Hur omslagen kom till

“Apropå inget av det du skrev i texten. Det är så vackra omslag så att man smäller av. Har du skrivit något om hur de kommit till? Annars skulle jag vilja läsa om det.”

Den kommentaren fick jag på ett inlägg på min facebooksida för ett tag sedan.

Man kan ju tänka att det borde finnas en alldeles fantastisk historia bakom mina bokomslag 🙂 Men jag är ledsen, jag måste göra er besvikna på det området.

I ärlighetens namn hade jag aldrig direkt funderat på bokomslag, trots att den första boken funnits i mitt medvetande under större delen av mitt liv. Och när det blev klart med förlag så hoppades jag väl nånstans att nån annan skulle ha idéer om just detta. Men nej.

När det visade sig att jag förväntades klämma fram nån sorts idéer för bokomslag så infann sig snarast någon sorts vag lågmäld panikkänsla. För bok 2 och 3 hade jag nån sorts möjliga idéer, men för bok 1 var det egentligen helt tomt i huvudet. Jag kunde ju inte ens komma på en bra titel.

Uppdraget från förlaget var i alla fall att jag skulle skriva ner mina tankar och ge förslag på några bilder från en bildbyrå som kunde fungera som utgångsläge för arbetet. Typ nåt sånt.

Stackars Mattias på förlaget fick ett lååångt dokument (där det mest användbara nog var att jag berättade om nåt typsnitt jag gillade) samt en lista med bilder. Utifrån detta valde han ett av mina bildförslag, på en dimmig bokskog, som han mixtrade med färgerna på. Och så diskuterade vi olika typsnitt. Och han skickade ett förslag. Jag tyckte det blev skitsnyggt redan då! Men han tyckte det behövdes något mer.

Lysande klot tvenne – kan man på något vis ha med de där kloten? undrade Mattias. Mnja, svarade jag, det ena kan man ha med, svarade jag. Och så fick det bli ett lysande klot upptill på framsidan.

Hlea omslaget till Lysande klot tvenne. Mestadels bokskog.

När det var dags för omslag till bok 2, så blev det på ett annat sätt nödvändigt (eller kanske snarast önskvärt, men ni fattar) att förhålla sig till bok 1, vilket gjorde att mina tidigare idéer huvudsakligen blivit irrelevanta. De huvudsakliga dragen behövde ju vara desamma. Samma typsnitt. Samma upplägg, med bild som liksom svepte runt hela omslaget. Och så någon sorts symbol upptill mitt fram, istället för det lysande klotet.

Jag skickade en mängd idéer till Mattias. Vallmoblommor (med bildförslag från bildbyrån). Något med knutar eller band (med tanke på titeln och bokens innehåll). Och så fick han typ 20 bilder jag tagit själv, alla med samma motiv: vitt linnetyg (en klänning jag sytt för länge sedan och hade på mig både när jag gifte mig och när jag begravde min man) som hängde framför en vitkalkad vägg, så att det skulle bli tyg till höger och kalkvägg till vänster.

Mattias skickade ett förslag. Och det var fint … men inte rätt. Så han letade fram en annan vallmobild, och linnetyget fick vara bakgrund för hela omslaget och tonas i färgen.

Fast Mattias tyckte det behövdes något mer på baksidan. I slutändan landade det i röllekablad och röllekablomma från en gammal växtplansch (för rölleka spelar en roll i boken). Och så fick stackars Mattias knåpa ihop en spiral till symbolplatsen på framsidan.

Bok 3 har i mina önskedrömmar ett broderat omslag. Den som läst boken förstår nog varför. Men broderade omslag är lyxutgåvor som passar bestsellerförfattare, inte författare på hybridförlag 🙂

Däremot hade jag tankar om en bild jag skulle vilja ha. En jättefin bild jag sett på Store Mosses instagramkonto. “Låt mig göra ett försök att ta en liknande bild!” sa en vän. Fast vädret var emot henne, så de bilder hon tog fick inte riktigt rätt känsla. Tur då att ett proffs som Mattias Norén kunde kombinera delar av två av de där bilderna 🙂 I övrigt så var de övergripande delarna förstås kvar, med typsnitt och symbolplacering. Fast Mattias tyckte nog jag var rätt besvärlig med detaljerna den här gången.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.