är ständigt frustrerad över alla saker hon inte förstår. Kanske kan tiden i Leike ge svar även på större frågor. 

Hon är dock en aning orolig för den religiösa aspekten av kvinnorna i Leike är just prästinnor. Ailonise tror inte på några gudar. Men väl på plats i Leike finner hon sig väl tillrätta och upptäcker att ritualer och ceremonier är mer till för människorna själva och fyller ett viktigt behov. I Leike blir hon en av femton flickor eller prästinneaspiranter.

Utdraget nedan är från när Ailonise varit i Leike några månader.

⭐⭐⭐

När det började bli kallare på riktigt kompletterades linneklänningarna med ytterligare plagg för värmens skull.→ Läs resten av inlägget!

Lucia

Lucia har alltid varit ”min” högtid.

Luciatåg tidiga morgnar på mammas jobb i vården, för inlagda patienter, där vi bara sjöng ”Natten går …”, för vi skulle ju hinna igenom alla salar på avdelningen.

Luciatåg i den lokala bygdegården, arrangerat av äldre flickor i byn och med repetitioner halva hösten.

Luciatåg i föreningar och skola.

På högstadiet var det niorna som gick luciatåg. Men det året jag gick i nian var det bara de klasser som hade den ena musikläraren som skulle få vara med, och jag gick i en av de klasser som därmed skulle stängas ute. Jag ordnade namninsamling och lyckades driva igenom att några från var niondeklass skulle få delta.

Och i vuxen ålder:

Ett år lussade jag på tåget till Göteborg (jag skulle ändå åka tåg den dagen liksom), och väl framme i Göteborg ställde jag mig och fortsatte sjunga luciasånger i undergången till Nordstan.

Därefter har jag gjort liknande varianter (stå på stan och sjunga luciasånger) flera gånger, både ensam och i sällskap. Och skaffat luciagig i flera sammanhang.

Men nu är det länge sedan. Livet, och barnen, och omständigheterna, ni vet.

Men jag älskar lucia.
De levande ljusen.
De vita särkarna.
Mörkret runtom och den tidiga morgonen.
De klingande melodierna, i många varianter, med många stämmor, med många verser.

Och självklart har det lämnat spår i mina böcker 💕→ Läs resten av inlägget!