Om att tala om vad böckerna handlar om och sen bli rädd att det inte stämmer

Ibland säger jag att mina böcker handlar om utanförskap, om att vara annorlunda och inte passa in. Och om sorg och utbrändhet.

Sen får jag dåligt samvete och blir orolig att jag lurat läsarna. Kanske handlar böckerna inte så mycket om de här sakerna som jag gett sken av?

Det är ju inte precis så att jag satt mig ner och tänkt att jag ska skriva böcker om utanförskap och att inte passa in. Inte alls. Det är mer så att dessa teman är en så självklar del av livet för mig själv att det fallit sig naturligt att väva in dem i det jag skriver. Man skriver om det man känner till och har ett behov av att uttrycka, liksom.

Och utmattningen och sorgen kommer inte i första boken utan först senare. Tänk om någon börjar läsa Lysande klot tvenne och förväntar sig att den ska handla om utbrändhet? Den läsaren blir nog besviken.

Jag skulle förstås kunna låta bli att nämna de här aspekterna alls. Men det vill jag inte. Jag tror att de som vill läsa om den här sortens teman sannolikt får ut mer av böckerna om Elsinorien än den som vill ha bara fantasyäventyr. Och det är läsaren som kan känna igen sig i mina underliggande teman jag helst vill nå.

Men jag vill ju inte heller ägna mig åt falsk marknadsföring.

Nej, jag är inte någon naturbegåvning när det kommer till försäljning, det hör ni, va?→ Ta mig till sidan!

Vallmo på bokomslag

Varför är det vallmo på omslaget till Knutar och band?

Nej, det har inget med gårdagens inlägg om vallmon i rågfältet att göra.

Jag tycker väldigt mycket om vallmo. Många foton på vallmo blir det i min mobilkamera så här års 🥰 Men det i sig är ju inget skäl att ha med vallmo på bokomslaget?

Jag kan lugna er med att vallmon på omslaget till Knutar och band inte bara är där för att den är vacker – den figurerar i boken också.

“… intensivt röda vallmoblommor som såg ut som skrynkligt tunt rött
papper …”→ Ta mig till sidan!

När man hittar rätt korrekturläsare

En del i bokutgivning är korrekturläsningen. Beroende på hur man ger ut sina böcker kan det vara en integrerad del i förlagets process eller något man har att hantera själv. Mina böcker ges ut på hybridförlaget Visto, vilket innebär att det är jag som anlitar korrekturläsare.

Korrekturläsning handlar ju om att hitta felaktigheter i texten, så alla korrekturläsare borde ju vara lika bra, eller?

Nej, så enkelt är det inte. Språket är fullt av gråzoner. Och en bok ska inte nödvändigtvis vara formellt korrekt i alla aspekter – den ska ha ett språk som passar sammanhanget, och författarens stil ska finnas kvar.

Vilka ord kan man anse “finns”? Vilka ordformer ska vi hålla oss till? Vilken stil ska boken ha, och vilka stilbrott är avsiktliga?

Det språkliga är spännande! Och för att landa rätt så är en god korrekturläsare guld värt. En som lyssnar och resonerar, så att man känner att man landar i något som även en sån som jag blir nöjd med 😉

Söker du korrenturläsare? Jag rekommenderar @textvart av hela mitt hjärta!→ Ta mig till sidan!

Hur omslagen kom till

“Apropå inget av det du skrev i texten. Det är så vackra omslag så att man smäller av. Har du skrivit något om hur de kommit till? Annars skulle jag vilja läsa om det.”

Den kommentaren fick jag på ett inlägg på min facebooksida för ett tag sedan.

Man kan ju tänka att det borde finnas en alldeles fantastisk historia bakom mina bokomslag 🙂 Men jag är ledsen, jag måste göra er besvikna på det området.

I ärlighetens namn hade jag aldrig direkt funderat på bokomslag, trots att den första boken funnits i mitt medvetande under större delen av mitt liv. Och när det blev klart med förlag så hoppades jag väl nånstans att nån annan skulle ha idéer om just detta. Men nej.

När det visade sig att jag förväntades klämma fram nån sorts idéer för bokomslag så infann sig snarast någon sorts vag lågmäld panikkänsla. För bok 2 och 3 hade jag nån sorts möjliga idéer, men för bok 1 var det egentligen helt tomt i huvudet. Jag kunde ju inte ens komma på en bra titel.

Uppdraget från förlaget var i alla fall att jag skulle skriva ner mina tankar och ge förslag på några bilder från en bildbyrå som kunde fungera som utgångsläge för arbetet. Typ nåt sånt.

Stackars Mattias på förlaget fick ett lååångt dokument (där det mest användbara nog var att jag berättade om nåt typsnitt jag gillade) samt en lista med bilder. Utifrån detta valde han ett av mina bildförslag, på en dimmig bokskog, som han mixtrade med färgerna på.→ Ta mig till sidan!

Pressrelease

Utbrändhet, distansförhållande och ungt föräldraskap i fantasymiljö

Sanne Åberg ger ut en fantasyserie med klassiska inslag som magi, fantasidjur och kampen mot den onde ledaren, men också om kampen mot vardagsproblem som vi kan möta i vår egen värld: omgivningens krav på hur man ska agera och se ut, omöjlig kärlek, sorg, utanförskap och psykisk ohälsa.

Sanne författardebuterade med den första delen Lysande klot tvenne 2021 och nu ger hon ut den tredje delen, Viddernas väv.

I böckerna får vi följa huvudpersonen Ailonise, från tonåring till ung ensamstående mamma, och hur hon försöker finna sin plats i tillvaron.

“Även i en fantasyvärld brottas människor med samma sorts problem som vi gör i vår moderna värld. Utanförskap, känslan av att inte räcka till som förälder, eller saknaden efter någon du älskar, alltsammans är lika påfrestande i Elsinorien som här hos oss. Men ibland kan det bli lättare att förhålla sig till dessa erfarenheter i en berättelse som utspelar sig långt borta – och det kan vara ganska skönt att kombinera det med lite verklighetsflykt.” – Sanne Åberg

Författaren i blåsigt väder i svart mantel och röd klänning.

Sanne Åberg började skriva böcker redan som barn men sedan kom andra planer emellan. Efter att livsomständigheterna ändrades drastiskt mitt i livet plockade hon dock fram ett gammalt bokutkast från ungdomen, omarbetade det och byggde på med ytterligare två böcker.

Sanne bor vid en grusväg på landet utanför Skivarp, Skurup, med två barn och två katter, i ett hus med vinklar och vrår och med en halvdant skött trädgård som i alla fall gynnar den biologiska mångfalden.→ Ta mig till sidan!

Lättnad

Det jag kände igårkväll (efter leveransen av mina lådor med Viddernas väv) kan nog mest liknas vid lättnad. Den där känslan när man andas ut efter att ha genomfört något. Så har jag inte känt efter släppet av de två första böckerna. Men nu är det faktiskt ett avslut. Inte för att det varit oerhört ansträngande, utan bara för att det är något som pågått länge.

Att alla tre böckerna skulle ges ut har varit klart sedan jag fick svar från Visto förlag om utgivning. Och därmed har det varit en pågående process hela tiden, om än i lågt tempo och med arbetsfria luckor. Processen med själva utgivningen är avklarad.

Det som är avklarat är också den första större sak jag gav mig på på egen hand efter att min man dog. Mitt enmansprojekt, det där jag kunde göra på kvällar och helger, trots ensamt ansvar för två barn och ytterst små möjligheter att göra saker på annan plats än just hemma. Bokskrivandet fick ta över när alla gemensamma drömmar hade strandat, utraderats, blivit meningslösa.

Men i det långa perspektivet är det här också avslutet av något jag drog igång i början av 1989. Det här var inte mitt första försök att skriva en bok, men nog den första som nådde bortanför ett eller ett par kapitel, räknat i skrivet material. I en tonårstid med tvivel, en tid när jag inte passade in (var på fel sätt, klädde mig på fel sätt, gillade fel musik), så lyckades jag ändå dra igång det här och hålla fast vid det.→ Ta mig till sidan!

Fejkruin och fejs

Den som följer mig på sociala medier vet att det inte är ofta man ser mig på bild. Vare sig selfies eller andra bilder. Det är något med det där med att försöka se naturlig ut i en konstruerad situation som gör det svårt för mig och jag slår själslig knut på mig … tror jag.

Nå, nu behövde jag i alla fall ha nån sorts bilder. Så jag och en vän (tack och lov för hjälpsamma vänner!) sågs vid den här “ruinen” i blåsten och tog lite bilder. Nu behöver jag “bara” vänja mig vid tanken på att visa upp nån av bilderna för omvärldeN också 😱😁

(“Ruinen” är en sån där konstruerad sak, från en tid när folk tyckte att ruiner var romantiskt och fantasieggande och folk med pengar byggde låtsasruiner för skojs skull. Lite som fantasy, kan man säga.)→ Ta mig till sidan!

Att vara bra på något

Jag tänker mycket på det här med att vara bra på något.

När man är liten så är skaran man jämförs med ganska begränsad. De första åren i skolan kanske klassen, det vill säga runt 25 andra personer som är födda samma år. Att vara bäst på fotboll i klassen innebär kanske att man i praktiken jämförs med fem andra personer som överhuvudtaget vet mer än att man ska få in bollen i motståndarlagets mål.

När man blir lite äldre jämförs man med hela skolan. Eller alla i fotbollsklubben eller alla som går på dansskolan i samma stad. Betydligt fler personer att jämföra sig med, men ändå en ganska liten andel av alla i världen med samma intresse.

Men ju äldre man blir, desto mer nischat blir det. Dels jämförs man bara med folk som är intresserade av och bra på samma saker. Dels jämförs man till slut med alla i hela landet (eller rentav hela världen).

Det är en utmaning, rent psykologiskt. Ju bättre man blir, desto sämre känner man sig.

Och ja, den här texten skriver jag i författarsammanhang.

Det är stor skillnad på att vara utgiven författare (eller ens aspirerande författare), jämfört med när man gick i mellanstadiet och fick beröm för att man kunde skriva en sammanhängande text.

Det är lätt att glömma bort att vi alla, som kommit så långt att vi ens har ett manus med början och slut, och en ihärdighet att fortsätta skriva (bortom stunden när vi fick en första idé), faktiskt är fruktansvärt bra.→ Ta mig till sidan!